Språk kan skilja sig åt på många sätt. Där vi använder tal och skrift kan andra språkanvändare använda andra format. Man kan dansa eller skicka elektriska impulser. Där vi har vissa grammatiska regler kan andra språk förstås skilja sig åt radikalt.

En annan dimension har med språklig betydelse – semantik – att göra. Även språk som skiljer sig åt från vanliga språk med avseende på form och grammatik kan bestå av ord med samma betydelser som ord i för oss mer bekanta språk. Men vilka skillnader rörande språklig betydelse kan det finnas?

Varelser annorlunda än oss kan ha ord för sådant som vi inte har ord för. Kanske Gud och änglarna har namn för sublima saker som övergår vårt förstånd. Men kan det finns andra, mer strukturella skillnader rörande betydelse?

Låt mig utveckla. Vi använder språkliga satser som har ett viss slags betydelse. (En sats betydelse är dess ”sanningsvillkor”, enligt typiska teorier.) Satserna består av olika beståndsdelar med olika slags betydelse. Vissa slags uttryck, som namn, refererar, medan andra, predikat, används för att predicera – för att säga något om det som refereras till. (Återigen enligt typiska teorier.) Dessa olika slags uttryck har olika slags betydelse. I en sats som ”jorden är rund” så refererar namnet ”jorden” och ”är rund” predicerar rundhet om jorden. Finns det andra språk, vars uttryck har betydelse av annat slag och vars satser är uppbyggda på främmande sätt?

En anledning till att möjliga strukturella semantiska skillnader är av filosofiskt intresse har att göra med metafysik, den del av filosofin som handlar om hurdan verkligheten är i grundläggande avseenden. Vad har verkligheten för struktur?

Här är början på ett naturligt svar: “Till att börja med så innehåller världen olika objekt och dessa objekt har vissa egenskaper och står i vissa relationer …” Detta kan låta så allmänt och luddigt att det inte säger något alls. Många filosofer kan hålla med om detta, även om de sedan skulle ha väldigt olika uppfattningar om vilka objekt som finns, vilka egenskaper de har, och så vidare. Både den materialistiske filosofen som hävdar att allt som finns är fysiskt och idealisten som hävdar att allt i grunden är mentalt kan hålla med. Det är bara att de förstås har olika uppfattningar om objekten är fysiska eller mentala.

Men här är en anledning att vara misstänksam redan mot vad jag ovan kallade det naturliga svaret. Detta svar speglar hur de språk vi brukar använda beskriver världen. Objekten är vad vi refererar till med namn och andra refererande uttryck och egenskaperna och relationerna är vad som tillskrivs objekten av predikat vi använder. Finns det verkligen bra anledning att tro att världens struktur är sådan som dessa språk presenterar den? Kanske presenteras världens struktur bättre – på ett sätt som är mer troget den struktur som världen har i sig själv – av andra slags språk? Kanske tänker vi på världens struktur som vi gör bara på grund av vad för slags språk vi använder?

Ett sätt att dramatisera detta är följande. Anta att vi faktiskt kommer i kontakt med intelligenta varelser på en annan planet, och att dessa varelser har ett språk. Finns det något som garanterar att deras språk skulle vara uppbyggda som för oss bekanta språk? De skulle vara andra livsformer, och andra språk skulle kunna vara naturliga för dem.

Jag tycker att de frågor jag just beskrivit är djupa, och i en bra mening. Frågorna är intimt sammankopplade med traditionella filosofiska angelägenheter. De är extremt breda frågor om verkligheten och hur vi representerar den. Och genom att ställa dem så ifrågasätter vi sådant vi annars tar för givet.

Men det finns mycket mindre skrivet om dessa frågor än man kanske skulle väntat sig. Möjligen finns det bra anledningar till det. Kanske är frågorna så svåra att studera på ett vettigt sätt att man inte kan vänta sig att göra mycket framsteg. Hur som helst, i min bok Alien Structure: Language and Reality (Oxford University Press 2024) gör jag ett försök att göra framsteg. (Trots att ordet ”alien” finns i titeln så handlar boken inte alls om rymdvarelser, på gott och ont.)

I boken försvarar jag idén att det finns möjliga språk som är strukturellt annorlunda på det sätt jag här beskrivit, och jag försvarar idén att det finns en rimlig fråga rörande huruvida dessa språk presenterar världen lika korrekt eller bättre än mer bekanta språk gör. Men frågorna jag ställer, och försöker precisera, är av intresse vare sig jag har rätt rörande svaren eller inte. Om det finns anledning att tänka att språk bara kan vara så som bekanta språk är i relevanta avseenden, eller att bara sådana språk är lämpliga kandidater för att beskriva världen korrekt, så är det i sig ett spännande resultat.

