Olle Torpman är forskare i praktisk filosofi med anknytning till Institutet för framtidsstudier. Hans forskning har bland annat handlat om politisk filosofi och klimathotet, och han har skrivit en lärobok i miljöetik. Här skriver Olle om likavärde hos människor och djur.
Principen om alla människors lika värde kan tolkas på många olika sätt. Gemensamt för alla tolkningar är att de kräver att alla människor ska behandlas jämlikt på något sätt. Närmare bestämt antas detta innebära att alla människor ska behandlas mer eller mindre som mål i sig själva – alltså för deras egen skull – och aldrig enbart som medel för andra eller annat. Ibland uttrycks principen som att alla människor har direkt moralisk status, och ibland som att alla människor har samma och lika rättigheter, eller att de helt enkelt är av samma egenvärde.
Implicit i påståendet om alla människors lika värde ligger att människor är speciella i det avseendet att andra varelser saknar detta värde. Det finns med andra ord något unikt med människor, och det är något som upphöjer människor över andra varelser. Djur, växter eller andra entiteter antas således sakna ett motsvarande värde. Det är just därför det heter alla människors lika värde, snarare än alla djurs eller levande organismers lika värde.
I anknytning till detta är det relevant att fråga sig vad som gör människor speciella – vad som ger människor ett säreget värde. Det har på denna punkt visat sig vara svårt att identifiera relevanta egenskaper som är sådana att (i) de innehas av alla människor, och (ii) de innehas av enbart människor. Intelligens, exempelvis, är en egenskap som saknas hos vissa människor. Min gravt demenssjuka mamma, exempelvis, kan inte sägas vara mer intelligent än särskilt många djur. Men hon är fortfarande en människa, värd en fullgod omsorg. Därför kan det inte vara i kraft av någon gemensam intelligensnivå som vi alla människor erhåller ett unikt värde. Intelligens varierar ju i grad hos människor, och uppvisas även av icke-mänskliga djur. Förmåga till kännande, för att ta ett annat exempel, är visserligen något som alla människor har, men det är också det något som innehas av många icke-mänskliga djur. Därför kan inte heller detta vara något som skänker just människor – men inga andra varelser – ett egenvärde.
En idé som diskuterats inom djur- och miljöetiken, som syftar till att undkomma denna svårighet, gör gällande att individers egenvärde kan komma i grader. Denna idé anammas inom den så kallade hierarkiska biocentrismen enligt vilken alla levande varelser har ett egenvärde – eller direkt moralisk status som det också kallas – om än i olika grader. Enligt denna idé kan både djur och människor ha egenvärde eller moralisk status, samtidigt som människors egenvärde eller moraliska status tillåts vara överordnad de andra djurens. Motivet till detta hierarkiska perspektiv är att människor har en högre grad av vissa förmågor – som till exempel kunskap, intelligens, relationer, framtidsplaner, intressen, och så vidare.
Detta hierarkiska perspektiv på egenvärde eller moralisk status kan således rättfärdiga ett premierande av just mänskliga rättigheter framför rättigheterna hos andra varelser. Det ger oss på liknande vis också en grund för att fortsätta tala om just alla människors lika värde.
Den hierarkiska synen på egenvärde och moralisk status kommer dock inte utan problem. Det är bland annat svårt att motivera varför de karaktäristiskt mänskliga egenskaperna, som till exempel intelligens och framtidsplanerande, skulle vara av större betydelse än egenskaper som djur har i högre grad än människor, som till exempel flygförmåga, djupdykningsförmåga, eller mer utvecklat syn-, lukt- och hörselsinne. Ett annat och mer allvarligt problem har att göra med att egenskaperna ifråga för hierarkin mellan människor och djur (alldeles oavsett vilka dessa egenskaper är) låter oss göra en uppdelning och rangordning också direkt mellan människor. Detta eftersom inte alla människor uppvisar samma grad av intelligens, kunskap, relationer, framtidsplaner, och så vidare.
Ett sätt att blockera denna följdsats skulle vara att argumentera att hierarkin, liksom jämförelserna ifråga, låter sig tillämpas endast mellan arter och inte inom arter. Principiellt är det dock svårt att förklara varför en jämförelse av detta slag får göras mellan, men inte inom, arter. Att exempelvis hänvisa till det faktum att mänskligheten är både tekniskt och maktmässigt överlägsen andra kända arter skulle inte heller fungera. Det skulle bara skjuta problemet ett steg framåt, eftersom vi då skulle behöva förklara varför just teknisk eller maktmässig överlägsenhet är relevant i sammanhanget. Få av oss tycker att den som är starkare får utnyttja den som är svagare, eller att den som har avancerad teknik får exploatera den som inte har det. Ett ”kan” implicerar inte något ”får”.
En följdsats av dessa resonemang är att vi tycks hamna i ett dilemma. Hur vi än vrider och vänder på saken tycks det inte gå att på en principiell basis motivera något sådant som alla människors lika värde: Antingen finns det ingenting sådant som just människors lika värde, eller så är det inte så att alla människor har lika värde.
Frågan är bara vilka praktiska slutsatser som ska dras av detta. Kanske inga. Pragmatiskt går det nämligen att motivera ett prat om alla människors lika värde, eftersom det finns vissa praktiska fördelar med ett sådant prat. Att fokusera på just mänskliga rättigheter snarare än djurs rättigheter generellt (som visserligen inkluderar människors rättigheter) kan exempelvis underlätta det globala politiska arbetet med att bland annat utrota fattigdom och hunger, liksom med att uppnå de övriga Globala målen inom Agenda 2030. Alla människors lika värde kan också ses som en vettig tumregel, eftersom ett prioriterande av människor framför djur tenderar att kunna leda till vissa värdemässiga vinster. Tvingas du välja mellan att rädda en hund eller en människa så kommer det som oftast finnas mer att vinna på att rädda människan. Faktum kvarstår dock att den principiella värderingen av människor är mer jämställd den med (åtminstone kännande) djur.
Finns det då några faror med detta påpekande om människors och djurs principiella lika värde? Jag tror inte det. Jag kan finna det pragmatiskt motiverat att i en krissituation prioritera att rädda min egen dotter framför en främlings, utan att för den sakens skull behöva hänvisa till att min dotter skulle vara mer värd än främlingens. På liknande sätt kan vi fortsatt tillåtas prioritera människor framför djur, trots att vi inte kan fastställa någon grundläggande moralisk värdeskillnad dem emellan. Detta till trots tycks det stå bortom allt tvivel att vi inte därmed får göra vad vi vill med djuren. På en principiell moralisk basis har vi en skyldighet att ta direkt hänsyn till dem. Att vi – människor som grupp – idag misslyckas med att uppfylla detta villkor torde knappast behöva ytterligare argument.
