Vad är det som ger legitima politiska institutioner legitimitet? Varför bör vi följa vissa moraliska principer, snarare än andra? Detta är frågor som har intresserat filosofer under en stor del av filosofihistorien, och fortsätter att intressera oss än i dag. En historiskt framträdande idétradition som har gett en viss typ av svar på dessa frågor är den som ofta kallas kontraktualism, eller kontraktsteori. Detta är en tradition med gamla anor, där vi kan hitta spår av idégodset åtminstone så tidigt som i Platons Staten (även om Platon där, genom Sokrates, förkastar dessa idéer). Det är också en tradition med kopplingar till Sverige: Nederländske Hugo Grotius (1583-1645), svensk ambassadör i Paris 1634-1644, och tyske Samuel von Pufendorf (1632-1694), professor i filosofi vid Lunds universitet 1670-1676, och senare rikshistoriograf, är två framstående namn inom traditionen. 

Det faktum att rationella agenter skulle enas kring att följa vissa regler eller principer är det som skänker legitimitet till dessa principer och regler.

Enligt kontraktualismen är svaret på de ovanstående frågorna att dessa institutioner respektive principer är sådana att rationella individer, under rätt omständigheter, skulle komma överens om att underordna sig dem. Det faktum att rationella agenter skulle enas kring att följa vissa regler eller principer är det som skänker legitimitet till dessa principer och regler. Dessa teorier kan delas in i två traditioner: en med rötterna i Thomas Hobbes (1588-1679) försvar av en absolut monark som en garant för trygghet för den enskilda undersåten, och en med rötterna i Immanuel Kants (1724-1804) idéer om rationellt agentskap. Sedan Hobbes och Kants dagar har en mängd filosofer tagit vara på vissa centrala delar av respektive tänkares idéer och utvecklat egna teorier, samtidigt som annat har skalats bort. (Till exempel försvarar dagens Hobbesianer generellt inte en absolut monark, utan snarare den liberala demokratin.) 

Det som framförallt skiljer dessa två strömningar åt är vilken typ av rationalitet de åberopar som grund för politisk eller moralisk legitimitet. 

Det kan mycket väl vara som så att straffet för en överträdelse är så pass lindrigt att det ändå är lönsamt för oss att begå överträdelsen i fråga, förutsatt att vi överhuvudtaget blir påkomna.

Den Hobbesianska traditionen tar avstamp i tanken att människor framförallt agerar i egenintresse. Man hävdar att den mest effektiva strategin för att maximera sina egna intressen är att agera moraliskt och att underordna sig en viss politisk ordning. Enligt denna tradition motiveras vi att agera i enlighet med moraliska normer och politiska institutioner dels för att vi annars riskerar att falla offer för andra människors illvilja och dels för att samarbete med andra är gynnsamt för individen själv. Det är, till exempel, rationellt för en individ att avsäga sig möjligheten att göra ont mot andra för sin egen vinnings skull, mot att andra ger upp motsvarande möjlighet. Detta då nackdelarna med att andra kan göra en själv ont är större än fördelarna av att själv kunna göra ont mot andra. Individen har således mer att vinna än att förlora på att ingå en sådan överenskommelse. Det ligger helt enkelt i individens eget intresse. Vidare ligger det i individens eget intresse att upprätthålla ett system av det här slaget. Vi kan kalla detta en instrumentell rationalitet.

En invändning som ofta riktas mot teorier av det Hobbesianska slaget är att det inte nödvändigtvis är instrumentellt rationellt för individen att fortsätta att agera i enlighet med de överenskomna principerna eller institutionerna efter det att de har instiftats. Det kan mycket väl vara som så att straffet för en överträdelse är så pass lindrigt att det ändå är lönsamt för oss att begå överträdelsen i fråga, förutsatt att vi överhuvudtaget blir påkomna.

Vidare verkar dessa teorier ge oss fel typ av skäl för att vara moraliska eller för att underordna oss ett visst politiskt system. I den mån vi är intresserade av att vara moraliska individer eller av att ha ett rättvist samhälle är vi det av omtanke för våra medmänniskor. Vi tycks alltså ha någon form av moraliska skäl att agera moraliskt. Men Hobbesiansk kontraktualism kan som bäst ge oss icke-moraliska, eller rent av egoistiska, skäl för att agera moraliskt. Även om detta möjligen hade kunnat utgöra en rimlig evolutionär förklaring för hur rådande institutioner och moralsystem har uppstått och formats (vilket dock är tveksamt) ger det inte oss några normativa skäl att upprätthålla dessa institutioner eller moralsystem. Detta tycks vara uppenbara svagheter för en normativ teori om hur vi bör bete oss mot andra.

Betoningen på det mellanmänskliga samspelets betydelse, något som saknas i många andra idétraditioner, gör att kontraktualismen fortsatt har en central roll att spela i dessa debatter.

Den Kantianska traditionen stöter inte på denna problematik. Denna tradition tar avstamp i Kants tanke att en del av att vara en rationell agent är att erkänna andra människor som ens jämlikar. Detta kräver att vi behandlar andra med respekt. Att behandla andra med respekt kräver i sin tur att moraliska principer och politiska institutioner kan rättfärdigas gentemot de människor som på något sätt berörs av dem. Med andra ord har vi skäl, blott i kraft av att vi erkänner oss själva som rationella agenter, att ta andra människors intressen i beaktning. Vi kan här prata om att rationella agenter är sådana som korrekt kan värdera skäligheten hos de grunder som anges för att godta vissa principer eller institutioner framför andra. De institutioner och moraliska normer vi bör följa är således de som alla rationella agenter har skäliga grunder att acceptera. Den Kantianska traditionen verkar således ge oss rätt typ av motivation för att bete oss moraliskt: I och med att vi erkänner andras lika värde är vi också beredda att agera med hänsyn till deras intressen. 

Även om den Kantianska traditionen står pall för invändningar som den Hobbesianska inte kan bemöta, betyder inte det att den går fri från invändningar. En av de mer allvarliga invändningarna mot den Kantianska traditionen är att överenskommelsen människor emellan inte fyller någon substantiell roll. Dessa kritiker hävdar att sådana överenskommelser på sin höjd utgör någon slags tumregel, med hjälp av vilken vi kan komma fram till vilka institutioner eller principer som är legitima eller riktiga. Det är dock inte dessa överenskommelser i sig som gör politiska institutioner legitima eller moraliska principer riktiga, hävdar kritikerna; de är bara biprodukter av sådant som egentligen skänker legitimitet till politiska institutioner eller gör vissa moraliska principer riktiga. Det som utgör den faktiska grunden för politisk legitimitet eller moraliska principer är mer grundläggande skäl som är oberoende av själva överenskommelsen. Överenskommelsen i sig skulle således inte vara fundamental på det sätt som har hävdats.

Även om kontraktualismen, oavsett form, inte är utan svagheter utgör den ett alternativ till andra politiska och etiska teorier väl värd att ta på största allvar. Betoningen på det mellanmänskliga samspelets betydelse, något som saknas i många andra idétraditioner, gör att kontraktualismen fortsatt har en central roll att spela i dessa debatter.