Vi lever med en splittrad världsbild.

När vi funderar på vad det är att vara människa från vårt vardagsperspektiv så stöps våra tankar i en rik begreppsvärld. De koncept vi förstår oss själva genom – avsikter, upplevelser, känslor och tankar – verkar direkta och oreducerbara. Vi ser varandra inte bara som samlingar av partiklar som kolliderar i komplexa mönster, utan som personer: varelser med rika inre liv och djupa, normativt bärande relationer till varandra.

Men vi lever också i ett teknologiskt tidevarv utan dess like. Vi har uppfunnit maskiner som kan tala, tagit de första stapplande stegen mot att placera människor på andra planeter och börjat förstå det arvsanlag som formar oss till precis de varelser vi är. Vi har i stort lämnat tron på vår egen skapelse bakom oss. Nu är det vi som är skaparna. Mänskligheten kan ses som den djurart den är, en som kan förklaras helt i naturliga termer. I bästa fall sofistikerad, men likväl en apart bland andra, om än med större pretentioner än de flesta.

De här två synerna på människan-i-världen är hur Wilfrid Sellars introducerar oss till filosofins roll och målbild. Å ena sidan står vi inför den manifesta bilden av världen. En bild som består av personer, tankar, sensationer och normer. Dess begreppsapparat är den som förtrollat och förvirrat filosofer sedan urminnes tider.  

Å andra sidan står vi inför den vetenskapliga bilden av världen. Den består av partiklar och kraftfält, neuroner och beteendemönster. Dess forskningsprojekt verkar ständigt ge fruktbara insikter om världens beståndsdelar och människans plats i den. Men ofta verkar dessa insikter inkompatibla med den manifesta bilden vi lever våra vardagsliv igenom.

Vetenskapligt lagda filosofer vill ersätta den manifesta bilden med den vetenskapliga. De söker att visa oss hur världen verkligen är beskaffad, det vill säga hur den är när vi lämnat vad de ser som våra förvetenskapliga fördomar bakom oss.

Men det är inte Sellars projekt. Vad som driver Sellars filosofiska projekt är jakten på en stereoskopisk synvinkel: ett försök att fånga båda bilderna i samma blickomfång. En världsbild där vi inte bara är regelbundna, utan där vi också är bundna av regler. 

Det är precis den strävan som fick mig att falla för Sellars filosofi. Allt jag vill ha är ett synsätt som gör både världen och vår mänskliga samvaro rättvisa. Är det för mycket begärt?

Just insikten att det som utmärker den manifesta bilden är att den är ofrånkomligt normativ – den går inte att beskriva utan att nämna regler – är vad Sellars använder för att ta sig an sitt projekt.

Inte nog med att våra relationer till varandra kommer med normativt laddade förväntningar och företräden; vårt konceptuella ramverk är normativt konstruerat. Vi kan inte säga att någon lärt sig vad grönt betyder förrän hen vet att man kan dra slutsatsen att något är färgat, eller för den delen inte rött, från premissen att det är grönt. För att bemästra ett koncept så måste vi veta vilka inferentiella relationer det står i till våra andra koncept.

Men den sortens slutsatsdragande uttrycker inte något rent beskrivande samband mellan begreppen. Att säga “Premissen ’Lund är norr om Malmö’ rättfärdigar slutsatsen ’Malmö är söder om Lund’” är att säga att det är rätt att acceptera slutsatsen när man accepterar premissen och fel att förneka den.

Det är sådana här poänger som leder Sellars att skilja mellan att placera ett fenomen bland skäl eller anledningar – inom skälens logiska sfär – och att placera ett fenomen bland orsaker.

Att våra begrepp är irreducibelt normativa på det här sättet är ett av argumenten som Sellars använder i sitt mest kända verk Empiricism and the Philosophy of Mind för att angripa vad han kallar för myten om det givna. Den myten är tanken om att det finns någon kategori av självrättfärdigande påståenden som kan rättfärdiga resten av våra kunskapanspråk. Det är alltså sådana påståenden som ska utgöra den stabila grunden som resten av vårt försök att beskriva världen kan vila på.

