Jag var tidigt intresserad av filosofi och det var också det första ämnet jag läste på universitet. Efter ett tag blev jag dock lite orolig över det där med min framtid på arbetsmarknaden och började därför läsa på ekonomiprogrammet i stället. Det var också intressant, men jag kom ofta på mig själv med att sitta och fundera på de filosofiska frågor och perspektiv som jag tyckte saknades i undervisningen på Handelshögskolan. 

När jag senare fick möjligheten att bli forskare och lärare själv så kom jag att fokusera på just skärningspunkten mellan filosofi och ekonomi. Jag ville använda det kritiska tänkandet och den skärpa som finns i filosofin, och tillämpa dem på de stora strukturer och viktiga beslut som finns i ekonomin. Jag ville göra det ekonomiska tänkandet mer humant och rimligt, och samtidigt göra den analytiska filosofin mer samhällsrelevant.

Adam Smith var professor i moralfilosofi, men brukar också räknas som nationalekonomins fader. Det kan tolkas som att ämnena borde ligga rätt nära varandra. Och absolut, båda handlar ju om människan och samhället i en vid mening. Men de utgår samtidigt från väldigt olika ansatser och antaganden. Moralfilosofin handlar om hur vi bör vara goda personer, hur vi handlar rätt gentemot våra medmänniskor och hur vi bygger ett rättvist samhälle. Nationalekonomin utgår i stort sett från motsatsen till detta – den antar att de flesta av oss är egenintresserade och handlar för att tillfredsställa våra egna preferenser. 

Enligt Smith kan samhället fungera väl ändå, om vi bygger strukturer som gör att säljare konkurrerar om att få flest kunder och köpare konkurrerar om att få bäst pris. Han kallade detta för ”den osynliga handen” som får egenintresset att sammanstråla med allmänintresset. Man kan säga att den moderna nationalekonomin går i Smiths fotspår och försöker utröna exakt hur, när och varför det där fungerar i praktiken, samt vilka samhällsstrukturer som behövs för att det ska bli bra.

Om jag ska vara helt ärlig så var min inställning i början att det moralfilosofiska tänkandet nog alltid måste trumfa det ekonomiska. För det är ju så tydligt att dagens marknadsekonomi inte lyckas fånga allt som är viktigt för oss människor, att dess strukturer ofta skapar ojämlikhet och orättvisa, och att företagen borde göra så mycket mer för samhället och miljön. Men vilken tur då att jag fanns! Då hade jag ju mycket att göra för att försöka rätta misstagen och täppa igen hålen i det nationalekonomiska bygget, om man kan uttrycka det så.

Som filosof var det lätt att se hur verkligheten brister på olika sätt och föreslå förbättringar som baserades på olika etiska och politiska ideal. Men det var förstås svårt att få ekonomerna och företagsledarna att lyssna på mig. Jag tänkte att de säkert är så insnöade på sitt, kanske ”köpta” av företagens vinster, och därför inte fattar bättre.

Men på senare tid har jag haft anledning att ompröva den inställningen. Jag har insett att det är viktigt att förstå vad som faktiskt fungerar i verkligheten, och att vi kanske inte kan utgå från att alla människor vill göra rätt hela tiden. Jag tror inte att marknader är lösningen på alla problem, men ibland kan de funka bättre än alternativen. Mitt arbete har alltså fått en lite ändrad inriktning, där jag försökt hitta en bättre balans mellan det filosofiska och det ekonomiska tänkandet. 

Det har tvingat mig att gå från de ideala teorierna till mer ”smutsiga” och tillämpade aspekter. Jag har märkt att det är lättare att få ekonomer och företagsledare att lyssna på en när man liksom talar deras språk. Jag har fått jobba nära några banker för att försöka förbättra deras hållbarhetsarbete. Och jag har fått ge råd till politiker och myndigheter om hur man skapar en mer etisk marknad. Kanske är det jag som blivit ”köpt” nu? Eller så har jag bara blivit äldre.

Jag har funderat en del på om moralfilosofin kanske rentav har något att lära sig av nationalekonomin i detta sammanhang. Vi lever trots allt i en marknadsekonomi som gett oss oerhörda rikedomar, längre liv och högre livskvalitet. Men många av de filosofer vi läser och inspireras av, exempelvis Aristoteles och Kant, levde under helt andra förhållanden och framstår faktiskt som väldigt moralistiska i sin syn på marknader och välstånd. Är det verkligen så omoraliskt att vilja tjäna pengar, att styra ett företag mot vinst och att ibland slå ut sina konkurrenter? 

Visst är det bra att vara snäll, men det behövs inte alltid. Kanske finns det utrymme för en mer pragmatisk etik där vi inte tar avstånd från sådant som inte är idealt men som faktiskt fungerar. Jag skriver mer om detta i min kommande bok (med Adrian Walsh), Between Ethics and Economics. Kanske finns det utrymme för ett bredare och mer konstruktivt tänkande som bygger på insikter från både filosofi och ekonomi.