Den romerske retorikern Quintilianus framhöll att ”vi måste skriva så att vi aldrig kan bli missförstådda av andra”. Jag tror många, inte minst filosofer, ser det som ett gott råd; att det presenterar, åtminstone, ett sunt ideal.

Och sannerligen krävs det ofta en ansenlig ansträngning för att man ska lyckas göra sig förstådd, särskilt i skrift och särskilt i filosofi.

Men hur ska man kunna garantera att inte bli missförstådd? Och av vem ska man inte kunna bli det?

Vi måste alltid ta vissa saker för givet om våra läsare – om deras intelligens, förkunskaper och referensramar; om hur seriösa de är och hur angelägna de är att försöka förstå oss. Vi kommer alltid själva med något till texten vi läser.

Bernard Williams (1929–2003) försökte inte skriva så att han aldrig kunde bli missförstådd. Nästan tvärtom.

Filosofen Martha Nussbaum (en av Williams studenter) har sagt att hans skrifter är ”mer som poesi än som vanlig filosofisk prosa, upplysande genom antydande komprimerade formuleringar”. En överdrift inte utan sanning.

Den kände rättsfilosofen Herbert Hart var inne på samma spår. I en recension av Williams mest omtalade bok, Ethics and the Limits of Philosophy, framhöll han att Williams ”behöver, så väl som förtjänar, att läsas mer än en gång”, delvis för att hans insikter är överraskande och originella, delvis för att han skriver ”med en extraordinärt komprimerad, nästan epigrammatisk, stil vilken lämnar viktiga implikationer till läsaren att reda ut, inte alltid (för mig åtminstone) med tillräcklig vägledning”.

Att han är vilseledande eller obskyr – och avsiktligen så – är inte ett ovanligt intryck, och en ganska allvarlig anklagelse. Mitt eget intresse för Williams är inte orelaterat: Det härstammar till viss del från att jag upplevde att han blev återkommande, och ibland ganska grundläggande, missförstådd.

Jag gick ut i hans försvar. I seminarier, korridorer och barer sökte jag att påvisa hur en viss tolkning av hans argument inte kunde vara korrekt, givet något annat han säger eller givet vad poängen med hans filosofiska projekt är.

Men på den fullkomligt rimliga – och likväl, av både samtalet och samtalspartnern, fördummande – motfrågan ”Vad är hans argument, då?” hade jag sällan ett svar som kunde tillfredsställa min samtalspartner, än mer sällan ett som kunde tillfredsställa mig själv.

Vad är hans argument, till exempel, när han säger att mannen som kan rädda antingen sin fru eller två främlingar har en tanke för mycket om han försöker moraliskt rättfärdiga valet att rädda sin fru?

“Man hade kunnat hoppats (till exempel hans fru hade kunnat hoppas) att hans motiverande tanke, fullständigt artikulerad, var tanken att hon är hans fru, inte att hon är hans fru och att i situationer som denna så är det moraliskt tillåtet att rädda sin fru”.

Är detta en psykologisk poäng, om hur vi ska tänka i praktiken? Eller är det en dygdetisk poäng, om hur den goda människan bör vara?

Och vad är relevansen av poängen, som görs strax innan, i en liknelse till grekiska tragedier, om att vissa situationer är bortom rättfärdigande? Lägg till att fallet diskuteras i slutet av en text som till synes handlar om självmord, eller om meningen med livet.

Williams stil är sannerligen komprimerad, ibland ”nästan epigrammatisk”. Det är krävande att försöka förstå vad det är han egentligen menar alla gånger.

Ett annat inte helt ovanligt intryck är att Williams är arrogant. Han tillhörde kanske den sista generationen där det givna valet för de bästa och smartaste inte var teoretisk fysik, juridik eller medicin – men filosofi. Och Williams var därtill en av de bästa och smartaste i sin generation.

Han är bara, så tycks invändningen lyda, alldeles för medveten om detta.

Williams kritiker har rätt i att det finns en arrogans i hans texter. Han erkänner detta själv. Men den är inte vad de tror.

Arrogansen är en aspekt av hans medvetna och säregna stil: De komprimerade, nästan epigrammatiska – rent av aforistiska – uttrycken som präglar hans skrifter.

Komprimering, som en stilistisk metod, involverar en aspekt av avsiktligt undanhållande: Den lämnar något för läsaren att själv formulera och konstruera. Att avsiktligen dölja något för att läsaren själv ska hitta det är kanske något arrogant. (”Så han är obskyr! Och avsiktligen så!”)

