Borden är arrangerade i u-form. På kortsidan visas en PowerPoint-bild som välkomnar gästerna. Det är workshop i filosofi.

Ett tjugotal deltagare väger på stolarna och gör krumelurer i marginalen på sina anteckningsblock innan arrangörerna förklarar workshopen öppnad. De vanliga procedurerna följer, med redogörelser för schemat och en informationspunkt om kvällens middag. Linköpings universitet betalar notan, såväl för workshopen som för resa och boende till den journalist som på oberoende grunder ska bevaka evenemanget.

Temat för workshopen är metod, alltså själva tillvägagångssättet för filosofisk forskning. I två dagar ska teser och tankar i ämnet stötas och blötas.

Filosofin är inte lika starkt präglad av metodfrågor som de flesta andra akademiska discipliner. Om man som statsvetare vill undersöka hur många svenskar som skulle rösta på ett visst parti räcker det inte med att ringa runt till folk och fråga. Man måste arbeta fram strikta tekniker för att försäkra sig om att resultatet är tillförlitligt, som exempelvis ett manus för hur frågan ställs och statistiska regler för hur svaren ska sammanställas och tolkas.

Sådant är mer sällsynt inom filosofin. Metaperspektivet, alltså tänkandet på hur man borde tänka, lyser ofta med sin frånvaro i filosofisk forskning.

Å andra sidan kan det sägas att filosofer ägnar sig åt detta mer intensivt än många andra. Fast de kallar det då inte för “metod”.

I Linköping läser filosofistudenter redan sin första termin en kurs där de lär sig strukturerad begrepps- och argumentationsanalys. De studerar regler för hur idéer ska formuleras och utvärderas – eller, med andra ord, “metod”.

Därtill ägnar sig forskare i filosofi mycket åt teser som har med rättfärdigande att göra. De undersöker vad i syllogismer (”om alla människor är dödliga, och Sokrates är en människa, så är Sokrates dödlig”) som ger slutledningen sin kraft. Filosofer granskar skillnaden mellan att förlita sig på grundläggande axiom och att hänvisa till hela nätverk av mer löst hängande påståenden.

För många filosofer består den huvudsakliga forskargärningen i att närgranska huruvida begreppen i en nyskriven artikel är universaliserbara, om det finns interna motsägelser i något av argumenten eller om kollegan som skrivit artikeln har förbisett viktiga distinktioner. Liksom vad gäller forskning i andra fält är filosofiska slutsatser underordnade vägen som leder till dem.

Men oavsett vilken tolkning man vill göra är det tydligt att filosofin saknar formaliserade metoder i någon mening som är direkt överförbar från eller jämförbar med andra akademiska discipliner. Och i den mån det faktiskt förekommer metaperspektiv, liksom diskussioner om sådana, så samlas de inte under ett omfattande “metodparaply” på samma sätt som i andra ämnen.

På bussen till Campus Valla har jag träffat Lars Sandman, professor i filosofi och föreståndare för Prioriteringscentrum vid Linköpings universitet. Vi växlar några ord om metodens frånvaro.

– Inom filosofin tycks metod vara en färdighet man tränar sig i, säger Lars Sandman.

Man lär sig alltså att bedriva filosofi genom att bedriva filosofi, ungefär som att man lär sig att cykla genom att cykla. Studenter förväntas öva upp sina metodologiska färdigheter genom att introduceras för filosofi av hög kvalitet och genom att själva producera filosofiska alster.

Lars Sandman påpekar även att filosofer inte har samma krav på sig som andra att redogöra för sina metoder i särskilda bokkapitel eller artikelavsnitt.

– Det finns inget tryck från exempelvis referentgranskare att utvecklas metodologiskt, säger han.

Om filosofin ska utveckla ett metaperspektiv kanske det behöver tvingas fram. Ett sätt vore just att forskning som saknar diskussioner om metod systematiskt underkändes.

Det skulle dock förutsätta en ökad medvetenhet bland filosofer om metodens roll och värde för disciplinen, så att redaktörer och referentgranskare känner sig nödgade att ställa kritiska frågor om metod. Kanske är workshopen ett tecken på att en sådan medvetenhet är på väg att växa fram. Liksom en katalysator för densamma.

I en paus hugger jag Sofia Bokros, doktorand i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet, för att få höra hennes tankar om metod.

Vad forskar du om?

– Min avhandling handlar om det jag kallar för ”paradoxernas epistemologi”. Jag skriver till exempel om vad en paradox är, huruvida paradoxer kan lösas och varför de uppstår. En hypotes som jag är särskilt intresserad av handlar om inkonsistenta begrepp. Enligt den här hypotesen så uppstår vissa paradoxer därför att det finns begrepp i vårt språk som är motsägelsefulla.

Har du i din forskarutbildning fått skäl att tänka på metoder?