Problemet, menar Sellars, är att eftersom rättfärdigande är en normativ relation kan den bara hålla mellan sådant som redan är normativt formulerat, alltså tillstånd som är konceptualiserade. Råa, okonceptualiserade sinnesintryck kanske kan orsaka vissa trosuppfattningar, men de kan inte leda till kunskap.

För att kunna konceptualisera våra sinnesintryck så måste vi placera dem i ett redan uppbyggt nätverk av slutsatsdragande. Min observationsrapport att ”Äpplet är grönt” kan bara rättfärdiga kunskapen att äpplet är grönt om vi redan vet att jag är en tillförlitlig rapportör av grönhet.

Givet bilden av konceptuellt tänkande som Sellars förespråkar kan det helt enkelt inte finnas några tillstånd som är både oberoende av våra andra uppfattningar för sitt rättfärdigande och har förmågan att rättfärdiga våra kunskapsanspråk. 

Men hur ska vi placera sådana normativa fenomen – de som är kärnan i den manifesta bilden – i förhållande till den vetenskapliga bildens rena beskrivningar? För att illustrera sin poäng så ber Sellars oss beakta debatten om hur vi kan placera moralfilosofin i en naturalistisk världsbild. Kan vi reducera vad vi bör till vad som är?

Innan han lägger fram sitt eget förslag så ger han oss en diagnos av debatten. Å ena sidan har vi filosofer som vill placera vårt moraliska liv i en naturalistisk världsbild. De är framför allt angelägna att hävda att och förklara hur moraliska omdömen kan ha uppkommit från början. Någon gång i mänsklighetens naturhistoria var våra förfäder förspråkliga varelser, och nu har vi ett sofistikerat moraliskt språkbruk. Det är ett händelseförlopp som skriker efter en förklaring.

På andra sidan står försvarare av tanken att moraliska påståenden inte går att reducera till hur världen är beskaffad. De vill, i sin tur, främst förneka att det finns några naturliga egenskaper som moraliskt språkbruk helt enkelt beskriver. Vad vi menar när vi säger att det är fel att mörda är inte bara att beskriva något sätt som världens naturliga beståndsdelar är beskaffade på.

Vad Sellars noterar är att de här två ståndpunkterna inte behöver stå emot varandra. Naturalisterna å ena sidan vill hävda att moraliskt språkbruk kausalt kan förklaras i rent beskrivande termer. Deras motståndare, å andra sidan, vill hävda att moraliskt språkbruk inte konceptuellt kan förklaras i termer av naturliga sakförhållanden. Vad båda sidorna missar är att vi kausalt kan reducera ett fenomen utan att för den sakens skull acceptera en konceptuell reduktion av det.

Det är precis den här insikten som Sellars menar låter oss hålla både den manifesta bilden och den vetenskapliga bilden i samma blick. Våra begrepp för personer, tankar, sensationer, och normer måste vara kausalt reducerbara till den vetenskapliga bilden. Men de är inte konceptuellt reducerbara till den.

Detsamma gäller för varje regelstyrt fenomen. Vi kan beskriva ett schackspel i naturliga termer genom att berätta hur de olika pjäserna ser ut och hur brädet är utformat, men ingen sådan beskrivning kan fånga de regler som uttrycker vilka drag man får och inte får göra i en given position.

På det här sättet försöker alltså Sellars ge oss verktygen för en stereoskopisk synvinkel: En som ser människor som drivna av både orsaker och skäl. Den vetenskapliga bilden kan ge oss allt som vi kan vilja säga om hur den naturliga världen är beskaffad, men beskrivande är bara en del av att leva i världen. Vår sociala samvaro och det normativa utrymme det skapar är inte ett fenomen som ska bortförklaras. De hör hemma i ett likvärdigt och irreducibelt synsätt på vår plats i världen, som vi alla vore fattigare utan.