Henning Strandin (@HenningStrandin) är postdoktor vid Filosofiska institutionen på Stockholms universitet. Här skriver han om kausalitet.

”Kausalitet” kallar vi det som binder samman en orsak med dess verkan. Vad orsaker och verkningar (eller ”effekter”) är har vi en vardaglig förståelse av, och är lättast att illustrera med några exempel.

När vi söker en förklaring till något är det ofta orsaken vi är ute efter. Varför expanderar alla metaller när de upphettas? Orsaken är att metallobjektets atomer vibrerar kraftigare när objektet hettas upp, och de tar därför mer plats. Varför dog mammutarna ut? Orsaken var att mycket av deras naturliga miljö försvann vid slutet av den senaste istiden. Varför får vissa människor ont i magen när de dricker mjölk? Orsaken är att deras matsmältningssystem inte skapar tillräckligt av enzymet laktas, som behövs för att bryta ned mjölksockret laktos.

Ibland behöver vi förstå orsaken till – eller effekten av – något, av rent praktiska skäl. Vi kanske försöker konstruera en apparat, och behöver förstå hur dess mekanism ska se ut för att apparaten ska fungera som vi tänkt. Eller vi kanske behöver hitta en verksam behandling mot någon sjukdom, och måste därför veta precis vilka effekter olika behandlingar har på sjukdomen. Eller så kanske vi vill åtgärda ett samhällsproblem genom ny lagstiftning, och då behöver vi veta vilka effekter olika möjliga alternativ kommer att ha på vårt samhälle. Slutligen måste vi ibland identifiera människors handlingar som orsaken till någon händelse, för att kunna tillskriva ansvar. När någon till exempel dömts för vållande till annans död, har vi gjort ett sådant kausalt omdöme.

Vissa – till exempel filosofen Elizabeth Anscombe – menar också att vårt språk är fullt av begrepp med en kausal innebörd, till exempel: att bygga är att orsaka att något blir till eller tar form, att knuffa är att orsaka att något flyttar sig, att tvätta är att orsaka att något blir rent, att förhindra är att orsaka att något inte sker. Om det stämmer så är vi intimt bekanta med kausalitet helt enkelt i kraft av att vi kan känna igen sådana händelser när vi ser dem, och själva resonera fruktbart med dessa begrepp. Vi förstår till exempel att vi kan orsaka att gräsmattan blir kortare genom att klippa den.

Det verkar uppenbart att vi till vardags tänker på mycket av världen i termer av orsak och verkan, och att information om vad som orsakar vad, till vilken grad och på vilket sätt, ofta är mycket viktig för oss. Givet att idén om orsakande är något vi alla är så bekanta med, hur kommer det sig att kausalitet varit ett så svårt problem inom filosofin?

Det är kanske lockande att svara: för att filosofer lever på att krångla till saker – men jag tror vi kan ge en bättre förklaring. De problem med kausalitet som filosofer tampats med de senaste århundradena härrör ur en filosofisk tankeskola kallad empirismen. Empirismen tar form i Storbritannien under 1700-talet, och har ett fundamentalt inflytande på sin tids nya vetenskap och på delar av filosofin.

Grundtanken inom empirismen är att alla våra idéer och begrepp får sitt innehåll från våra sinnesupplevelser. Filosofen John Locke beskrev vårt medvetande vid födseln som ett oskrivet blad – en tabula rasa. Det fylls därefter med innehåll under våra liv, allteftersom vi får nya erfarenheter. En konsekvens av empirismen, som varit viktig inom modern vetenskap och mycket filosofi, är att begrepp är meningsfulla endast om de kan sägas handla om något i princip observerbart. Denna insikt tolkades framför allt som en regel för att undvika meningslösa metafysiska spekulationer. Det här gäller då även idén om orsak och verkan.

Den väsentliga frågan blir då vad det är vi observerar när vi tror oss se ett orsakande. Om vi inte kan förklara vad ”A orsakar B” betyder endast i termer av sådant vi i princip kan observera så tycks orsaksbegreppet vara meningslöst – ur den empiristiska synvinkeln.

