Öga för öga, tand för tand

Foto: Milad Fakurian/Unsplash
Alva Stråge

En idé som återspeglas i de allra flesta rättssystem men också i våra vardagliga sociala interaktioner är att en normalfungerande person som avsiktligen och uppsåtligen orsakar skada och lidande förtjänar klander eller straff för sin handling. Ett litet barn eller ett djur som orsakar samma skada förtjänar inte det, i alla fall inte på riktigt samma sätt. Men varför förtjänar vissa att straffas och andra inte? 

Att straffa någon innebär rimligtvis att vi tillfogar henne lidande, men under omständigheten att hon förtjänar det kan det vara på sin plats.

Drivkraften att peka ut en skillnad mellan någon som förtjänar att straffas och en som inte förtjänar det grundar sig i en moralisk åsikt som många delar: att det, i normalfallet, är moraliskt fel att tillfoga andra människor skada eller lidande. Att straffa någon innebär rimligtvis att vi tillfogar henne lidande, men under omständigheten att hon förtjänar det kan det vara på sin plats.

På vilka grunder avgör vi då vad som krävs för att förtjäna straff? De flesta håller säkert med om att det vore moraliskt fel att straffa någon på grund av hennes ögonfärg, längd, hudfärg eller annan fysisk egenskap som personen inte alls rår över. Den typen av egenskaper uppfattar vi inte som moraliskt relevanta. 

Ett inte alltför ovanligt förslag är att den fria viljan spelar en central roll för förtjänst: om en person medvetet orsakar skada utan att vara utsatt för yttre tvång eller lida av sinnesförvirring kan hon sägas ha handlat av egen fri vilja.

För att berättiga ett straff behöver vi alltså kunna peka ut en moraliskt relevant faktor som skiljer en person som förtjänar straff från en som inte förtjänar det (givet att övriga omständigheter är likadana). Ett inte alltför ovanligt förslag är att den fria viljan spelar en central roll för förtjänst: om en person medvetet orsakar skada utan att vara utsatt för yttre tvång eller lida av sinnesförvirring kan hon sägas ha handlat av egen fri vilja. Om detta är fallet kan personen förtjäna klander eller straff (men även beröm/ belöning) för sina handlingar. 

En central fråga i diskussionen är om det går att ha en fri vilja i en värld där naturlagarna och determinismen/slumpen styr allt som sker.

Fri vilja är en av filosofins äldsta tankenötter. En central fråga i diskussionen är om det går att ha en fri vilja i en värld där naturlagarna och determinismen/slumpen styr allt som sker. I dagens filosofiska diskussion finns det många snillrika förslag på hur den fria viljan kan få plats i en sådan världsbild. En populär teori är att fri vilja ska förstås som en viss typ av kognitiv kapacitet som innebär att en person är mottaglig för skäl att göra på det ena eller andra sättet och kan förstå konsekvenserna av sina handlingar. En sådan teori är fullt kompatibel med att denna kapacitet lyder under samma lagar som alla andra processer i världen. 

Men varför skulle förmåga att kunna väga skäl för och emot en handling vara det som gör att en person kan komma att förtjäna straff om hon utför handlingen? Ett svar som ligger nära till hands är att en sådan förmåga ger en person en sorts handlingskontroll. Det är därför den är moraliskt relevant, till skillnad från många andra mentala egenskaper, som till exempel förmågan att skilja mellan rött och grönt. 

