Jag läste filosofi och statsvetenskap i Lund, därefter masterprogrammet ”Philosophy, Policy and Social Value” vid The London School of Economics and Political Science. 2014 disputerade jag vid Kungliga Tekniska högskolan med en avhandling inom forskningsetik.

Doktorandarbetet inleddes med frågor relaterade till trafikforskning, men kom att utvecklas i riktning mot teman som frivillighet, samtycke och exploatering. När jag disputerade var jag inte särdeles intresserad av att fortsätta inom akademin.

(Min erfarenhet är att väldigt få av mina gamla kollegor kan ta detta till sig. De tror typiskt sett inte att det är sant. ”Men så oerhört dålig är du väl inte, att du inte kan hanka dig vidare?” är och var en vanlig om än inte ordagrann reaktion.)

Jag var inte trött på filosofin, men jag hade en vilja att vara mer involverad i världen, och kanske göra nytta på ett sätt jag inte hade några illusioner om att min egen forskning medförde.

Den stora frågan blev då om världen å sin sida var intresserad av att ha mig involverad. Inte påtagligt, löd de tydliga signalerna (se punkten om den filosofiska verktygslådan nedan). Som tur var uppenbarades en form av kryphål genom ett så kallat Flexit-projekt finansierat av Riksbankens Jubileumsfond. Det gav mig möjlighet att forska om frågor som inte bara jag utan även andra var intresserade av att få svar på, i ett nytt sammanhang. Mer precist handlade det om personlig integritet och hälsodata, och jag arbetade både som utredare vid Myndigheten för vård- och omsorgsanalys och som forskare vid Karolinska Institutet.

Det var, jämfört med vad jag varit van vid, ett väldans ståhej. Det var angeläget och därtill brådskande (när kan du bli klar så att vi kan berätta för Regeringen?)! Jag fick gå PowerPoint-kurs och det rådde näst intill trängsel för att få se mina bilder om värden och intressen, rättigheter och principer. Själv lärde jag mig en massa om hälso- och sjukvårdens beskaffenhet, diverse praktiska (om än inte alltid filosofiskt högoktaniga) problem och om hur människor faktiskt resonerar och värderar.

När projektet tog slut fick jag fast anställning som utredare vid myndigheten. Det var motiverande och givande att operationalisera frågeställningar från andra, identifiera vad som krävs för att på ett tillräckligt bra sätt kunna ge svar på en fråga utifrån givna ramar och att samarbeta med kunniga och engagerade kollegor med olika expertkunskaper.

Det gick också upp för mig hur utvecklande det är att byta roll, i mitt fall från forskare till utredare. Skillnaden kanske inte ter sig så stor, men det är den faktiskt. I en ny roll kommer sidor av en själv i dagen som tidigare varit mer undanskymda. Såväl styrkor som svagheter, förstås. Att så småningom ånyo byta hatt lockade mig därför, och nu arbetar jag med att ge forskningsetiskt stöd till forskare och ledning vid Stockholms universitet.

Några saker har slagit mig när jag arbetat eller haft uppdrag utanför universitetsvärlden.

För det första: Den filosofiska verktygslådans attraktionskraft är förhållandevis begränsad. Det verkar råda en betydande diskrepans mellan vad personer som är vältränade i filosofi anser att de har att komma med, och de förväntningar andra har på dem. Medan filosofens inställning är att ”med hjälp av mina analytiska verktyg kan jag ta mig an vilket problem som helst!”, drar andra öronen åt sig, många gånger brända av erfarenheter som uttrycks i stil med att ”personer med forskarbakgrund brukar ha svårt att fokusera på rätt problem/hålla tidplanen/utgå från de förutsättningar som råder/komma med användbara slutsatser” (alla dessa exempel har jag hört).

En doktorsexamen i filosofi kan med andra ord i värsta fall vara ett sänke (om det inte handlar om att hålla en inspirationsföreläsning!). Därmed inte sagt att det en skolad filosof har att bidra med inte uppskattas – men det uppfattas inte nödvändigtvis som ett resultat av träning genom studier och forskning utan mer som en medfödd talang – ”vilken fallenhet du har för att strukturera argument!”. Färdigheter som uppskattas kan ha att göra med att ta sig an sådant som uppfattas som undflyende och fluffigt så att det blir tydligt, greppbart och möjligt att analysera. Häpet kan det konstateras att det går att resonera om ”flummiga saker”.

För det andra: Innehållet väger lätt om tajmingen är fel. Forskare sägs förvisso ofta söka kunskap för dess egen skull, men många gånger har de också ambitionen att de analyser och slutsatser de genererar ska komma till användning (det är i alla fall vad de skriver i impact-delen av sina forskningsansökningar). Då är det viktigt att inse att tajmingen är a och o, i alla fall i policysammanhang. Att till exempel se till att ett arbete har tillgängliga resultat som kan användas i en pågående utredning eller lagstiftningsarbete kan göra att forskningen kommer till praktisk användning. Att i stället publicera en artikel när frågan den rör precis blivit föremål för ny lagstiftning, kan göra det helt ointressant (i beslutsfattarens ögon) även om den fortfarande är lika principiellt intressant (i filosofens ögon).

För det tredje: Mottagligheten för demolerande kritik är inte så stor. Den som är sprungen ur det filosofiska seminariet är ofta väl rustad att rasera vilken analys som helst – svagt underbyggda resonemang, motstridigheter och dåliga definitioner identifieras i ett nafs. Det är lätt att få för sig att kritik som pekar ut alla fel och brister är det högst stående även utanför seminarierummet. Men faktum är att den som ivrigt redogör för den ena svagheten efter den andra inte uppfattas som en välgörare utan snarare förstörare (obs! inte egen erfarenhet!). ”Men kom med ett lösningsförslag – vi kan inte bara slänga allt och börja om från början, uppdraget måste redovisas om en månad!” Det finns alltså, i en bemärkelse, inte något värde i aldrig så rigorös kritik om den inte samtidigt är minst lika konstruktiv som den är destruktiv.

Efter dessa insikter från andra sidan vill jag avsluta med att svara på frågan många som fortsatt på forskarbanan ställer (hör jag ett vädjande tonfall i deras röst?): ”Längtar du inte tillbaka till forskningen?” Svaret är jo, det händer. Ur mitt perspektiv vore det önskvärt om det var lättare att gå in och ut ur forskningen, inte bara för att det vore roligare för sådana som jag utan för att jag tror att det skulle kunna gynna forskningen som helhet. Till exempel ökar det möjligheterna att identifiera (samhälls-)relevanta frågeställningar som skulle gynnas av att beforskas filosofiskt, och att skapa fruktsamma samarbeten mellan olika discipliner och kompetenser. Det skulle också kunna öka exponeringen för akademiska filosofer i olika verksamheter, vilket skulle göra det tydligare för olika arbetsgivare vad en bakgrund i filosofi medför för företräden. Därmed skulle det gynna även världen utanför akademin.