Låt oss ta som exempel en medicinsk behandling. Man har länge känt till att citronsaft hjälper mot skörbjugg – en bristsjukdom som fram till ganska nyligen tog livet av många sjömän. Att säga att citronsaft botar skörbjugg betyder att om en person har skörbjugg och dricker citronsaft så orsakar det att hon tillfrisknar. Men vad vi kan observera vid ett sådant tillfälle verkar bara vara att personen dricker citronsaft, vilket följs av hennes tillfrisknande. Filosofen David Hume menade att vi i synnerhet inte kan observera någon särskild orsaksrelation som binder samman de två händelserna, och som förklarar hur citronsaftsdrickandet frambringar tillfrisknandet med någon sorts nödvändighet. Vi kan förstås studera personen grundligt och se vad som händer i hennes olika kroppsorgan, men hur noga vi än tittar ser vi – skulle Hume säga – bara en händelse följas av en annan, och aldrig någon speciell relation som visar hur den första händelsen får den andra händelsen att ske.

Vad detta innebar för Hume var framför allt att, oavsett hur många vi sett tillfriskna från skörbjugg efter att ha druckit citronsaft, så har vi inte någon rationell grund för att tro att det kommer ske även i framtiden. Detta tycks förstås gå emot vårt sunda förnuft – vi tror oss ofta ha identifierat en ”kausal lag” som vi kan förlita oss på, till exempel när vi botar sjukdomar.

Humes empiristiska resonemang ledde honom till det vi brukar betrakta som den första moderna filosofiska definitionen av kausalitet: En händelse A orsakar en händelse B om och endast om A inträffar före B och alla händelser av As typ följs av en händelse av Bs typ.

Kausalitet är alltså enligt den här teorin inget mer än en regelbundenhet, och därför kallas teorin för regularitetsteorinom kausalitet. Hume medgav givetvis att när vi sett många personer tillfriskna från skörbjugg efter att ha druckit citronsaft så formar vi föreställningen att citronsaft alltid botar skörbjugg – att det är en kausal lag. Men Humes förklaring av detta var rent psykologisk: efter att ha sett många A-händelser följas av B-händelser så skapas en förväntan hos oss om att framtida A-händelser också kommer att följas av B-händelser – men det finns enligt Hume ingen rationell grund för denna förväntan.

Den här empiristiska teorin om kausalitet kan alltså sägas ha två komponenter. Å ena sidan har vi något som anses existera i den objektiva fysiska världen, vilket är att händelser av orsakens typ alltid följs av händelser av verkans typ. Det här är något vi i princip kan observera. Å andra sidan finns en idé om att de första händelserna frambringar de senare med någon sorts nödvändighet – att en kausal lag är inblandad. Men det är inget vi ens i princip skulle kunna se, och förklaras därför som en produkt av vår psykologi utan någon motsvarighet i den fysiska verkligheten. Den här sortens analys är typisk för empiristiska teorier.

Humes definition av kausalitet stötte omedelbart på problem. Hans samtida kritiker Thomas Reid påpekade att natt alltid följs av dag, men att det inte innebär att natt orsakar dag. Ett annat, mer modernt, problem är att rökning intealltid följs av lungcancer, men att vi ändå (med rätta, tycks det) säger att rökning orsakar lungcancer.

En lösning på det sistnämnda problemet kom i början av 1900-talet i form av en probabilistisk teori om kausalitet. Istället för att en viss orsak alltid följs av samma verkan menade filosofen Hans Reichenbach att orsaken ökar sannolikheten för sin verkan. Rökning ökar mycket riktigt sannolikheten för lungcancer. Men vi kan nu ge en annan version av Thomas Reids invändning: att en barometer faller ökar sannolikheten för regn – men vi tror inte att rörelsen hos barometerns nål är orsaken till att det börjar regna. Barometerfallet och regnet har snarare en gemensam orsak, vilket är sjunkande lufttryck.

Problemen med att till fullo förstå kausalitet i termer av regelbundenheter eller sannolikheter visade sig vara djupare och svårare än någon från början föreställt sig. Bland annat detta ledde till att flera helt andra typer av teorier om kausalitet föreslogs under 1900-talet.

Vardagsexemplen på kausala föreställningar och resonemang som vi inledde med ger intrycket att kausalitet är något mångfacetterat. Orsaker förekommer i naturlagar, i förklaringar av enskilda händelser och i våra handlingsplaner. Var och en av dessa aspekter av kausalitet kan ligga som grund för en teori om vad orsaker egentligen är.

