Ibland kan man undra om man vet någonting alls. På många sätt verkar det visserligen som att kunskap finns överallt. Vi vet var våra hemnycklar är, hur man brygger kaffe, och kanske till och med hur Descartes bevisade den tänkande substansens existens.

Men på andra sätt verkar det som att kunskap är ouppnåeligt. Kan vi verkligen påstå oss veta något om hur världen faktiskt är? Vi är trots allt varelser med begränsade kognitiva förmågor och perceptionssystem som skiljer sig från många andra arters, så vad är det som får oss att tro att just vi har tillgång till sanningen? Hur kan vi identifiera vad som är sant när allt vi har tillgång till är våra erfarenheter och begrepp, men aldrig världen så som den är bortom vår uppfattning av den?

När man börjar tänka i dessa banor är det lätt att anta en sorts hopplös skepticism. Det finns inte mycket som tyder på att vår erfarenhet överensstämmer med hur världen är, så varför ens försöka förstå sig på den?

Men om man saktar ner lite så inser man snart att frågor kring kunskapssökandets hopplöshet beror på vad man menar med ”kunskap”. Med andra ord, för att genuint ge upp idén om kunskapens möjlighet måste vi först förstå vad kunskap är. På så vis kommer vi till frågan som har varit central inom epistemologin sedan Platons Theaitetos: Vad är kunskap?

Det klassiska sättet att beskriva kunskap på brukar innefatta tre mer grundläggande begrepp: sanning, övertygelse, och rättfärdigande. Tanken var att denna enkla tredelning av kunskapsbegreppet fullständigt skulle besvara frågan om vad kunskap egentligen är.

Men på 60-talet visade Edmund Gettier – på bara tre sidor – hur fel det antagande var. Det visar sig nämligen att det finns flera exempel som tyder på att man kan ha en sann rättfärdigad övertygelse utan att ha kunskap.

Ett av Gettiers klassiska exempel går såhär. Smith och Jones har precis sökt samma jobb. Smith har starka bevis för följande sats: ”Jones kommer att få tjänsten och Jones har tio mynt i sin ficka”. Beviset för det är att Smith fick höra av arbetsgivaren att Jones skulle få tjänsten och att han nyligen räknat mynten i Jones ficka. Utifrån detta bildar Smith följande övertygelse: ”Mannen som kommer att få tjänsten har tio mynt i fickan”.

Men nu visar det sig att det är Smith själv som kommer att få jobbet – arbetsgivaren kommer att ändra sig i sista sekund. Dessutom råkar det vara så att Smith, utan att han vet det, också har tio mynt i sin ficka. Smith har alltså en sann rättfärdigad övertygelse att mannen som kommer få tjänsten har tio mynt i fickan. Men vi skulle inte kalla detta för kunskap! Smith vet ju varken att det är han själv som kommer få tjänsten eller hur många mynt han har i fickan. Hans rättfärdigade övertygelse är bara sann genom ren slump. Kunskap, brukar man säga, är inte någonting som uppstår genom slump.

Från Gettiers korta artikel följde en sorts massproduktion av nya definitioner av kunskapsbegreppet. Trots att man hade insett att det inte räckte att ha en sann rättfärdigad övertygelse för att verkligen veta något, så var filosofer inte beredda att ge upp idén om rättfärdigande som nödvändigt för kunskap. Men de var inte överens om vad ”rättfärdigande” egentligen innebär. Debatten mynnade ut i två olika läger: internalister och externalister.

Internalister anser att om en övertygelse är rättfärdigad så kan man veta vad dess så kallade rättfärdigandegrund är. Det innebär att man i princip ska ha tillgång till det som gör att ens övertygelse är rättfärdigad. Exempelvis har man sådan tillgång om man kan hänvisa till evidens eller ge goda skäl för att det man tror på är sant.

Vad som räknas som adekvat evidens eller goda skäl brukar därtill förstås som normativt bestämt. Bevisföring, till exempel, är regelstyrt. Bryter man mot dessa regler, till exempel genom att inte hänvisa till bästa tillgängliga evidens, så är ens övertygelse klandervärd. Följer man däremot reglerna så är ens övertygelse rättfärdigad. Internalism är därmed ofta, men långt ifrån alltid, kopplat till tanken att rättfärdigande i grunden är ett normativt begrepp.

Externalister brukar i stället argumentera att rättfärdigande består av en speciell relation mellan värld och övertygelse. Och enligt externalismen, till skillnad från internalismen, behöver man inte nödvändigtvis vara medveten om att ens övertygelse faktiskt står i den relationen till världen för att den ska vara rättfärdigad.

Alvin Goldman var en tidig förespråkare för denna sorts externalism. Han argumenterade för att kunskap också är något som icke-mänskliga djur kan ha. Det enda som krävs för att kunna veta något är förmågan att urskilja fördel från fara. En sådan förmåga kräver inte att man är medveten om sina egna kognitiva processer, och därmed inte heller att man måste kunna ge skäl för varför man har en viss övertygelse eller att man måste följa några särskilda regler när man försöker ta reda på saker om sin omvärld. Från det här perspektivet är rättfärdigande, och därmed kunskap, inte normativa begrepp.

