Vad vi kan lära oss av Augustinus (354–430 e.Kr.) är en fråga som vi aldrig slutar ställa, då hans inflytande alltid skiftar. Eftersom hans verk är alluderande och har en ”öppen textur”, präglas dess receptionshistoria inte, som den store medeltidsforskaren Étienne Gilson observerade, av en ren, linjär bana, utan snarare av punkterade återupplivanden när distinkta aspekter av hans tankar har tillägnats som svar på tidens behov. Den Augustinus som formade diskussionerna på 1200-talet skiljer sig från den som formade diskussionerna på 1500-talet, och återigen på 1700-talet, beroende på dagens behov och intressen.

Vad kan vi lära oss av Augustinus i dag? En ny våg av intresse för hans verk har uppstått ur en önskan att göra motstånd mot alltför enkla uppfattningar om vad det är att vara människa.

Augustinus var, vid sidan av mycket annat, en rastlös iakttagare av komplexiteten i sina erfarenheter och handlingar. Han har visat sig vara en rik källa för tänkare som har misstänkt sin samtid för att ha en förminskande syn på människans liv.

Inflytelserika tänkare, från den franske forskaren Henri de Lubac till amerikanen Reinhold Niebuhr och den brittiske ärkebiskopen Rowan Williams, har i Augustinus verk funnit resurser för att motstå reduktionistiska föreställningar om det mänskliga. De motsatte sig förslagen som att strävan efter lycka innebär en linjär tillväxt av makt för att uppfylla önskningar, att adekvat moralisk och intellektuell utbildning kan skapa harmoniska samhällen, att makt kan utövas utan problem för att begränsa ondska och att vi är tillräckligt självupplevda för att få idéer och önskningar att framträda tydligt.

Om vi vill gå vidare med att undersöka Augustinus betydelse i dag, finner vi ett fruktbart utrymme för utveckling i de frågor som väcks av vår relation till tekniken och den ekologiska kris som den har gett upphov till. Augustinus är till stor hjälp när det gäller vår relation till tekniken eftersom hans verk markerar en milstolpe i medvetenheten om hur vi påverkas av förmedlare som teknik och pengar. Han förkastade det platonska och stoiska intresset för vår förmåga att finna tillfredsställelse genom att odla dygden och ägnade i stället stor uppmärksamhet åt hur våra moraliska och andliga möjligheter formas av de olika medel vi använder för att nå tillfredsställelse. Augustinus verk utgör en mall som moderna tänkare skulle kunna bygga vidare på i kritik av pengar, teknik och medier genom att föreslå att de olika medel vi använder villkorar vår syn på världen och våra möjligheter att agera.

Vad har Augustinus att erbjuda som kan öka vår förståelse av dessa frågor ytterligare? Ett svar på denna fråga antyds av en anmärkningsvärd likhet mellan Augustinus verk och samtida instinkter.

Å ena sidan identifierar Augustinus ödmjukhet som den dygd som gör det möjligt för oss att utveckla sunda relationer till medel som pengar och teknik. På den andra sidan har ett anmärkningsvärt antal samtida röster, inklusive Pulitzer-prisvinnaren Richard Powers och den berömda forskaren inom vetenskap och teknik Sheila Jasanoff, föreslagit att ödmjukhet är den dygd vi måste utveckla i förhållande till våra medel, särskilt inför en klimatkris.

Likheten är överraskande mot bakgrund av det västerländska tänkandet i stort: En vanlig uppfattning är att ödmjukhetsideal saknas i det klassiska och moderna tänkandet och att de endast blomstrade i medeltidens intensiva religiösa atmosfär. Om vi frågar efter Augustinus bidrag till förståelsen av mediering, skulle vi kunna fråga efter ödmjukhet som en första dygd hos teknikanvändare.

Vi kan gå vidare med denna tanke genom att jämföra de olika synsätt på ödmjukhet som Augustinus och samtida tänkare har utvecklat. På den ena sidan betonar samtida berättelser en vision av ödmjukhet som kretsar kring självbegränsning för livets skull. Tanken har en dragning åt sunt förnuft: Inför en ekologisk kris som orsakats av exploaterande överanvändning verkar det helt logiskt att identifiera botemedlet med att begränsa vad vi gör.

Tanken verkar helt nödvändig, men det finns en nivå där den verkar otillfredsställande. Den moderna kritiken av pengar, teknik och medier handlar om hur de nästlar sig in i oss och formar vårt sätt att leva. Vi kan uppfatta enkla handlingar som att acceptera gränser som moraliskt nödvändiga, men också som otillfredsställande, för att bara acceptera gränser för vad vi gör lossar inte teknikens grepp om vårt sätt att vara.

På den andra sidan står en annan syn på ödmjukhet som utvecklades av Augustinus. I denna senare vision förstås ödmjukhet inte i termer av självbegränsning för livets skull, utan snarare i termer av självutgivande för kärlekens skull. Det är en del av Augustinus utpräglat kristna tanke att självutgivande kärlekshandlingar leder människan till djupare former av tillfredsställelse än att sluta sig till sig själv.

I samband med en klimatkris behöver vi inte dela Augustinus engagemang för Kristi moraliska exempel för att förstå vikten av viljan att ge. För Augustinus är en del av betydelsen av att skänka det utrymme som gåvanöppnar för en annan relation till pengar, teknik och media. Att acceptera gränser i vår relation till dessa storheter kan vara moraliskt nödvändigt, men det innebär inte att deras grepp om vårt sätt att vara bryts. Augustinus menar att givandet däremot skapar en frihet där vårt sätt att vara inte längre bestäms av våra relationer till våra medel. Att vi behöver finna frihet från en livsform som bestäms av våra teknologier tyder på att vi inte har passerat den tidpunkt då vi inte längre kan lära oss av Augustinus.