Det finns många filosofiska frågor om fiktion. En berördes nyligen här i Svensk filosofi: Vad sysslar romanförfattaren med? Nils Franzén och Karl Bergman undrar vad som gör en författares ord till just fiktiva. Denna fråga tycks ytterst handla om språkfilosofi. Andra spörsmål inkluderar den om kunskap: Vad, om något alls, kan vi lära oss av eller genom fiktion? Och den om etik: Kan fiktion vara moraliskt bra eller dålig?

En fråga som ibland hamnar i skymundan, men som har potential att hjälpa oss besvara frågorna ovan, är om den metafysiska statusen hos fiktionens objekt. Refererar till exempel namn som ”Tyko Glas”, ”Omelas” och ”Den enda ringen” till några objekt? Om så är fallet, vad har sådana objekt för natur?

En rad förslag har presenterats. Antirealister menar att fiktiva objekt inte existerar över huvud taget. Namn som ”Tyko Glas” refererar inte till något eller någon, eftersom den saken inte existerar. Realisterna, å andra sidan, menar att fiktiva objekt visst existerar. Behjälpligt nog kan denna grupp delas in i två läger: de som tänker sig att fiktiva objekt är konkreta och de som tänker sig att de är abstrakta till naturen. 

Hur skulle fiktiva objekt kunna vara konkreta? Ett förslag som presenterats – till exempel av David Lewis – är att fiktiva objekt är konkreta möjliga objekt. Till skillnad från faktiska objekt (som du, jag och Eiffeltornet) skall konkreta möjliga objekt förstås som entiteter som inte finns i just vår värld, men i andra möjliga världar. Om fiktiva objekt är konkreta möjliga objekt, så kan de instantiera egenskaper som att vara en människa, att vara kär och att vara 170 centimeter lång. Fiktiva objekt är helt enkelt som du, jag och Eiffeltornet, bara lokaliserade i en annan värld.

Utöver att förslaget går emot mångas intuition om vad ett fiktivt objekt är (hur kan Doktor Glas på riktigt vara en materiell person av kött och blod?) finns följande problem. Det verkar som att fiktiva objekt är lite mer “lösa i kanterna” än vad vanliga objekt är. Det finns till exempel inte alltid ett faktum gällande exempelvis hur många hårstrån en viss karaktär har på sitt huvud, vad hen åt till middag den 17 januari 2025 eller ifall hen någonsin har besökt Berlin.

Ibland kallar filosofer därför fiktiva objekt för ofullständiga objekt; det saknas vissa fakta om dem. Om fiktiva objekt är konkreta möjliga objekt som är temporalt och spatialt lokaliserade, vilket är David Lewis förslag, så måste det finnas sådana faktum. Men att det finns ett faktum gällande exakt hur många hårstrån det finns på Tyko Glas huvud är orimligt, menar teorins kritiker. 

Det andra förslaget, att fiktiva objekt är abstrakta till naturen, innebär att fiktiva objekt är entiteter som inte har någon materiell instantiering. Med andra ord: Fiktiva objekt instantierar inte egenskaperna att vara en människa, att vara kär och att vara 170 cm lång – i alla fall inte på det sätt som du och jag gör (vilket är vad vi är intresserade av i detta fall). Enligt denna teori är fiktiva objekt immateriella ting som existerar utanför rummet.

De som anser att fiktiva objekt är abstrakta till naturen är med andra ord ense om att entiteter likt Tyko Glas är icke-konkreta objekt som saknar rumslig position. Däremot finns en splittring i frågan om deras plats i tiden. De två huvudförslagen är att fiktiva objekt kan börja och sedermera sluta existera respektive att fiktiva objekt alltid existerar.

En intuition som stöttar tesen att fiktiva objekt kan börja och sluta existera är att det verkar som att författare genuint skapar sina karaktärer, världar och berättelser. Det fanns en tid då den fiktive läkaren Tyko Glas inte existerade, och sedan frambringade Hjalmar Söderberg hans varande genom att skriva en roman. Detta verkar tala för att fiktiva objekt inte alltid existerat, och inte alltid kommer att existera.

De som omfamnar detta förslag behöver dock redogöra för hur detta frambringande går till. För det första: När mer precist börjar Tyko Glas existera? Är det i och med att namnet ”Tyko Gabriel Glas” nedtecknas i manuset, eller kanske redan när idén till karaktären uppstår hos Söderberg? Räcker romanens första mening, “Jag har aldrig sett en sådan sommar”, för att Tyko Glas (som ”jag” refererar till) skall påbörja sin existens? Här är anhängarna av förslaget inte helt eniga.

För det andra: Hur, rent kausalt, frambringar ett materiellt objekt (människan) ett icke-materiellt objekt (Tyko Glas)? Säg att vi accepterar att artefakter likt bord och stolar genuint skapas av människan, som satt ihop och omformat olika material i rummet till nya objekt. Den här skapandeprocessen tycks inte gå att genomföra med abstrakta objekt, eftersom vi inte kan röra vid dem. 

Det senare problemet har fått en del filosofer att i stället argumentera för att fiktiva objekt alltid existerat. Eftersom fiktiva objekt är abstrakta till naturen så kan de inte påverkas kausalt, och därför existerar de alltid i tiden för oss att upptäcka, resonerar de. 

Om detta stämmer så är fiktiva objekts varande inte avhängigt mänskliga aktiviteter, utan helt och hållet oberoende av dem. De har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Detta förefaller synnerligen ointuitivt. Upptäcker vi verkligen fiktiva objekt som Tyko Glas, Omelas och Den enda ringen så som vi upptäcker fakta om hur den naturliga världen är beskaffad? Nja – att romanförfattarens förehavanden skulle vara mer likt den empiriska vetenskapspersonens än uppfinnarens är långt ifrån uppenbart.

Svaret på frågan om naturen hos fiktiva objekt kan hjälpa oss att besvara frågorna om fiktionens språkliga, epistemiska och etiska dimensioner. Om du är som jag – en faktisk och konkret person – så kanske du också tycker att denna fråga är viktig och intressant i sin egen rätt. Om du inte är som jag – till exempel ett möjligt och konkret eller abstrakt och evigt existerande objekt – så kanske du tycker att den är än mer angelägen att besvara.