En av de mest inflytelserika externalistiska teorierna är reliabilismen. Utvärderingen av en övertygelse är enligt reliabilismen inte en fråga om huruvida man har följt vissa normer, utan om hur sannolikt det är att ens övertygelse är sann, givet att man har använt en viss typ av process.

För att en övertygelse ska vara rättfärdigad måste den enligt reliabilismen ha tillkommit genom en tillförlitlig process, det vill säga en process som gör det mycket sannolikt att övertygelsen är sann. En sådan syn på rättfärdigande gör det möjligt att även utvärdera övertygelser hos mindre intelligenta varelser, så länge det är möjligt för dessa att ha övertygelser (och det beror såklart på vad det innebär att ha en övertygelse!).

Det finns ett antal centrala frågor som avgör om man är internalist eller externalist: Är kunskap i grunden normativt? Är kunskap nödvändigtvis ett socialt fenomen? Använder vi rättfärdigande som ett utvärderande begrepp där tillskrivandet av rättfärdigande innebär att man har följt vissa normer? Eller är rättfärdigande endast en sorts kausal process som innebär att vi har erhållit information om vår omvärld på ett tillförlitligt sätt? Kan djur och små barn ha kunskap? Måste man veta vad som gör ens övertygelse rättfärdigad för att den faktiskt ska vara rättfärdigad?

Jag själv skriver min doktorsavhandling om just reliabilismen och är övertygad om att kunskap inte bara är ett mänskligt fenomen. Men som filosofiskt lagd bör man inte vara dogmatisk. Att se kunskap som ett specifikt mänskligt fenomen baserat på normativa system som kräver hög intelligens, metakognition och kanske till och med språklig förmåga, är inte en sorts begreppslig förvirring. Men det finns anledningar att föredra externalismen.

Roderick Chisholm ansåg att det finns två tillvägagångssätt inom epistemologin: Man kan antingen vara partikularist eller metodist. Partikularisten börjar med att identifiera tillstånd i världen som räknas som kunskap och försöker därefter analysera vad dessa tillstånd har gemensamt. Metodisten gör tvärtom och börjar i stället med att ta reda på vad kunskapsbegreppet innefattar och försöker sedan utifrån detta bestämma vilka tillstånd i världen som ska räknas som kunskap.

Chisholm själv skrev att i grunden finns det ingenting som säger att partikularistens tillvägagångssätt är bättre än metodistens, eller vice versa. Valet mellan dessa kunde enligt honom principiellt inte rättfärdigas.

Trots det föredrog Chisholm partikularistens tillvägagångssätt, för då informeras vi åtminstone av konkreta tillstånd i världen när vi konstruerar kunskapsbegreppet. Jag finner också idén med partikularismen attraktiv. Jag håller även med Goldman om att kunskap i grunden handlar om den typ av kognitiv aktivitet som tillåter oss att urskilja olika objekt i världen, inte om att följa en socialt betingad mängd normer.

Från ett partikularistperspektiv kan djurens kognitiva förmåga att urskilja byte från rovdjur eller säker från osäker boning ses som paradigmatiska exempel på typer av kunskapsprocesser. Men om kunskap innefattar åtminstone en sann rättfärdigad övertygelse, så måste vi också anpassa rättfärdigandebegreppet efter det antagandet. Rättfärdigande kan då inte handla om att följa komplicerade normer.

Vi kan tänka på normföljande som en sorts begränsning av beteende utifrån implicita eller explicita regler som råder inom en viss grupp. För att verkligen kunna följa dessa regler kan vi också tänka oss att vi måste förstå dem. Förstår vi inte reglerna kan vi varken klandras eller berömmas för att följa dem.

Om vi nu tänker att många olika djur som inte följer normer på detta sätt trots det kan ha rättfärdigade övertygelser, då följer det att normföljande inte kan vara nödvändigt för att ha en rättfärdigad övertygelse.

Många djur saknar också självmedvetande. Det innebär att om dessa djur trots allt kan ha kunskap, så kan det inte vara nödvändigt att vara medveten om sin rättfärdigandegrund för att ha kunskap. På så vis följer den icke-normativa externalismen rent logiskt från antagandet att en kognitivt mindre avancerad del av djurriket också kan ha kunskap.

Det är såklart möjligt att börja sitt kunskapsteoretiserande utifrån andra antaganden. Men nästan varje filosofiskt antagande leder till enormt svårlösta problem. Vad som är intressant är därför inte att bestämt hävda att man själv har börjat med det enda möjliga korrekta antagandet och sedan dogmatiskt avfärda alla teorier som är grundade på andra antaganden. Det mer intressanta tillvägagångssättet är snarare att systematiskt utforska de logiska konsekvenserna av olika antaganden och därigenom försöka hitta sätt att förstå världen på som åtminstone inte är motsägelsefulla.