När vi pratar med varandra så försöker vi oftast säga något om vår omgivning. “Boken ligger på mitt skrivbord”, “Precis den kakan vill jag ha”, eller för den delen “Vem är den där Wittgenstein du nämner hela tiden?”. Just därför är det kanske inte så konstigt att vi sällan tänker på hur fantastiskt det är att vi kan göra det här. Vi har på något sätt lärt oss att koppla läten till specifika saker i världen. Men hur går det egentligen till? För enkelhetens skull kommer jag fokusera på egennamn, men samma frågor kan ställas om andra sorters substantivfraser eller utpekningar. 

Den traditionella förklaringen av egennamn brukar tillskrivas John Stuart Mill, som sa att informationen ett namn tillför är att peka ut vilken individ som pratas om. Han var inte först med idén, men blev så inflytelserik att det här ofta kallas för Millianism. Enligt Mill är det som urskiljer ett namn från en beskrivning just att namn inte betyder mer än saken det namnger. ‘Vita Huset’ är ett egennamn eftersom det skulle betyda samma sak och benämna samma hus även om vi målade det rött. Till skillnad från beskrivningar låter namn oss inte dra några slutsatser om dess bärare. 

Trots att den är tilltalande så finns det några omedelbara problem för Mills synsätt. Strax före sekelskiftet noterar Gottlob Frege en viktig skillnad mellan följande två identitetspåståenden. 

Aftonstjärnan är Aftonstjärnan.

Morgonstjärnan är Aftonstjärnan.

Den första av de här meningarna är fullständigt trivial. Bara någon på en filosofisk institution skulle få för sig att yttra den. Den andra meningen, däremot, berättar att stjärnan som skiner starkt på morgonen i själva verket är samma stjärna som lyser klart på kvällen. Men om Mill har rätt i att ett namn bara står för sin bärare så har meningarna samma innehåll! Båda uttrycker bara att Venus, planeten som vi ser både morgon och kväll, är sig själv. Hur förklarar vi då att bara den andra meningen är informativ? 

Ett annat problem uppstår när vi försöker prata om mytiska eller fiktionella varelser. Vi kan både säga och förstå: 

Pegasus finns inte.

Det finns inte någon individ i världen för namnet Pegasus att peka ut; den bevingade hästen finns ju inte! Eftersom namnet är tomt borde vi därför inte kunna förstå meningen alls. Men likväl förstår vi. 

Frege löser de här problemen genom att göra en distinktion mellan innebörd (ty. Sinn, eng. sense) och referens (ty. Bedeutung, eng. reference). Ett namns innebörd är, enligt Frege, den information det bär med sig. För Aftonstjärnan är det ungefär ‘Himlakroppen som lyser starkast på kvällen’ och för Pegasus något i stil med ‘Den bevingade hästen i grekisk mytologi’. Ett namns referens är den sak som det namnger. Innebörden är det som spelar roll för vår förståelse av meningar som innehåller namnet. Även om Morgonstjärnan och Aftonstjärnan är två namn för samma sak, alltså har samma referens, så har de olika innebörd. Därför skiljer sig informationsvärdet i de två meningarna ovan. Det är också innebörden som bestämmer vilket objekt, om något, namnet pekar på. Namnet Pegasus må ha innebörd som gör meningen förståelig, men saknar referens eftersom inget uppfyller den.

Tänk om det i själva verket var så att det var en annan logiker, säg Schmidt, som egentligen bevisade satserna men Gödel mördade honom och stal resultaten.

Här har Frege egentligen gett samma svar på två distinkta frågor: (1) vad för information följer med ett namn? och (2) vad är kopplingen mellan ett namn och dess bärare? För Frege är namnets innebörd svaret på båda frågorna. Innebörden är den beskrivande information som vi känner till när vi förstår ett namn och är också den beskrivning som bäraren uppfyller. Och det är just att bäraren uppfyller den beskrivningen som kopplar ord till objekt. 

Moderna teorier som delar Freges bild av innebörd och referens kallas ofta för deskriptivism, eftersom ett namns innebörd förstås som en beskrivning av bäraren. Men dessa teorier är långt ifrån vedertagna. På sjuttiotalet växte det fram en motreaktion med Saul Kripke och Keith Donellan i spetsen. De reagerar framförallt mot Freges tes att namnets beskrivande innebörd är vad som avgör referensen.

Kripke ger oss följande berättelse som motexempel. Kurt Gödel var en matematiker känd för att ha bevisat något som kallas för ofullständighetssatserna. Det är rimligt att tänka att det beskrivande innehåll som hör till hans namn för de flesta är ‘Personen som bevisade ofullständighetssatserna’. Men, tänk om det i själva verket var så att det var en annan logiker, säg Schmidt, som egentligen bevisade satserna men Gödel mördade honom och stal resultaten. Isåfall vore det Schmidt, och inte Gödel, som uppfyller det beskrivande innehållet. Men det vore absurt att säga att Gödels namn därför egentligen refererar till Schmidt. 

