Det lär vara bra att motionera. Ett rimligt svar på varför det är bra, är att det är bra för ens hälsa i en instrumentell bemärkelse och i förlängningen därmed bra för eller gott för en själv, d.v.s. bra för en själv i en icke-instrumentell så kallad final bemärkelse (I denna presentation gör jag ingen skillnad mellan ’bra’/’gott’ respektive ’bra-för’/’gott-för’). Det vore även finalt bra om vi kunde hejda att planetens arter utrotas. Det vore åtminstone bra för de flesta av arternas individer. Men många tycks också mena att det vore rätt och slätt bra i en final betydelse om vi fick bukt med att arter försvann oavsett om det är bra för de enskilda individerna. 

Värdeuttrycken bra/gott respektive bra-för/gott-för som återfinns i stycket ovan spelar en central roll när vi rationaliserar inför oss själva och andra varför vi gör vissa saker och varför vi har de attityder som vi nu en gång har. Förklaringarna till varför vi har just de attityder som vi har varierar. Men när det kommer till själva rationaliserandet hamnar vi ofta i just värderingar om vad som är finalt bra, d.v.s. bra för dess egen skull eller finalt bra för en själv eller någon annan. Filosofer är ordentligt oeniga om dels hur vi skall analysera dessa uttryck, dels vilken relation som råder dem emellan. 

I min bok The Value Gap (Oxford University Press, december 2021) försöker jag bidra till diskussionen om ”bra” och ”bra för” genom att presentera några av de funderingar som jag på senare år gjort mig om just dessa bägge värdeuttryck. Det är inte mitt första bud på hur vi skall se på relationen dem emellan (några av bokens frågeställningar återfinns i min förra bok Personal Value, Oxford University Press 2011). Uppenbarligen har jag svårt att släppa ämnet, vilket kanske kan förklaras (eller inte) av begreppens centrala plats inom en mängd områden. Begreppen finalt bra och finalt bra-för är med i bakgrunden när vi uttrycker värderingar om vad som är instrumentellt och kontributivt värdefullt, d.v.s. som medel eller som konstituerande del av en helhets värde. Sådana värderingar blir till synes endast fullt genomlysta om vi tänker oss att medlen eller det kontributiva i slutändan leder eller bidrar till vad som är antingen finalt bra eller finalt bra för någon. 

En inflytelserik tanke i diskussionen härrör från Cambridgefilosofen G.E. Moore som i början på 1900-talet (starkt förenklat) argumenterade för att ”good for x”, när det inte endast uttrycker att något är gott som medel, egentligen uttrycker att något som gott i sig är lokaliserat till x. Hur man närmare skall förstå det senare är dock inte uppenbart. Men resonemanget har ungefär följt följande exempel: Säg att vi menar att persons välmående är bra för personen. En Moorean skulle då göra gällande att detta är antingen missvisande eller refererar till något instrumentellt värde eller endast är ett sätt att uttrycka att ett icke-relationellt värde tillfaller det liv i vilket personen ifråga erfar välmående. Moore beskrev det senare värdet som ett intrinsikalt värde, d.v.s. som ett värde som något har i kraft av värdebärarens interna egenskaper.

Denna reduktionistiska tanke har dock av olika skäl alltmer kommit att bestridas. Istället gör många nuförtiden gällande att det enda positivt finalt värdefulla är vad som är finalt gott för någon/något. Det värde man har i tankarna här har uppfattats som något som till sin natur är relationellt; det är alltid ett värde-för någon. Diskussionen har sedan ofta kommit att handla om huruvida man uppfattar värden subjektivistiskt eller objektivistiskt. Den förra positionen menar att värden konstitueras av attityder (ett objekt blir värdefullt endast i den mån ett subjekt riktar t.ex. en gillande attityd mot objektet). Objektivister förnekar att så är fallet; värden tillfaller objekt i kraft av objektens egenskaper. Såväl ’finalt bra’ som ’finalt bra-för’ är dock rimligtvis öppna för såväl subjektivistiska som objektivistiska analyser. 

I bokens första del argumenterar jag inledningsvis för att vi skall överge idéen om att det ena begreppet uttömmande kan förstås i termer av det andra. Vi skall snarare acceptera att det finns två typer av positivt finalt värde—dels vad som är finalt bra, dels vad som är finalt bra-för. Därefter tar jag mig an något av en utmaning, nämligen att visa att uttrycket bra-för inte är synonymt med vad som konstituerar en persons välmående eller välfärd. Precis som ’bra’ kan tillskrivas många olika saker, kan även ’bra-för’ tillskrivas många olika saker. Kopplingen mellan ’bra för’ och vad som konstituerar välmående handlar i slutändan om hur vi värderar välmående.

I bokens andra hälft tillämpar jag ett analysmönster på bra respektive bra-för som Wlodek Rabinowicz och jag identifierade 1999 för värden i allmänhet. Enligt denna så kallade ”Fitting-attitude analysis”, skall värdena ifråga förstås dels i termer av en normativ komponent, dels i termer av en attityd som varierar beroende på vilket värde vi analyserar. Det beundransvärda och önskvärda skall således förstås i termer av vad vi har skäl att beundra respektive önska. I samband med detta gör jag bland annat ett försök att ringa in vad som kännetecknar en typ av attityder som jag beskriver som ”finala för någons skull” attityder. Vi behöver förstå dessa bättre om vi skall fånga vad som är typiskt för så kallade personliga värden. Min diskussion utgår från att den normativa komponenten utgörs av skäl för attityder, som jag i sin tur uppfattar som en viss typ av fakta (nämligen sådana som talar för att vi skall ha en viss typ av attityd vis-a-vis det värdebärande objektet). Att skäl är fakta med normativitet-skapande egenskaper är en kontroversiell om än inte en helt ovanlig tes.

Ett viktigt inslag i boken, som jag önskade att jag hade utvecklat i högre grad, är mitt förslag på hur vi skall förstå metaforen att skäl har olika styrka eller väger olika mycket. (Vi säger ibland ”Det är inget starkt skäl!” eller ”Vi måste väga skäl för och emot”.) Mina funderingar på detta område för mig till en negativ syn på våra möjligheter att avgöra om vi skall göra vad som är finalt gott eller finalt gott för någon, vilket naturligtvis blir problematisk i de fall där vi tvingas välja.  Det avslutande kapitlet 12 är ett ofullständigt försök att dra några konsekvenser av insikten att vi står inför en till synes oöverbryggbar värdeklyfta mellan vad som är finalt gott och finalt gott-för.