De som tänker sig att det är omöjligt att motivera straff genom att hänvisa till förtjänst föreslår ibland att vi i stället kan berättiga straff genom att peka på straffets instrumentella värde för samhället (…)

Kritikerna hävdar att det här resonemanget haltar. Visst kan det framstå som om det finns handlingskontroll – men vi utgår ju från att vi lever i en värld där allt styrs av determinism/slump och naturlagar. Att någon skulle kunna kontrollera sina handlingar i en sådan värld framstår om omöjligt – hennes förmåga att kontrollera dem är ju styrd av samma lagar som allt annat. De som tänker sig att det är omöjligt att motivera straff genom att hänvisa till förtjänst föreslår ibland att vi i stället kan berättiga straff genom att peka på straffets instrumentella värde för samhället – kanske gör straffpraktiken att nivåerna av brottsligt beteende sjunker, eller har andra effekter som vi tycker är eftersträvansvärda. Det finns alltså en djup oenighet i frågan om när, och under vilka omständigheter (om alls) det är moraliskt berättigat att straffa någon. Denna oenighet har sina rötter i andra filosofiska oenigheter, som till exempel om det finns moraliska sanningar oberoende av oss, eller om det är något helt annat vi söker svar på när vi diskuterar rätt och fel.

Bidra till att främja filosofins roll och närvaro i samhället.

Foto: Patrick Tomasso/Unsplash
Ingenting finns bevarat av de texter som våra stora grekiska tänkare skrev. Det enda vi har tillgång till är kopior av kopior. Vad betyder det för hur vi läser antika filosofer? Hur långt från deras tankar står vi egentligen? Henrik Lagerlund reflekterar kring några av svårigheterna med att förstå antikens filosofi.
Henrik Lagerlund
Foto: Aarón Blanco Tejedor/Unsplash
Martin Heidegger beskrev ångesten som en spricka i vardagens blick. Hanna Tillberg har i sin litteraturvetenskapliga forskning tagit vara på Heideggers ångestteori. Här berättar hon hur.
Hanna Tillberg
Den antika tanken hade närhet till en levande praktik. Antikens filosofer riktade blicken mot hur makten utövades, vad för slags människor som hade makt och hur deras karaktärer påverkar styret. Sådana tankar tappar aldrig sin aktualitet, menar Hans Ruin.
Hans Ruin
Foto: Mia Swerbs/Unsplash
De flesta är överens om att människor behöver tvingande institutioner som upprätthåller ordningen i samhället. Tänk om de har fel. Kanske är det enda rättfärdiga styrelseskicket inget styrelseskick alls. Andrés G. Garcia skriver om anarkismens filosofi.
Andrés G. Garcia
Foto: Edgar Serrano (CC BY-NC-SA)
Platons dialoger visar vilket pris vi får betala om vi överlåter styret åt någon annan, i stället för att själva engagera oss som medborgare. Charlotta Weigelt skriver om Platon och demokratin.
Charlotta Weigelt
Foto: Saad Salim/Unsplash
Upptäcker vi moraliska värden, eller konstruerar vi dem? Om vi konstruerar dem, vad betyder det – och hur går det till? Emma Jakobsson skriver om olika teorier om metaetisk konstruktivism.
Emma Jakobsson
Foto: Alexander Awerin/Unsplash
Kan vi förena vår vetenskapliga syn på världen med vår vardagliga syn av den? Wilfrid Sellars försökte göra just detta. Här presenterar Niklas Dahl vad som är så inspirerande med Sellars ansats.
Niklas Dahl
Foto: Andrew Butler/Unsplash
För att vara ärlig räcker det inte med att undvika att medvetet fara med osanning. Vi måste vara djupare rotade i sanningen om världen och oss själva än så.
Jeremy Page
Foto: Anika Huizinga/Unsplash
Filosofer och litteraturvetare läser samma texter, men på helt olika sätt. Kanske har de mycket att lära av varandra – inte trots, utan på grund av att de talar olika språk. Maria Trejling resonerar kring disciplinernas skilda förhållningssätt till text.
Maria Trejling
Foto: Ksenia Yakovleva/Unsplash
Sofia Jeppsson trodde att demoner från en annan verklighet förföljde och försökte döda henne. Som forskare i filosofi har hon studerat det psykotiska tillståndet. Vad ska man tro på, när man inte vet vad man kan tro på?
Sofia Jeppsson