1951 skriver Albert Camus i sin dagbok: ”Jag insåg att det verkligen fanns människor som var större och sannare än andra. Och att de utgjorde ett osynligt och synligt sällskap över hela världen som gjorde det berättigat att leva.”

I Camus texter, i allt från romanerna till dagboksanteckningarna, finns föreställningen om denna tänkta gemenskap av ett slags aristokrater. Inte aristokrater i gängse mening – där det handlar om världslig status, utan tvärtom: ”En aristokrat är i första hand en som ger utan att få, en som förbinder sig” – som det också står i dagboken 1951. Någon med principer, alltså.

I dagboken står också: ”Kristus dog säkert för någon men inte för mig – människan är skyldig, men hon är det därför att hon inte kunnat utvinna allt ur sig själv …” Människans ”arvsynd” beror på att vi som enskilda och som kollektiv inte har ansträngt oss mer för att prioritera att ge hellre än att ta.

Camus ädling strävar efter självmedvetenhet för att kunna utvinna allt ur sig som gör chansen större för att hens påverkan på tillvaron ska vara till gagn. När Camus, under livet, bevarar sin integritet är det inte Gud han försöker hedra utan Sällskapet.

Våra enskilda liv glimrar hastigt till, allt vi kan göra är att sträva efter att få syn på våra tankar och bli varse vilka värden vi tjänar. Om det finns något heligt med vår existens är det den ambitionen.

Det är vad filosofin betyder för mig som kulturjournalist: Att försöka få syn på sig själv och sitt tänkande, att försöka utvinna vad jag kan ur mig själv – att ge hellre än att ta. Sällskapet visar vägen men det är svårt. 

För mig faller det sig inte naturligt; jag är mörk och rörig, behövande, och måste ständigt kämpa mot mina låga instinkter.

Vad filosofin betyder för mig som kulturjournalist är samma som den betyder för mig som människa. Är inte kulturjournalistens yrkesbeskrivning i bästa fall ”professionell människa”? En reporter som rapporterar från positionen ”människan som alltings mått”?

Vid 32 hade jag bott i London och arbetat som tillskärare, jag hade drivit eget bageri och kafé i Malmö i sju år, jag hade arbetat på Indiska Magasinet vid Hötorget, jag hade utbildat mig till fotograf på Folkuniversitetet och nu arbetade jag som bildjournalist på lokaltidningen i Örnsköldsvik. Jag hade tre små barn och det var hög tid att börja studera på universitet – bli läkare, tänkte jag, och gjorde högskoleprovet. Om man arbetat i fem år fick man plussa på 0,5 på sin poäng och då blev mitt resultat så bra att jag kom in på alla universitetsutbildningar!

Trodde jag, eftersom jag inte begrep att man också behövde en gymnasieexamen, vilket jag inte hade. Så, det blev humaniora. För konstvetenskapliga institutionen, den terminen, i Umeå, hade för få studenter – jag ringde och frågade om jag fick börja och det fick jag.

Jag älskade det, det var spännande. En professor var som en mästare i svartkonst och en annan var full av ljust liv. Men något var konstigt? Medan några lärare och mycket stoff var underbart, var vissa teorier helt uppåt väggarna.

Några av teorierna hade sitt ursprung i Abigail Solomon-Godeau, en amerikansk kritiker som var i ropet. En teori var: Om en kvinna porträtteras från sidan, också i ett fotografi, var den ”manliga blicken” manifesterad och kvinnan objektifierades på ett nedsättande vis. Solomon-Godeau hade extrapolerat den tanken från de målningar som renässansfamiljer lät göra på sina döttrar – för att gifta bort dem, där de var avbildade från sidan.

Svartkonstmästaren tog upp den och jag frågade om han insinuerade att alla porträtt från sidan, också till exempel i en dagstidning, var förtryckande. Han sa att han inte insinuerade utan att det var så.

Till nästa lektion hade jag klippt ut alla fotografier med kvinnor fotade från sidan, i DN och i lokaltidningen, från en dag. Det fanns inget mönster av förtryck visavi från vilket håll blicken kom. Man kan förnedra någon också genom att porträttera denna framifrån; verkligheten är för komplicerad för den sortens statiska regler.

I grevens tid kom jag till Filosofiska institutionen i Lund, under 00-talet. Snart skulle smarta mobiler göra oss dumma. Men jag fick tiden i Kungshuset där det i 1600-talsväggarna sitter en uråldrig kärlek till visheten och där badades jag i analytisk filosofi.

”En ungkarl är en ogift man” – mycket annat kan man inte vara säker på. Att underkasta sig tänkandets regler befriade mitt tänkande. Efter föreläsningarna satt jag i Carolinersalen, som då var filosofiska institutionens bibliotek, och slog upp allt jag hört: Upplysningen rann in i mina vener.

En gång, på ett möte med min handledare för min C-uppsats, berättade jag att jag ville göra en enkät angående universaliserbarhetsprincipen. Han svarade: ”Vadå, fråga folk?! Att studera filosofi är att göra sig ensam.” Ja, man blir ensam. Men samtidigt del av en evig tradition – av Sällskapet.