Man kan angripa frågan om vad språk är på många olika sätt. En central tradition inom samtida lingvistik, förknippad med Noam Chomsky, fokuserar på frågan om vilka de naturliga språken är, där ett naturligt språk är ett språk som en människa kan lära sig som första språk på ett normalt sätt. Även givet ett fullständigt svar på den här frågan finns det bredare frågor att ställa. Vilka språk kan vi människor lära oss, på ett eller annat sätt? Vilka språk kan andra språkanvändare – olika djur och AI-system, eventuella rymdvarelser, och så vidare – i princip lära sig? Vilka möjliga språk finns det i princip, vare sig vi människor och andra varelser i världen kan lära oss dem eller inte?

Den breda frågan om vad det finns för möjliga språk kan verka löjlig. Jämför andra vetenskapsområden. Ta zoologi. Det finns väl bra anledningar till varför zoologer studerar djur som faktiskt finns snarare än vilka möjliga slags djur kunde ha funnits! Men filosofiska frågor är ofta annorlunda än frågor som ställs inom motsvarande empiriska vetenskaper, på olika sätt.

Empiriska vetenskaper frågar hur världen runt oss faktiskt fungerar. Filosofer ställer ofta frågor av slaget: Vad är det för något att vara ett X? Och där räcker inte vanliga empiriska metoder. För att använda exemplet med zoologi: Söker man svaret på vad det är för något att vara ett djur räcker det inte att studera faktiskt existerande djur och vad som förenar dem, för detta besvarar inte frågan om vilka andra möjliga saker som skulle vara djur.

På samma sätt går frågan om vad språk är utöver frågan om vilka språk som faktiskt finns. Och filosofer försvarar gärna idéer om språk som handlar om vad språk är rent allmänt. Här är ett exempel, relaterat till vad jag tagit upp ovan. Predicering är en central aspekt i de språk vi känner till. Jag säger ”jorden är rund” och predicerar rundhet om jorden. Olika språkfilosofer har hävdat att predicering är essentiellt för möjligheten att beskriva världen: För att beskriva krävs predicering. Kanske har de rätt i så måtto att predicering är centralt för användandet av alla naturliga språk. (Fast det finns lingvister som hävdar motsatsen.) Men även om dessa filosofer har rätt så kvarstår frågan: Finns det möjliga språk där man kan säga något om världen utan att använda predicering?

Så en anledning att för oss att titta bortom faktiskt använda språk är att olika filosofiska teser om språket handlar om vad språk allmänt är. En annan anledning är att de språk som används inte behöver vara de bästa språken för alla syften som man kan ha språk för. De språk vi använder har i någon mening visat sig vara allmänt bra. Vi använder dem framgångsrikt för olika syften. Men det betyder inte att de är de bästa möjliga språken, och för alla syften.

Jag talar här om olika syften med att använda språk. Vad är det som avses med detta? Det jag fokuserar på, eftersom jag är intresserad av konsekvenser för metafysik, är syftet att beskriva världen så korrekt som möjligt. Men språk används förstås även för mycket annat och det finns många andra viktiga syften förutom att beskriva världen.

Många filosofer talar i dag om begreppslig ingenjörskonst. Idén bakom detta är att vi bör förändra vår begreppsapparat till det bättre och ersätta gamla begrepp med nya. I den diskussion som förs i litteraturen handlar det ofta om relativt små förändringar i begreppen. Det har föreslagits att vi ska revidera begreppet kvinna så att det bättre tjänar vissa politiska syften. Det har föreslagits att vi ska revidera begreppet sanning för att undvika lögnarparadoxen och andra semantiska paradoxer.

Men det finns en mer radikal grundtanke bakom idén om begreppslig ingenjörskonst. De begrepp vi använder är bara en bråkdel av alla möjliga begrepp. Det skulle då vara ett mirakel om de begrepp vi använder är de bästa möjliga begreppen för alla relevanta syften. De bästa begreppen kan då vara annorlunda, till och med fundamentalt annorlunda, än de begrepp vi nu använder. Översatt i termer av språk: Det skulle vara ett mirakel om de ord vi använder har de bästa möjliga betydelserna för alla relevanta syften. Att undersöka vad det kan finnas för strukturellt annorlunda språk är en extrem form av begreppslig ingenjörskonst. Vad för helt andra slags betydelser skulle ord skulle ha?

Filosofi förstås ofta som begreppsanalys – som undersökning av begrepp vi har och använder. Förstådd på det sättet så är filosofin i en viktig mening konservativ. Den fokuserar på de begrepp vi faktiskt har och vad dessa begrepp står för. Man kan förstås hävda att dessa begrepp är de bästa begrepp man kan använda. Men om man är skeptisk mot detta så borde de frågor om möjliga språk som jag här beskriver vara naturliga.