Vad ska jag göra av mitt liv? Vad ska jag bli (när jag blir stor)?

För många människor, inklusive mig själv, är detta frågor som aldrig haft något självklart svar, inte ens när de begränsas till val av yrke och karriär.

Men något måste man ju göra även om man känner sig osäker och själv bestämde jag mig i början av min gymnasietid för att satsa på musiken. Jag har aldrig ångrat detta beslut. Min helhjärtade satsning på något som betydde mycket för mig gav mig bättre självkänsla, viktiga erfarenheter och vänner för livet. Men det gav inget slutgiltigt svar på frågan om vad jag skulle bli.

Efter flera år av hårt och målmedvetet arbete insåg jag att ett liv som yrkesmusiker inte var något för mig. Jag kände mig intellektuellt understimulerad och ville prova på något annat, vilket så småningom ledde till att jag hamnade i filosofin.

Jag hade vissa farhågor om att universitetsstudier i filosofi skulle vara lite för ”flummiga” för min smak. Men när det visade sig att det snarare handlade om att göra tankarna klarare väcktes mitt intresse på allvar. Jag fortsatte att läsa kurser vid Stockholms universitet och blev efter några år antagen till forskarutbildningen.

Det var först då som jag började se akademisk filosofi som en möjlig framtida sysselsättning, även om jag tvivlade på min egen kapacitet. Jag kände starkt för filosofin och insåg att jag hade viss begåvning men hade fortfarande svårt att tänka mig att jag skulle kunna hävda mig i den hårda konkurrensen. Alla andra var ju så mycket bättre än jag. Men jag bestämde mig för att ändå satsa helhjärtat (igen), trots att jag kände mig osäker, för att se hur långt det räckte.

Det visade sig gå bättre än jag någonsin vågat hoppas. Jag disputerade, publicerade mig i framstående tidskrifter och fick såväl forskningspengar som tjänster i hård konkurrens.

Men tvivlet på den egna förmågan fanns kvar. Är jag verkligen så bra som jag verkar? Har jag vad som krävs för att fortsätta så här? Mina egna prestationskrav och förväntningar tillsammans med de krav och den osäkerhet som följer med en akademisk karriär gjorde att jag ofta kände mig otillräcklig. Att jag hade familj med två barn bidrog också till en mer allmän oro för min livssituation.

Men jag kände fortfarande starkt för filosofin och hade fortfarande motivation och disciplin nog att arbeta envetet mot mina mål. Det var inte förrän jag just uppnått två av de viktigaste av dessa – att bli docent och få en fast tjänst – som jag på allvar började tänka att min passion kanske inte var tillräcklig för att det skulle vara värt alla dessa påfrestningar och uppoffringar. Att jag kanske borde göra något annat.

Faktum är att denna tanke flera gånger hade framförts av personer som jag samtalat med när tvivlen och oron gjorde sig påminda, men då hade jag mest blivit irriterad. När jag kommit så långt och det gick så bra kunde jag väl inte hoppa av? Dessutom kunde jag inte se att det fanns några egentliga alternativ till den akademiska karriären. Alltså slog jag bort tanken och kämpade på.

Men nu hade den bitit sig fast hårdare än tidigare och det skulle också snart visa sig att jag hade haft fel. Det gick att hoppa av och göra något annat. Det fanns alternativ och det var först när jag insåg det som jag vågade tänka tanken fullt ut och agera på den.

Insikten kom i samband med att jag hösten 2016 såg att en tjänst som forskningssekreterare hade utlysts vid avdelningen för forskningsstöd på Stockholms universitet. Jag blev intresserad och skickade in en ansökan. Vid anställningsintervjun visade det sig att det fanns planer på att bygga upp en stödverksamhet inom forskningsetik, vilket förstås gjorde det hela än mer intressant. För att göra en lång historia kort: Jag fick tjänsten och har sedan dess huvudsakligen arbetat med stöd till universitetets forskare och ledning i forskningsetiska frågor, samt (bland annat) styrdokument, utredningar och remissvar.

Att byta spår på detta sätt innebar inte att ”kasta bort” det jag åstadkommit inom den akademiska filosofin. Tvärtom har jag haft stor nytta av mina erfarenheter, till exempel när det gäller att förstå regelverk och system, värdera argument, identifiera relevanta frågor och förstå problem och utmaningar inom olika forskningsområden på ett generellt plan.

Min forskarbakgrund har också bidragit till att inge förtroende och har ofta hjälpt mig att bättre förstå forskarnas situation. Att jag dessutom har läst en hel del etik (även om det inte var mitt huvudsakliga forskningsämne) har också varit en fördel, eftersom arbetet ofta handlar om att ge stöd vid etiska avvägningar.

Det visade sig alltså att det fanns ett bra alternativ för mig, närmare bestämt ett jobb där mina erfarenheter och förmågor kommer till nytta, samtidigt som jag själv får utvecklas och lära mig nya saker. Det har varit mer utmanande och stimulerande än jag förväntade mig när jag började, mycket beroende på de förändringar som skett när det gäller regelverk för personuppgiftsbehandling, etikprövning och oredlighet i forskning, men också för att frågor om god forskningssed uppmärksammats allt mer i olika sammanhang. Och eftersom etikstödsfunktionen inte fanns innan jag anställdes har jag själv fått utforma arbetsformerna, med god hjälp av kloka och erfarna kollegor.

Jag ångrar inte att jag till slut lämnade den akademiska karriären, men jag ångrar inte heller att jag satsade på den och hängde mig kvar under en tid, även när det kändes tungt. Precis som min tidigare satsning på musiken har tiden som akademisk filosof präglat mig som person och gett mig ovärderliga erfarenheter.

Det har varit ett stort privilegium att få ägna sig åt filosofi på heltid och jag saknar mötena med kollegorna, seminarierna, lunchrumsdiskussionerna och möjligheten att få gräva djupare i intressanta frågor. Däremot saknar jag inte känslan av otillräcklighet, de otrygga anställningsformerna och den ständiga jakten på publikationer och finansiering.

Till dig som är doktorand eller forskare inom filosofi och funderar på att söka dig utanför forskningen vill jag säga: Var öppen för olika möjligheter och våga tro på att dina färdigheter och erfarenheter kan komma till nytta även i andra sammanhang.

Fundera på vad du är beredd att ge upp för att få ägna dig åt det som är viktigt för dig och bli inte låst av dina egna eller andras förutfattade meningar om hur en karriär måste se ut. Det går att byta spår (flera gånger) och beslutet att lämna den akademiska karriären behöver inte nödvändigtvis vara slutgiltigt.

Samtidigt bör du inte hoppa av alltför lättvindigt så fort det känns lite motigt, särskilt inte under doktorandtiden eller åren direkt efter disputationen. Doktorstiteln så väl som den postdoktorala erfarenheten kan vara till nytta även om du skulle välja att gå en annan väg och möjligheterna att få någon form av postdoktoral forskningsfinansiering är relativt goda.

Med andra ord, kämpa på och ge det akademiska spåret en riktig chans så länge du fortfarande känner ett tillräckligt stort intresse och engagemang, men klamra dig inte fast enbart av rädsla för att inte hitta något annat.

Frågan om vad du ska göra med ditt (yrkes)liv kanske inte har fått ett slutgiltigt svar och även om du investerat mycket i din akademiska karriär och byggt mycket av din identitet kring den bör du vara beredd att omvärdera ditt val, både för din egen och andras skull. En akademisk karriär passar en del men inte alla och kanske kan du göra mer nytta i en annan roll.

Lycka till, vad du än väljer!