Regularitetsteorin och den probabilistiska teorin fokuserar på orsaker så som de förekommer i naturlagar. Filosofen David Lewis föreslog på 1970-talet en teori som tycks närmare relaterad till orsakers roll i förklaringar av enskilda händelser. Han menade att händelsen A var en orsak till händelsen B om och endast om B inte hade inträffat ifall A inte hade inträffat (och allt annat förblivit som det faktiskt var). Det tycks fånga något viktigt hos orsaker. Om jag säger att min skörbjugg botades av att jag drack citronsaft så menar jag med det att min skörbjugg inte skulle ha försvunnit om jag inte hade druckit citronsaft – åtminstone inte då och på det sätt den faktiskt försvann. Den här teorin tolkar alltså orsakspåståenden i termer av vad som hade hänt om orsaken inte skett på det sätt den faktiskt gjorde. Därför kallas det för den kontrafaktiska teorin om kausalitet.

En svårighet för den kontrafaktiska teorin är att vissa verkningar inte tycks vara beroende av sin orsak på det sättet teorin kräver. I ett klassiskt exempel blir en fånge avrättad av en arkebuseringspatrull bestående av två soldater, som vi kallar Bill och Bull. Soldaterna är pricksäkra och vapnen av grov kaliber, så vart och ett av soldaternas skott är i sig tillräckligt för att fången ska dö. Det betyder att om Bill inte hade skjutit så hade fången ändå dött, och detsamma gäller om Bull inte skjutit. Men då orsakade ingen av soldaterna fångens död, enligt den kontrafaktiska teorin. Man kan försöka rätta till teorin på vissa lättfunna sätt, men nya varianter av problemet kan då formuleras.

Kanske ligger felet just i teorins fokus på vad som skulle hänt om orsaken inte inträffat? En annan sorts teori, formulerad av Wesley Salmon, förklarar istället kausalitet i termer av fysiska processer. Förklaringen säger att A är en orsak till B om och endast om någon fysisk kvantitet, så som rörelsemängd eller elektrisk laddning, överförs från A till B. Att den här förklaringen av kausalitet lutar sig mot våra fysiska teorier kan kännas tillfredsställande, för visst är kausalitet något fysiskt? Och både Bills kula och Bulls kula överför rörelsemängd till fångens kropp, så deras skott tycks utgöra kausala processer med fångens död som resultat, vilket bekräftar våra kausala intuitioner för det här tankeexperimentet.

Det främsta problemet med den här processteorin om kausalitet är att frånvaron av något nu inte kan räknas som en orsak. Vi vill gärna kunna säga att det faktum att jag inte vattnade blommorna orsakade att blommorna vissnade. Men ingen fysisk kvantitet kan överföras från mitt icke-vattnande till blommornas vissnande. Det här kan tyckas vara ett stort problem. Filosofen Jonathan Schaffer har visat att enligt processteorin kan man inte orsaka någons död genom att hugga huvudet av dem – för döden förklaras då av att syresatt blod inte når hjärnan, och i det steget överförs ingen fysisk kvantitet från orsak till verkan. (Och ja, de flesta tankeexperiment inom kausalitetens filosofi tycks involvera ond, bråd död.)

Under 1900-talet ägnade man sig inom kausalitetens filosofi i första hand åt att utveckla, kritisera och förfina teorier av de här fyra slagen. En sak de alla har gemensamt är ett empiristiskt grundantagande: en filosofisk teori om kausalitet ska utgöra en förklaring av vad kausalitet är i termer av sådant vi skulle kunna observera i princip. Vi säger att teorierna är reduktiva – de reducerar orsaksbegreppet till något icke-kausalt och observerbart. (Det här är sant till och med om David Lewis kontrafaktiska teori, men där blir den fullständiga förklaringen omständlig, eftersom vi förstås inte kan direkt observera vad som skulle ha hänt i en kontrafaktisk situation.)

