De flesta känner till någon konspirationsteori, till exempel att coronapandemin var planerad för att minska jordens befolkning, att miljöforskare förfalskar data om de stigande temperaturerna eller att Säpo låg bakom Palmemordet. Konspirationsteoretiker berättar gärna entusiastiskt om hur andra blir lurade och inte förstår den egentliga orsaken till olika händelser.
En förklaring till varför konspirationsteoretiker tror som de gör är att de är godtrogna, att de sväljer allt de läser på nätet och sociala medier tills de helt fallit ner i kaninhålet. Konspirationsteoretikerna själva anser i stället att det är den stora massan som är lättlurad. De anser att folk inte tänker själva, att de okritiskt accepterar allt som serveras från mainstream-media utan att själva undersöka saken.
Konspirationsteorier har delvis att göra med vad vi tror om makt och hur vi upplever hot. Viljan att veta och inte bli vilseledd förknippas med tillit, vilket gör att många har starka känslor kring ämnet. Under kristider ökar intresset och spridningen av konspirationsteorier. UNESCO och andra organisationer har varnat för att det utgör ett hot för demokratin när allt fler tror på konspirationsteorier. Parallellt växer intresset för att studera konspirationsteorier inom flera discipliner på universiteten.
För att ta reda på vad det är vi är intresserade av att studera som forskare behöver vi en tydlig definition av fenomenet. I den filosofiska litteraturen har det vuxit fram två huvudsakliga positioner: generalisterna och partikularisterna.
Partikularisterna, å andra sidan, menar att eftersom vi vet att vissa konspirationsteorier faktiskt är sanna så kan vi inte avfärda alla konspirationsteorier.
Generalisterna anser att vi bör generalisera konspirationsteorier, det vill säga att vi bör förstå konspirationsteorier som något man kan avfärda på förhand på grund av att de är konspirationsteorier. Partikularisterna, å andra sidan, menar att eftersom vi vet att vissa konspirationsteorier faktiskt är sanna så kan vi inte avfärda alla konspirationsteorier. Vi kan inte hävda att det är fel att tro på en viss konspirationsteori utan att först undersöka trovärdigheten hos den teorin.
Generalisterna hänvisar till att vår förståelse av begreppen ”konspirationsteori” och ”konspirationsteoretiker” bör anpassas till hur de flesta människor använder begreppet i dagligt bruk. Studier har visat att de flesta använder begreppen fördomsfullt, synonymt med någon som tror på något absurt eller falskt som man inte själv tror på.
Det finns många problem som uppstår med denna metod. Det vardagliga språket ändrar ständigt sin betydelse, vilket gör begrepp som definieras enligt vardagsbruket svåra att använda inom vetenskap eftersom vetenskapen kräver begrepp som är mätbara, stabila och tydligt distinkta från andra begrepp. Dessutom kan begreppen betyda olika saker på olika språk och i olika sammanhang. Det är därför tveksamt att hänvisa till begreppets vardagsbruk (i ett visst språk) för att kunna undersöka konspirationsteorier med vetenskapliga metoder.
I stället tror jag att vi bör följa partikularisterna och använda den enkla definitionen av konspirationsteorier. Enligt den enkla definitionen är en konspirationsteori en teori som förklarar en händelse genom att referera till en ondsint sammansvärjning av en liten grupp individer som vill hålla sina planer hemliga, åtminstone tills de är fullbordade. Att undersöka sådana är förenligt med och fördelaktigt för en god, transparent demokrati.
Det är svårt att se hur man kan vara både faktaresistent och godtrogen på en och samma gång.
Ett problem med denna definition är dock att de allra flesta av oss tror på någon konspirationsteori i denna bemärkelse. Det skulle vara som att definiera en pyroman som någon som någonsin tänt en eld. Ta till exempel förklaringar om hur World Trade Center-tornen i New York föll i samband med terrorattackerna den 11 september 2001. Enligt den officiella förklaringen hade dåden planerats av en liten grupp terrorister, al-Qaida, som lyckats hålla planerna hemliga tills de var fullföljda. En annan förklaring är att det var CIA som låg bakom attentaten, för att skapa en anledning till krig i Irak och komma åt oljan, vilket de givetvis höll hemligt. Oavsett vilken av dessa versioner vi tror på så resulterar det, enligt den enkla definitionen, i att vi är konspirationsteoretiker.
Men utan den enkla definitionen som utgångspunkt ser vi spretiga forskningsresultat från psykologi, sociologi och samhällsvetare: Några studier visar att konspirationsteoretiker är “faktaresistenta”, och inte uppdaterar sina övertygelser när de stöter på ny evidens – samtidigt visar andra studier att konspirationsteoretiker är godtrogna, och accepterar allt de läser på sociala medier. Det är svårt att se hur man kan vara både faktaresistent och godtrogen på en och samma gång.
Därför är det viktigt att just en filosof granskar vad det är vi egentligen menar med konspirationsteorier och vilka det är som tror på dem, för att på så sätt undvika missförstånd och bena ut resultaten från den empiriska forskningen för att förstå hur den bidrar till vår förståelse av fenomenen. Utgår vi ifrån den enkla definitionen upptäcker vi att de spretiga resultaten beror på att man har studerat olika saker, som man klassat som en och samma sak: konspirationsteorier. Genom filosofisk analys kan vi få en tydligare konceptualisering och ett ramverk för att förstå konspirationsteorier och varför vi tror på dem.