De insprängda aforistiska formuleringarna i texten kräver av läsaren att denne själv arbetar för att förstå, om denne ska förstå något alls – och en ytterligare form av arrogans kan kanske sägas bestå i att man inte bryr sig mer än så om att bli förstådd.

Men vad är syftet med så komprimerade uttryck? Ett har att göra med att insikter har en särskild ontogeni: En insikt måste komma som en insikt.

Det finns också en ömhet och öppenhet i den komprimerade, nästan epigrammatiska stilen: Komprimering reflekterar en respekt för att texten nödvändigtvis är ofullständig, för att läsaren inte kan domineras och för att läsarens arbete för att göra något av texten också är ett av att skapa något för sig själv.

Det kan kanske tyckas en underlig presentation av en filosof, en som hänger upp sig på filosofens stil. Men stilen har tydligt präglat mottagandet av Williams filosofi – det går inte att komma från en skolning i analytisk filosofi utan att notera den. Och det är inte en slump.

Tidigt i sin karriär, i förordet till Morality: An Introduction to Ethics, reflekterade Williams om att skriva moralfilosofi: Det ska, menar han, vara riskfyllt att skriva moralfilosofi, inte bara av de anledningar som att skriva om vilket svårt ämne som helst är det, eller för att det att skriva helt enkelt är det, utan av två särskilda skäl.

För det första är det troligt att man avslöjar tillkortakommanden och otillräckligheter i sitt eget synsätt mer direkt än när man skriver om andra filosofiska frågor. För det andra löper man risken att faktiskt, om man blir tagen på allvar, vilseleda andra människor om viktiga saker.

Medan få har lyckats undvika den första faran, enligt Williams, så har väldigt många sluppit undan den andra – antingen genom att göra det omöjligt att ta dem på allvar eller genom att vägra skriva om något av betydelse. Eller båda.

Problemet med samtida moralfilosofi är, menar Williams, ett stilistiskt problem, ”i den djupaste bemärkelsen av ’stil’ i vilken att upptäcka rätt stil är att upptäcka vad man egentligen försöker göra”.

Finns det en fråga om stil som egentligen är en fråga om vad man försöker göra?

Att tala om komprimering som en ”stilistisk metod” var menat att antyda att det gör det: Det handlar inte om en metod för stil (vad skulle det ens vara, om inte bara en stil?) utan om stil som metod.

Och vad är det man – du, jag, alla filosofer – egentligen försöker göra när vi skriver filosofi?

Jag hade inte tänkt på stil när jag skrev filosofi innan jag läste Williams förord, och särskilt inte på det här sättet. (Jag hade, som studenter gör, bara efterapat hur de jag läste skrev – för så skriver filosofer?) Karaktäristiskt nog så sade Williams inget mer om stil, varken i förordet eller i resten av boken. Men stil blev genast en allvarlig fråga för mig – inte bara en personlig fråga, utan en filosofisk fråga.

Det är delvis en fråga om att lyssna på vad man själv säger. Om att ha fantasi och förståelse nog att veta vad som behöver sägas och att veta vad som bara är mekaniskt, fantasilöst, oengagerat ”filosoferande”. Att veta när ens egna eller andras ord klingar falskt, trots att – eller just för att – de bara säger sanningar.

Talar det som sägs till något verkligt mänskligt bekymmer, något som vi bry oss om, eller något som vi – kanske just vi, i vår tid – måste bry oss om?

Det finns många sätt på vilka en tänkare kan sägas vara ens husgud. De kan vara som en nära vän, som någon som utstakade vägen framåt för en eller som en ofrånkomlig och aktad konversationspartner.

Williams är, för mig, nästan som en nollpunkt. Vet jag inte vad jag ska skriva så är det bäst att gå tillbaka till det aforistiska stycke hos honom som fick mig att tänka på problemet från första början. Hans ord gör sig ständigt aktuella på oväntade platser.

Han är också ett konstant mysterium. Jag försöker fortfarande förstå vad det egentligen är han försökte göra; i varje givet fall, vad hans argument egentligen är. Och det är på sätt och vis poängen.

Hans ofta vitsiga, alltid välformulerade, ibland epigrammatiska anvisningar och avvisningar, varningar och aningar: De ekar i mitt inre. De är som små tankeverktyg, eller vägskyltar: Vad hade Williams sagt, och varför då? Vilken väg ska jag gå?