I oktober gick regeringen ut med ett direktiv för en utredning om välfärdsteknik inom socialtjänsten och LSS (lag om stöd och service till vissa funktionshindrade). En del av utredningen ska handla om hur människor med bristande beslutsförmåga ska kunna få tillgång till digital välfärdsteknik. Ett par exempel på sådan teknik är trygghetslarm, fallarm, tillsynskamera och läkemedelsrobotar.
Bakgrunden till denna del i direktivet är att Sverige – till skillnad från nästan alla andra länder – saknar beslutsförmåga som juridiskt begrepp. I andra länder så har en person som saknar beslutsförmåga inte rätt att fatta vissa beslut rörande sitt liv. Vilka beslut som omfattas av denna lagstiftning skiljer sig åt mellan olika länder men beslut som rör hälso- och sjukvård samt socialtjänstinsatser omfattas nästan alltid.
I Sverige tillåts tvångsvård av barn, då föräldraförmågan brister eller barnet uppvisar beteenden där det kan vara risk för sig själv eller andra. Vidare tillåts tvångsvård för vuxna vid allvarliga psykiatriska tillstånd eller missbruk där det finns ett vårdbehov och vård inte kan ges på annat sätt. Ett vårdbehov anses finnas om personen på grund av sin sjukdom eller missbruk bedöms vara en fara för sig själv eller andra.
Det begränsade lagstödet för tvångsinsatser till människor med nedsatt beslutsförmåga leder till att personal inom regional och kommunal vård bryter mot lagen när de ger vård till personer med nedsatt beslutsförmåga mot deras vilja eller med något som vagt påminner om samtycke. Detta sker regelbundet, och inom vissa typer av vård dagligen. Mest har detta problem uppmärksammats i relation till demensvården där man på olika sätt, i strid med lagen eller i en juridisk gråzon, i praktiken har demenssjuka inlåsta för att hindra dem från att rymma eller på andra sätt skada sig själva.
När är det tillåtet att utöva tvång mot en människa för deras egen skull, ska detta regleras i lag, och i sådana fall hur ska en sådan reglering då se ut?
Bakom denna juridiska verklighet finns ett antal filosofiska frågor som rör när människor har rätt att fatta beslut över sig själva: När är det tillåtet att utöva tvång mot en människa för deras egen skull, ska detta regleras i lag, och i sådana fall hur ska en sådan reglering då se ut?
Olika länder har olika villkor för när en person ska anses ha beslutsförmåga. Vanligtvis brukar man kräva att en person ska ha förmåga att förstå relevant information om en vårdåtgärd och dess konsekvenser samt att kunna använda denna information för att fatta ett informerat beslut. Detta i sin tur reser frågor. Till exempel om vad det innebär att ha en förmåga och om man kan veta att en person har en sådan förmåga utan att vederbörande använder den. Och hur utförligt ska personen ha förmåga att förstå informationen?
De menar att beslutsförmåga inte går att mäta och att människor med nedsatta mentala förmågor, till exempel psykisk sjukdom, på osaklig grund kommer att hindras från att fatta beslut rörande sina egna liv.
Samtidigt har den här typen av lagstiftning kritiserats, inte minst av Funktionsrättskommittén för att vara diskriminerande. De menar att beslutsförmåga inte går att mäta och att människor med nedsatta mentala förmågor, till exempel psykisk sjukdom, på osaklig grund kommer att hindras från att fatta beslut rörande sina egna liv.
Beslutsförmågelagstiftningen i England och Wales som fungerat som en förebild för många andra länders lagstiftning är direkt diskriminerande eftersom den kräver att bristande beslutsförmåga ska ha sin grund i en identifierbar funktionsnedsättning i sinnet eller hjärnan. I de flesta fall likställs detta i praktiken med en diagnos. Samtidigt verkar detta krav leda till att personer med en mental funktionsnedsättning blir mindre diskriminerade i praktiken då de har rätt att fatta beslut de inte förstår när denna förståelse inte har sin grund i en identifierad funktionsnedsättning.
De vill att patienter med beslutsförmåga ska ha rätt att vägra psykiatrisk vård på samma villkor som de har rätt att vägra kroppslig vård.
En annan diskrimineringsfråga rör psykiatripatienter. Det har länge påpekats att dessa patienter får tvångsvårdas oavsett om de saknar beslutsförmåga eller inte om de utgör en fara för sig själva eller för andra. Kritikerna av den traditionella psykiatritvångsvårdslagstiftniningen menar att den är diskriminerande. De vill att patienter med beslutsförmåga ska ha rätt att vägra psykiatrisk vård på samma villkor som de har rätt att vägra kroppslig vård.
Utöver dessa problem finns det andra djupgående filosofiska problem. Till exempel finns det en liten grupp anorexiapatienter som enligt vanliga definitioner av beslutsförmåga har detta och därmed borde ha rätt att bestämma över sig själva. Detta har lyfts fram som ett problem för dessa definitioner av beslutsförmåga då man menar att det är något fel med dessa patienters villighet att riskera livet i sin strävan efter smalhet. De menar att en sådan önskan är en del av sjukdomen eller i alla fall inte är patientens egen, och att den därmed inte är en önskan man har en skyldighet att respektera. Men hur ska man avgöra vilka önskemål man ska respektera och inte?
Den utredning som regeringen tillsatt kommer inte att adressera alla de problem som beskrivits här. Förhoppningsvis kommer den resultera i någon form av reglering som kommer göra situationen bättre och ge något juridiskt stöd till de beslut som redan i dag görs. Och förhoppningsvis kommer detta första steg leda till en mer omfattande diskussion om hur tvångsinsatser ska se ut och genomföras i Sverige.
Tack till Eva Haglund för kommentarer på ett tidigare utkast.