Det är inte bara att innebörden kan peka ut fel sak, den kan också misslyckas med att peka ut en unik bärare. Tänk, exempelvis, på namnet Marie Curie. De flesta av oss vet inte särskilt mycket om henne. Säg att vad vi vet är att hon var fysiker och kemist, hon var verksam under första halvan av nittonhundratalet och hon var en pionjär när det kom till radioaktiva ämnen och strålfysik. Men trots att alla de beskrivningarna, som är allt vi associerar till namnet, faktiskt också stämmer in på Lise Meitner, så är det ändå Marie Curie vi pratar om när vi använder hennes namn. Vi kan prata om någon genom att använda deras namn även om innebörden inte är tillräcklig för att kunna urskilja dem. 

Kripke och Donellan föreslår att namn får sin referens fixerad när de först används; när man döper eller dubbar någon eller något att heta det namnet. Sen behåller namnet sin referens när det fortsätter användas och nya människor lär sig det. Teorier som förespråkar den här bilden av hur namn kopplas till bärare brukar kallas för kausal-historiska, eftersom ett namns referens bestäms av den kommunkationskedja som leder tillbaka till den ursprungliga dophändelsen. På det sättet spelar det ingen roll vilken eller hur mycket beskrivande information vi har om ett namn. Det är Gödel och Curie som blev tilldelade sina namn, så det är dem vi pratar om. 

Även om den kausal-historiska kopplingen hjälper oss fixera rätt bärare så ställer den också till problem. Det blir svårare att förklara hur namnanvändande kan förändras när vårt språkbruk utvecklas. Gareth Evans ger ett bra exempel, som dock har visat sig vara en myt. Namnet Madagaskar, berättar han, benämnde ursprungligen en del av den Östafrikanska kusten och inte den stora ön. Någonstans på vägen skedde det tillräckligt många missförstånd för att ön skulle ta över namnet. Men om den kausal-historiska bilden är rätt så skulle det betyda att det moderna namnet refererade till den kustbiten som ursprungligen döptes till Madagaskar.

Det kanske verkligen är otroligt att vi skulle ha förmågan att koppla ord till diskreta objekt på ett sätt som talare av språket är överens om.

Idén om att vårt språk är kopplat till världen genom att ord är tydligt länkade till objekt, antingen genom sin innebörd eller kausala ursprung, är den absolut vanligaste bland språkfilosofer idag. Men trots att den bilden är väldigt tilltalande så är den inte utan kritiker. Det kanske verkligen är otroligt att vi skulle ha förmågan att koppla ord till diskreta objekt på ett sätt som talare av språket är överens om. 

Den mest klassiska invändningen mot att vi skulle kunna lyckas upptäcka en referensrelation mellan ord och objekt kommer från Willard Van Orman Quine. Tänk dig att du är en runtresande antropolog som just stött på en grupp människor som aldrig har kontaktats förut. Medan du försöker lära dig tyda deras språkbruk så pekar en av dem på en kanin och utropar ‘Gavagai’. Kan du då dra slutsatsen att det betyder att ‘Där är en kanin’? Nej, säger Quine. Det skulle lika gärna kunna betyda att ‘Där är fastsittande kanindelar’ eller ’Där är ett tidsintervall av en kanin’. Att vi är benägna att säga att ‘Gavagai’ är deras namn för kanin är bara vår inskränkta tendens att tro att alla andra måste organisera sitt språkbruk och sätt att konceptualisera världen på samma sätt som vi gör. Och oavsett hur många interaktioner och användningar av ett ord vi observerar så kommer det alltid att finnas flera möjliga översättningar som passar vår data lika bra. 

Sådana här problem, om hur vi skulle lyckas etablera den kunskap som behövs för att alla talare av ett språk ska veta vilka ord som står för vilka saker, har lett vissa filosofer att dra slutsatsen att det inte finns någon sådan referensrelation. Men det behöver inte betyda att vi inte lyckas prata om världen; bara att sättet vi gör det på inte är genom att peka ut saker på ett entydigt sätt. Referens, isåfall, är mer kontext- och konceptberoende än vad man tidigare trott. Trots att den här sortens uppfattning fortfarande är sällsynt så har den börjat bli allt vanligare. Men oavsett vilken bild man utgår från så är kopplingen mellan vårt språkbruk och vår omvärld ett rikt område att utforska. Känslan av förundran över hur vi lyckas prata om saker blir om något ännu djupare av den sortens svårigheter som vi sett här. Och trots ett århundrade av forskning finns det många fler öppna frågor än etablerade svar.