När jag blev tillfrågad om att skriva om filosofen Herbert Paul Grice (1913–1988) i artikelserien om filosofiska husgudar var min första tanke: Är Grice verkligen min husgud?
På sätt och vis kändes det avlägset – jag har trots allt ägnat mycket tankekraft åt att kritisera hans teori om mening och föreslå ett alternativ. Samtidigt har mitt filosofiska fokus definitivt kretsat kring just honom, något som blev uppenbart i och med att jag fick frågan.
Det som först lockade mig till Grice var hans kognitiva syn på mening. I sin inflytelserika artikel “Meaning” (1957) skissar han en tvåstegsraket för att förstå språklig mening. Först föreslår han att vi kan förstå betydelsen hos språkliga yttranden i termer av vad talare generellt menar med dessa yttranden. Sedan reducerar han vad talare menar till en uppsättning avsikter som talaren har vid yttrandet.
Givet hur central den senare analysen är för hans projekt är det lämpligt att återge den i sin helhet:
En talare menar p (till exempel, mjölken är slut) när hen yttrar något om och endast om talaren, (1) avser att åhöraren ska skapa trosföreställningen p, (2) avser att åhöraren ska uppfatta talarens avsikt i (1), och (3) avser att avsikten i (1) ska realiseras åtminstone delvis tack vare att denna avsikt uppfattas.
Kärnan i Grices teori bygger på att mena något inkluderar (i brist på bättre ord) ett öppet element: Det måste vara tydligt att man försöker påverka åhöraren.
Tänk dig följande scenario. Mjölken är slut hemma och du vill att din partner ska köpa mer när hen kommer hem. Du vet att det första hen gör när hen kommer hem är att öppna kylskåpet för ett glas mjölk. Du har nu två alternativ:
(i) Du placerar det tomma mjölkpaketet synligt mitt i hallen.
(ii) Du ställer det tomma mjölkpaketet i kylskåpsdörren.
Vad är skillnaden? I det första fallet signalerar du aktivt något till din partner: Mjölken är slut, vi måste köpa mer. I det andra fallet inser din partner samma sak – men du har inte gjort det uppenbart att du vill att hen ska inse det.
Men som med många filosofiska teorier är det en sak att en teori är intressant, och en annan om den faktiskt stämmer.
Efterföljare till Grice har tagit detta som den avgörande skillnaden mellan att skapa en trosföreställning hos någon och att faktiskt mena något.
Neo-Griceaner har ofta tolkat denna teori om att mena något, tillsammans med hans analys av implikaturer, som en generell teori om kommunikation. Utifrån deras synsätt är kommunikation framgångsrik när åhöraren uppfattar talarens avsikter.
Men som med många filosofiska teorier är det en sak att en teori är intressant, och en annan om den faktiskt stämmer. Krävs verkligen denna typ av högre ordningens avsikter för att mena något och kommunicera?
Personligen tror jag att analysen är för kognitivt krävande: Det är helt enkelt orimligt att vi vid varje yttrande formar så pass komplexa avsikter som att få åhöraren att uppfatta vår avsikt att få hen att tro något. Inte för att vi helt och hållet saknar förmågan att ha sådana avsikter, men för att det skulle utgöra en alltför kognitivt krävande grund – att tala är ofta mer automatiskt än vad en sådan analys tillåter.
Samtidigt är Grices analys en av de mest inflytelserika teorier som tar de mentala tillstånden på allvar. Vissa teorier försöker snarare förklara kommunikation i termer av koordination av interpersonellt handlande: Vi använder språket för att uppnå vissa mål, och kommunikationen är, grovt förenklat, framgångsrik i den mån dessa mål uppfylls.
Dessa teorier bidrar med ett viktigt perspektiv, men riskerar samtidigt att förbise hur språket faktiskt möjliggör denna funktion. Frågar du mig är det förmågan att mena något och att förstå vad någon menar som möjliggör koordination. Om vi till exempel missförstår varandra eller hör fel är sannolikheten stor att vårt samarbete också blir lidande.
Och även om vi inte har komplexa avsikter à la Grice, har vi uppenbarligen andra avsikter när vi kommunicerar – såsom att få någon att hämta en kaffe, att undvika en pinsam tystnad eller att få åhöraren att skratta.
Min utgångspunkt är därför att om vi vill förstå vad kommunikation är, och vad det innebär att mena något, måste vi hitta en mellanväg: En analys som grundar dessa fenomen i kognitiva tillstånd men som – till skillnad från Grice – inte gör dem alltför kognitivt krävande.
Grice har erbjudit en central utgångspunkt för studiet av vad det innebär att mena något och kommunicera utifrån talarens kognitiva tillstånd.
Grices teori har, på gott och ont, haft ett stort genomslag även utanför filosofin. Exempelvis i evolutionära studier om kommunikation har man utgått från att Grices teori om mänsklig kommunikation är korrekt.
Det innebär att man ofta tagit den som standard och sedan försökt se vilka icke-mänskliga djur som har dessa komplexa avsikter. Problemet är om det vi försöker spåra inte ens finns hos människor – det blir som att vi söker rötter till ett träd som inte finns.
Med det sagt har Grice erbjudit en central utgångspunkt för studiet av vad det innebär att mena något och kommunicera utifrån talarens kognitiva tillstånd. Det tvingar mig att ständigt återvända till hans tankar och använda honom som mitt filosofiska bollplank.
Utan Grice hade min filosofiska resa sett helt annorlunda ut, och i den meningen hade jag knappast varit samma typ av filosof – så nog är han min husgud, trots allt.
