En vanlig uppfattning är att existensen av lyckliga människor (och andra lyckliga varelser) gör världen bättre. Många menar också att ju fler lyckliga människor som finns, desto bättre.

En fråga som då uppstår är hur lyckonivå ska vägas mot befolkningsstorlek. Är en värld A med tio miljarder mycket lyckliga människor bättre eller sämre än en värld B med 20 miljarder aningen mindre lyckliga människor? Om skillnaden i lycka är väldigt liten tycker vi kanske att B är bättre än A. Då borde också en värld C, med 40 miljarder människor som är en liten aning mindre lyckliga än människorna i B, vara bättre än B. Och en värld D med 80 miljarder människor som är något mindre lyckliga än människorna i C borde vara bättre än C. Och så vidare. Om vi upprepar det här resonemanget ett antal gånger når vi, givet ett par rimliga antaganden, slutsatsen att en värld Z med enormt många människor med en väldigt låg lyckonivå är bättre än A.

Lyckonivån i Z är så låg, kan vi anta, att om den vore bara något lägre skulle invånarna vara olyckliga snarare än lyckliga. Konklusionen att Z är bättre än A brukar kallas ”den motbjudande slutsatsen”. Som namnet antyder är det en slutsats som många är ovilliga att acceptera.

Hur bör vi då resonera om vi vill undvika den motbjudande slutsatsen? En möjlighet är att hävda att bara lyckonivå spelar roll. Det innebär att A är bättre än B, oavsett hur liten skillnaden i lyckonivå är. Resonemanget som ledde till den motbjudande slutsatsen stoppas då redan i det första steget. Men då måste vi också acceptera att en värld som befolkas av en enda människa, som är ännu lite lyckligare än invånarna i A, är bättre än A. Många finner detta orimligt.

En mindre extrem ståndpunkt är att även befolkningsstorleken är viktig när vi jämför små befolkningar, men att dess betydelse minskar, ju större befolkningar vi jämför. Man kan då hävda att A är bättre än en mycket liten population med ännu lyckligare människor. Samtidigt kan A vara bättre än B, eftersom befolkningsstorlekens betydelse kanske är försumbar när vi jämför världar med minst tio miljarder människor.

Det har dock visat sig mycket svårt att hitta en teori som väger lyckonivå mot befolkningsstorlek på ett sätt som undviker den motbjudande slutsatsen, utan att leda till intuitivt sett ännu orimligare konklusioner. Lite förenklat kan man säga att de flesta teorier som föreslagits antingen premierar ojämlikhet i lycka snarare än jämlikhet, eller implicerar att det i vissa situationer är bättre att lägga till olyckliga människor, snarare än lyckliga, till en befolkning.

Oavsett hur vi väger lyckonivå mot befolkningsstorlek stöter vi alltså på allvarliga problem. Men kanske är antagandet vi startade från, att existensen av lyckliga människor gör världen bättre, felaktigt. Även om det är bra att de människor som faktiskt finns är så lyckliga som möjligt, så är en värld med lyckliga människor kanske inte bättre än en värld utan människor. Om man har denna uppfattning ligger det nära till hands att hävda att en värld är bättre än en annan om och endast om den är bättre för de människor som existerar i båda världarna. Den motbjudande slutsatsen undviks då, eftersom ingen av dem som eventuellt finns i både A och Z har det bättre i Z.

Trots att den här teorin kan verka tilltalande är också den problematisk. Det är till exempel lätt att konstruera exempel där teorin implicerar brott mot principen att relationen bättre än är transitiv. Transitivitet innebär att om p är bättre än q och q är bättre än r, så måste p vara bättre än r. Denna till synes självklara princip är central i många delar av värdefilosofi och accepteras av de allra flesta filosofer.

Svårigheterna med att formulera en plausibel teori som undviker den motbjudande slutsatsen kanske visar att vi trots allt bör acceptera slutsatsen i fråga? Så har en del filosofer resonerat.

En teori med ganska många förespråkare säger att en värld är bättre än en annan om och endast om den innehåller en större total summa av lycka minus lidande. Detta leder till den motbjudande slutsatsen, eftersom den totala lyckosumman är större i Z än i A. Men teorin har fördelen att vara enkel och ter sig för många som ganska tilltalande. Den leder dock till slutsatser som är ännu mer oaptitliga än den motbjudande slutsatsen. En sådan brukar kallas ”den mycket motbjudande slutsatsen”. Denna slutsats innebär att en värld som bara innehåller människor på en mycket låg positiv lyckonivå och ett mycket stort antal extremt olyckliga människor, kan vara bättre än en värld med väldigt många invånare där alla är mycket lyckliga.

Ett sista lösningsförslag ifrågasätter ett implicit antagande i resonemanget som ledde till den motbjudande slutsatsen, nämligen att vi kan gå från den mycket höga lyckonivån i A till den mycket låga nivån i Z, genom att sänka nivån bara lite i varje steg. Vissa filosofer hävdar att varje ändlig sekvens av lyckonivåer som leder från nivån i A till nivån i Z måste innehålla minst ett steg som utgör en stor sänkning av lyckonivån. Om till exempel steget från D till E är stort verkar det mycket rimligt att förneka att E är bättre än D, trots att invånarna i E är dubbelt så många. Vi kan då blockera resonemanget som implicerade den motbjudande slutsatsen. Faktiskt kan vi hävda att en världs värde helt bestäms av dess totala lyckosumma och ändå undvika den motbjudande och den mycket motbjudande slutsatsen. Men en stor utmaning för förespråkare av det här lösningsförslaget är förstås att ge ett bra argument för omöjligheten i att gå från lyckonivån i A till nivån i Z i små steg.

Vare sig vi är beredda att acceptera den motbjudande slutsatsen eller inte, är det alltså svårt att formulera en plausibel teori om hur människors lycka eller olycka påverkar hur bra eller dålig världen är.