Två saker händer under 1980-talet som får en enorm betydelse för hur kausalitetsfilosofin utvecklas fram till idag. Filosofen Nancy Cartwright menar sig visa att en reduktion av orsaksbegreppet – alltså en sådan förklaring av vad kausalitet är helt i icke-kausala termer som empiristerna traditionellt krävt – är omöjlig att genomföra. Vi kommer enligt henne alltid att behöva hänvisa till vissa kausala förhållanden när vi ska ange villkoren under vilka en händelse är en orsak till en annan. Som ett exempel kan det vara så att vi i regularitetsteorin måste lägga till villkoret att A och B inte har en gemensam orsak. Hon föreslog därför en icke-reduktiv teori om orsakande, som vi kallar causal powers-teorin. Den betraktar kausalitet som något primitivt – alltså något som inte kan förklaras i termer av något annat – men vars egenskaper vi ändå kan undersöka och diskutera.

Samtidigt, med början i 1980-talet och under hela 1990-talet, arbetar datavetaren Judea Pearl och filosoferna Peter Spirtes, Clark Glymour och Richard Scheines med en mycket kraftfull teori för att dra slutsatser om orsaker och effekter utifrån statistiska data. Teorin har sitt ursprung inom statistiken i början av 1900-talet, men blir nu mer komplett och handlar mer explicit om kausalitet, och den kallas idag Structural Causal Models, eller bara ”kausala modeller”. Den här metoden för att dra kausala slutsatser med hjälp av modeller och statistiska data anammas med tiden av många forskare, framför allt inom samhällsvetenskaperna och psykologin.

Teorin om kausala modeller inspirerar också filosofen James Woodward till att 2003 lägga fram sin interventionsteoriom kausalitet. Interventionsteorin avser att förklara idén om orsakande i termer av vad som händer när något utifrån ändrar värdet på någon variabel i ett kausalt system. Det här är nära kopplat till tanken på en manipulation. Ett fåtal filosofer har länge hävdat att idén om orsakande kan knytas till frågan om vad som sker när vi manipulerar något – Humes kritiker Thomas Reid kan sägas vara en av dem. I korthet menar man inom interventionsteorin att X är en orsak till Y om och endast om Y förändras när en manipulation eller intervention förändrar X. Även interventionsteorin är icke-reduktiv – den förklarar inte vad kausalitet är i icke-kausala termer, eftersom manipulationen eller interventionen förstås i sig antas vara en orsak.

Under de senaste årtiondena har mycket nytt filosofiskt arbete gjorts inom ramarna för causal powers-teorin och interventionsteorin. Samtidigt finns det filosofer som håller fast vid de traditionella empiristiska förväntningarna på en teori om kausalitet, och arbetet med alla de fyra tidigare typerna av teorier fortgår. Det här har två konsekvenser som innebär att kausalitetens filosofi just nu är i en särskilt spännande fas.

De idag mest populära teorierna, causal powers och interventionsteorin, förklarar inte kausalitet i termer av något annat, som vi i princip kan observera – de är icke-reduktiva. De strikt empiristiska kraven på en förklaring av kausalitet har alltså luckrats upp sedan 1990-talet. Mycket tack vare detta finns det idag en större mångfald av genomtänkta filosofiska teorier om kausalitet än någonsin tidigare i den historia vi ägnat oss åt här.

Men det innebär också att reglerna har blivit mer oklara. Så länge de empiristiska förväntningarna dominerade var det någorlunda klart vad som krävdes av en lyckad teori om kausalitet: teorin skulle definiera vad en orsak är i termer av sådant vi i princip kan observera, och samtidigt stämma överens med alla typiska kausala omdömen vi gör, som i fallen med barometern, arkebuseringspatrullen och krukväxten. Om en sådan definition inte längre är målet, hur bedömer då vi när en teori om kausalitet är framgångsrik? Idag behöver vi alltså en grundlig diskussion, inte bara om vad kausalitet är, utan också om vad en filosofisk teori om kausalitet förväntas vara och åstadkomma.

Lästips

Filosofen Stathis Psillos ger i sin bok Causation & Explanation (Routledge, 2002) alla teorier som diskuterats här en grundlig genomgång.

Filosoferna Ned Hall och Laurie Paul håller i Causation: A User’s Guide (Oxford University Press, 2013) hoppet om en reduktiv teori om kausalitet vid liv, och fokuserar på det kontrafaktiska tillvägagångssättet.

I The Book of Why (Penguin Books, 2018) introducerar Judea Pearl på ett informellt och lättillgängligt sätt teorin om kausala modeller och dess implikationer för hur vi bör tänka på orsak och verkan.