– Ja, absolut. Jag är intresserad av metodfrågor på ett filosofiskt plan. Det kanske har att göra med att när jag började hålla på med filosofi som student så pratade vi inte så mycket om metoder på kurserna. Man började med tankeexperiment och intuitioner och sedan försökte man konstruera något slags teori.

Till skillnad från de flesta andra forskare ägnar sig filosofer uttryckligen åt intuitioner. På vardagligt språk kanske det låter som “känsla” och ger intrycket att filosofer känner snarare än tänker. Inom filosofin har dock begreppet “intuition” en jämförelsevis teknisk innebörd. Det diskuteras utförligt och dess funktion för argumentation analyseras noggrant.

För Sofia Bokros gav mötet med intuitioner upphov till en ström av tankar.

– Jag började tänka att, hallå, var kommer de här intuitionerna från? Då kom jag in på spåret att vissa vill förklara sådana intuitioner med hänvisning till vårt språk och våra begrepp, berättar hon.

– Om det är på det sättet så kan det vara språket vi måste titta på. Kanske är det något fel på vårt språk. Det kanske innehåller begrepp som är defekta. Och om det är defekta begrepp som ger upphov till de här intuitionerna, varför ska vi då lita på dem? Våra intuitioner kanske inte reflekterar hur världen faktiskt är, säger Sofia Bokros.

Erik Gustavsson, lektor i tillämpad etik vid Linköpings universitet, har i sin egen forskning ägnat sig åt filosofins metoder.

Du har nyttjat metoder som annars inte är helt vanliga inom ditt fält. Vill du berätta om det?

– Inom prioriteringsfältet finns det en nära relation mellan medicinsk etik och hälsoekonomi. Till exempel finns det många studier om allmänhetens uppfattningar i etiska frågor. Vad tycker människor i det här sammanhanget, vill de att vårdens resurser ska fördelas enligt princip X eller princip Y?

– Sådana studier har fått mig att fundera på hur etiken ska ta hänsyn till allmänhetens uppfattningar. Å ena sidan finns det demokratiska skäl för att rättviseprinciper borde rimma någorlunda väl med människors uppfattningar. Det tycks orimligt att inte ta någon hänsyn alls till sådana studier. Men å andra sidan förefaller allmänhetens uppfattningar inte heller utgöra facit för exempelvis hur resurser ska prioriteras.

– Jag har därför tittat på om man kan hitta en rimlig position mellan de två ytterligheterna. Tillsammans med min kollega Lars Lindblom har jag undersökt vilka olika roller man kan tänka sig att studier om allmänhetens uppfattning rimligen spelar när man försöker att rättfärdiga principer för prioriteringar, säger Erik Gustavsson.

Vad betyder det i praktiken? Har ni varit ute och intervjuat personer?

– Nej, det handlar om den här stora massan av studier som finns. Vad ska vi göra med dem? Vilken relevans har de för hur vi bör fördela resurser?

– De flesta håller med om att sådana studier inte utgör ett facit på prioriteringsfrågor, men de inser också att studierna är intressant input. Frågan är vad den inputen består av, mer precist.

Tror du att filosofer kan nyttja liknande idéer inom andra områden än hälsa och sjukvård?

– Just vår artikel är skriven i sammanhanget med hälso- och sjukvårdsprioriteringar, men vi tror att den typen av resonemang som vi för är tillämpbara inom en rad olika områden. Ett exempel är hur autonoma fordon borde programmeras. Det finns många studier på vad allmänheten anser, och kanske kan man ta vara på de studierna på liknande sätt som i det sammanhang vi har jobbat med, säger Erik Gustavsson.

Elin Palm är biträdande professor och föreståndare för Centrum för tillämpad etik vid Linköpings universitet. Hon har bland annat varit med och tagit fram det masterprogram i filosofi och policy som Svensk filosofi rapporterade om i våras.

Hur arbetar ni med metodfrågor tillsammans med era studenter?

– Vi undervisar i tillämpad etik vid samtliga fakulteter på universitetet. Förutsättningarna att arbeta med metod varierar beroende på vad för slags undervisningsmoment det är. Om det är studenter från vårt eget masterprogram, eller om de har en bakgrund i filosofi, så är bakgrundskunskaperna annorlunda än om de är ingenjörsstudenter.

– På våra egna etikkurser försöker vi att visa på bredden av metodologiska ansatser inom tillämpad etik. Studenterna får till uppgift att systematiskt analysera verk av etablerade forskare, vilket tränar dem i att förstå och tillämpa olika ansatser i sina egna självständiga arbeten.

– I kurser där studenterna saknar förkunskaper i filosofi följer vi ofta Jonathan Wolffs ansats till tillämpad etik. Först ställer vi oss i en aktuell debatt, som till exempel abortfrågan. Sedan får studenterna lära sig att identifiera olika intressen och positioner och de värden som verkar stå på spel. Slutligen vänder vi oss till den filosofiska verktygslådan för att se vilka teoretiska redskap som kan vara användbara i det konkreta fallet, säger Elin Palm.

