Det råder mer eller mindre konsensus kring uppfattningen att vi inte har någon direkt kontroll över vad vi tror. Det är därför intressant att notera att vi har betydande kontroll i en situation där vi av någon anledning blivit av med en trosföreställning. Det finns många olika sätt att hantera den osäkerhet som uppstår när vi varken kan tro på eller avfärda ett påstående.

För enkelhetens skull, låt oss utgå ifrån ett evidentialistiskt perspektiv, det vill säga utifrån antagandet att vi tror på saker eftersom vi har intellektuella skäl att göra det. Låt oss anta att vi är i en situation där vi slutat tro eftersom vi hittat belägg emot det vi tidigare trodde, men att dessa motbevis inte är så starka att vi fått en ny, motsatt trosföreställning (det vill säga, vi är varken berättigade att tro att påståendet är sant eller falskt).

Vi vet inte vad vi ska tro utan har i själva verket blivit agnostiker, och även om vi undersöker saken närmare hittar vi inga nya bevis som kan avgöra frågan. I en sådan situation har vi åtminstone fyra olika sätt att gå vidare. Det enklaste är förstås att släppa föreställningen och inte ta ställning i frågan. Men om föreställningen varit viktig för oss kanske vi inte är beredda att släppa den helt, trots att vi inte längre tror. Då har vi fortfarande minst tre vägar öppna.

Det första alternativet är fiktionalism. Fiktionalismen finns i många former, till exempel moralisk, vetenskaplig, matematisk eller religiös. Det gemensamma för dessa former är den grundläggande tanken att vi kan fortsätta använda en diskurs som vi tidigare trott beskrev en del av verkligheten i huvudsak korrekt, men som vi kommit att tvivla på, genom att omtolka den och se den som en nyttig fiktion. Det här med ”nyttan” är avgörande, man måste ha praktiska skäl att fortsätta använda diskursen.

Om man exempelvis är religiös fiktionalist kan man använda det religiösa narrativet för att hantera livets motgångar, trots att man inte tror det är sant utan ser den som en uppbygglig, påhittad berättelse. Den filosofiska litteraturen om fiktionalism fokuserar på global fiktionalism, det vill säga fiktionalism rörande en hel diskurs, som ett helt moraliskt system eller en hel religiös världsbild. Därför får man lätt intrycket att fiktionalismen är högst teoretisk och sällsynt i verkliga livet.

Jag vill dock påstå att den vanligaste formen av fiktionalism inte är global utan lokal, och handlar om enskilda utsagor, idéer och teorier. Man kanske tvivlar på sin självbild men håller fast vid den av praktiska skäl. Man kanske är med i ett politiskt parti och tror på ungefär två tredjedelar av partiprogrammet. Eller man kanske är religiös men utan att tro på exempelvis mirakel eller jungfrufödsel. Lokal fiktionalism kan vara ett sätt att hålla ihop både sig själv och det övergripande narrativet när man tvivlar.

Men när vi behandlar något som en fiktion säger vi samtidigt att dess sanningsvärde är irrelevant. Om en trosföreställning varit viktig för oss, och vi blivit osäkra på dess sanningsvärde, är det naturligt att ta fasta på möjligheten att den kan vara sann. Om en viktig föreställning fortfarande utgör en levande möjlighet blir det ibland märkligt att behandla den som en fiktion. I stället vill vi behandla den på ett sätt som tar fasta på denna möjlighet. I sådana fall kan vi anta vad som i litteraturen brukar kallas för en icke-doxastisk pro-attityd.

Den enklaste av dessa är hopp. Hopp kräver bara att något är möjligt, och att vi vill att det ska vara sant. Hopp är dock en ganska svag attityd, så det kan hända att vi vill ha en starkare attityd där möjligheten på ett annat sätt kan ligga till grund för tanke och handling. Då behöver vi en starkare icke-doxastisk attityd, som exempelvis tilltro. Tilltro handlar om att ta ställning och tänka och agera som om något är sant, även om man är agnostisk, och om att vara uthållig i detta.

Även om de flesta filosofer är eniga om att tilltro utan försanthållande är en fullt möjlig hållning, så anser en del att det ligger något irrationellt över sådan tilltro. Speciellt eftersom tilltro innebär att man slutar undersöka om det man har tilltro till är sant, och eftersom tilltro innebär att man måste visa tillit när man egentligen inte tror att något går att lita på.

Ett sätt att komma tillrätta med detta skulle kunna vara att nöja sig med hopp till vardags, och att byta till tilltro vid speciella tillfällen, när det är extra viktigt att handla och tänka utifrån föreställningen. Detta har jag argumenterat för i artikeln ”Faith and Hope in Situations of Epistemic Uncertainty” i tidskriften Religious Studies.

De två första vägarna handlar om att hitta nya attityder när man inte kan tro (att låtsas eller ha en icke-doxastisk attityd som hopp). Man kan också tänka sig att man förändrar innehållet i trosföreställningen, men på ett sätt som bevarar det man tycker är viktigt. Ofta kan man göra det genom att gå över till en mer abstrakt idé. Som ”vardagsstrategi” har det här tillvägagångssättet inte fått så mycket filosofisk uppmärksamhet, men det är rätt vanligt, speciellt vad gäller livsåskådningsfrågor. ”Tror du på Gud?” ”Nej, men jag tror på något, en högre kraft eller rättvisa.”

I boken Semi-Secular Worldviews and the Belief in Something Beyond, som jag har skrivit med Francis Jonbäck, genomlyser vi det här sättet att ta sig ifrån en föreställning man inte längre kan tro på till en mer abstrakt föreställning som man kan tro på. För att det ska vara rationellt krävs bland annat att man utvecklar föreställningen i en abstrakt riktning, snarare än en vag, och att man gör en rimlig avvägning mellan informationsinnehåll och sannolikhet.

Vilken väg man väljer har med både epistemiska och praktiska skäl att göra, men exakt hur det går till är ett ämne vi får lämna till ett annat tillfälle. Poängen här är snarare att agnosticism kan innebära så mycket mer än att man inte tar ställning. Vi har ingen kontroll över vad vi tror, men när vi är osäkra öppnas en värld av möjligheter.