Ser du ett behov för filosofin att utvecklas metodologiskt?

– Ja, metodutveckling är välkommen av flera skäl. Sådana reflektioner är tämligen sällsynta inom filosofiämnet. Filosofin ter sig ibland ”metodlös” i jämförelse med till exempel statsvetenskap och sociologi, vilket kan ställa till med problem i interdisciplinära forskningsprojekt.

– Det skulle underlätta för samverkan över ämnesgränser om det blev tydligare vad filosofisk metod är och vad den kan bidra med. Så, ja, filosofins metoder behöver både vidareutvecklas, tydliggöras och synliggöras, säger Elin Palm.

Martin Berzell är lektor vid Linköpings universitet och chef för Avdelningen för filosofi och tillämpad etik. Han är expert på vetenskapsfilosofi.

Det sägs ibland om vetenskap att slutsatser inte är mer tillförlitliga än de metoder som använts för att dra dem. Hur väl stämmer det in på filosofin?

– Först måste man väl ringa in vad som är den “filosofiska metoden”, vilket inte låter sig göras så väldans enkelt. Filosofin som verksamhet har inte samma krav eller anspråk på att leva upp till vissa specifika metoder. Det gör att filosofin skiljer sig från de flesta andra akademiska verksamheter, där metodfrågor ofta är centrala.

– Det betyder inte att våra metoder är oviktiga eller ointressanta, men de är av en annan art än de som finns inom exempelvis psykologin eller antropologin. Skillnaden i metod beror bland annat på att man har andra studieobjekt i filosofin än i de empiriska vetenskaperna.

– Enligt en tolkning är att “göra” filosofi att intressera sig för och använda sig av redskap som kan analysera och plocka isär och värdera resonemang. De redskap som historiskt sett har ansetts lämpliga för den typen av analys som filosofin försöker utföra är en samling begreppsliga verktyg. Vi använder dem för att å ena sidan förstå och värdera, och å andra sidan att konstruera och utveckla filosofiska resonemang. Det är till exempel sällan så att empiriska undersökningar kan besvara normativa frågor, säger Martin Berzell.

Om filosofin borde utveckla sina metoder, vilka andra discipliner borde filosofer låta sig inspireras av?

– Som det har visat sig på workshopen så görs det ansatser att utveckla eller komplettera de filosofiska metoderna. Men jag har svårt att svara på om det görs för att informera och berika filosofin, eller om det är ett tecken på att de filosofiska metoderna är otillräckliga.

– Det kanske kan vara bra att inspireras av andra områdens metoder, men i första hand tror jag att man som filosof måste hålla sig informerad om vad empiriska vetenskaper säger om världen så att ens filosofi inte blir världsfrånvänd, ointressant eller oanvändbar, säger Martin Berzell.

Jag talar vidare med Erik Gustavsson, som utöver att forska vid universitetet är med och arrangerar workshopen.

Varför är metodfrågor intressanta?

– Till exempel så saknas det traditionellt eller historiskt sett ofta metodkapitel i filosofiska avhandlingar. Det har väl blivit något bättre, men det är väldigt intressant att diskutera hur man faktiskt går till väga, på vilka grunder vi kan säga det vi säger.

– Jag tror att folk som jobbar med tillämpad etik eller moralfilosofi kanske inte har varit så bra på att förklara vad de gör på ett sätt som är begripligt för andra. Om man arbetar i skärningspunkten med hälsoekonomi, eller med personer som arbetar kliniskt, då behöver man kunna förklara vad man för med sig till bordet, vad man som filosof kan bidra med.

​​Hur gick era tankar när ni beslöt er för att arrangera den här workshopen?

– Vi har tänkt länge att en metodkonferens, eller en metodworkshop, vore väldigt intressant. Även om några av oss framför allt håller på med tillämpad etik så ville vi ha en lite bredare ingång. Därför har vi har talare med olika bakgrunder här. Tanken var hela tiden att få olika perspektiv på metodfrågor, säger Erik Gustavsson.

Med det har de lyckats. Presentationerna på workshopen har handlat om allt från relationen mellan den antike romerske filosofen Cicero och de tidiga kyrkofäderna till strukturen hos paradoxer.

Diskussionen om paradoxer leddes av Sofia Bokros. Begrunda detta: “Den här meningen är falsk.” Om den är sann är den falsk, och är den falsk är den sann. Meningen ger upphov till en paradox. Sofia Bokros har ägnat sin avhandling åt att försöka förstå hur vårt språk gör sådant möjligt.

Hur kan den här workshopen bidra till din utveckling som forskare i filosofi?

– På många olika sätt. Dels exponeras man för andra ämnen, andra ingångar och andra metoder som används inom filosofin som man kanske annars inte skulle ha exponerats för. Det är alltid givande att gå på workshops och konferenser av den anledningen, man får se vad andra gör och får inspiration. Som doktorand är det också givande att presentera det jag har jobbat på inför nya människor och få kritik och frågor, säger Sofia Bokros.