I boken El Aleph (Alefen) från 1949 inkluderar Jorge Luis Borges novellen ”La Busca de Averroës” (Averroës sökande). Den handlar om den medeltida arabiske filosofen Averroës, eller Ibn Rushd som han heter på arabiska, svårigheter att översätta och tolka Aristoteles Poetiken och framför allt orden ”tragedi” och ”komedi”. Det är litterära genrer som inte existerade i den medeltida arabiska kulturen och Averroës kan heller inte förstå vad orden betyder. Han har också svårigheter att tolka Aristoteles syn på dramat rent filosofiskt.

Borges ironiserar över Averroës när han beskriver en scen då Averroës skrivande avbryts av barn som leker på gården nedanför hans fönster. Barnen spelar alldeles uppenbart olika roller och bråkar om vem som skall spela vilken roll, men Averroës kopplar likväl inte ihop det med Aristoteles text. Ironin blir ännu tydligare lite senare i novellen då en av hans gäster beskriver en konstig ceremoni som han har bevittnat i Kina. Det som beskrivs är tydligt ett drama men det inser inte Averroës.

Berättelsen kan låta absurd men Borges novell är historiskt helt korrekt. Averroës svårigheter är tydliga i hans försök till tolkning av Poetiken. Det som Aristoteles talar om som tragedi tolkar Averroës som poesi. Det är en form av poesi som använder sig av verbala representationer och som inspirerar till moraliska handlingar. Detta synsätt gör det omöjligt för honom att förstå Aristoteles idé att det tragiska i dramat har en funktion av katharsis (ett ord som i sin tur måste tolkas och som ofta översätts till svenska med ”rening”).

Det hjälpte naturligtvis inte att Averroës, som inte själv kunde grekiska, hade att tillgå en översättning som var två språk från originalet. Den arabiske Aristoteles under medeltiden var översatt av syrianska kristna från grekiska till syrianska och sedan från syrianska till arabiska.

Ännu värre blev det när Averroës i sin tur översattes till latin på 1200-talet. Hans text, som inkluderar en översättning av Aristoteles, översattes på ett liknande sätt i Toledo, det vill säga först till medeltidsspanska, och sedan därifrån till latin. Den som läser Aristoteles i den översättningen måste inse att den ligger hela fyra språk från originalet. Det var först år 1278 som en direkt översättning av Poetiken från grekiska till latin, gjord av Wilhelm av Moerbeke, fanns tillgänglig. Moerbekes översättning är också mycket mer lik dem vi hittar i dag på svenska eller engelska.

Hur kommer det sig att Moerbeke verkar komma Aristoteles närmare än de arabiska översättarna? Om vi skall förstår Borges rätt har det att göra med att det inte fanns fenomen som tragedier och komedier i den arabiska medeltida kulturen. Det fanns en sorts berättande poetisk tradition som hade inslag av uppträdanden, men inget som motsvaras av den grekiska kulturens dramer.

Detta fanns dock inom den latinska västeuropeiska kulturen. Översättning och tolkning är alltså, om vi skall tro det här exemplet, enormt beroende av kontext och kulturell gemenskap. Det blev på sätt och vis omöjligt för Averroës att förstå orden ”tragedi” och ”komedi” eftersom han inte hade något att hänga upp orden på, eller, mer filosofiskt, ingenting i verkligheten som orden refererar till. I stället hittar han på en mening som refererar till något i hans egen kultur.

Borges novell för tankarna till det som den amerikanske filosofen Willard Van Orman Quine kallar för ”obestämdheten” i översättningar och introducerade i boken Word and Object från 1960. Det finns, enligt Quine, inget unikt och objektivt korrekt sätt att översätta ett språk till ett annat. Han bygger detta på uppfattningen att ords mening inte består i en korrespondens mellan ordet och verkligheten, utan den är i stället beroende av ett nätverk av sammankopplade språkliga faktorer som i sin tur är kopplade till vårt beteende.

Quine illustrerar sin syn på översättning med hjälp av en påhittad historia om en lingvists försök att förstå meningen hos ordet ”gavagai” i det okända språket Arunta. Lingvisten observerar en av språkets användare peka på en kanin och säga: ”gavagai”. Problemet är att det inte går att veta vad han pekar på. Är det öronen, magen, benen eller någon egenskap som att vara söt? Vad exakt är det ”gavagai” refererar till. Det är just detta som är obestämdheten.

I boken De magistro (Om läraren) gjorde Augustinus samma poäng femtonhundra år tidigare med hjälp av det arameiska ordet ”sarabarae” vars betydelse någon försöker lära honom genom att peka på sitt huvud och säga ordet, men han förstår inte om det betyder huvud, hår eller huvudbonad. Ostensiv inlärning av det här slaget är notoriskt ambivalent och det går inte att avgöra vilken tolkning av vad pekandet syftar på som är den korrekta om man inte redan vet det.

Averroës problem med översättningen och tolkningen av Aristoteles och Quines och Augustinus inlärningsproblem visar vilka enorma svårigheter någon som försöker sig på att översätta och tolka den antika filosofin står inför. Kanske är korrekt översättning och tolkning inte ens möjlig?

En som håller med om detta är Umberto Eco i boken Dire quasi la stessa cosa: esperienze di traduzione (Att säga nästan samma sak: erfarenheter av översättning) från 2003. Översättning är för Eco inte en mekanisk process utan involverar en anpassning av texten till den kulturella och historiska kontexten.

I en bearbetad engelsk översättning heter boken Mouse and Rat? Translation as Negotiation. Den titeln kommer av betraktelsen att ”mouse” på engelska och ”topo” på italienska betyder ”liten gnagare” men att ”rat” och ”ratto” inte betyder samma sak. Även enkla ord har komplexa bakomliggande strukturer som översättaren måste förstå. Översättning är alltid en kompromiss, menar Eco, mellan språklig korrekthet och en anpassning till den kulturella kontexten.

I Averroës fall hade han behövt skapa nya ord på arabiska och beskriva de beteenden i den grekiska kulturen som orden står för trots att dessa inte fanns i hans egen kultur. Problemet för honom var att han varken hade tillräckligt med språkkunskaper eller tillräckliga kunskaper om den grekiska kulturen och den roll som tragedier och komedier spelade i den. Han kunde inte ha tolkat orden korrekt annat än genom en stor portion tur.

Givet att vi har texter av Platon och Aristoteles att översätta och tolka visar denna diskussion att det inte är någon enkel uppgift att göra det. Men hur säkra kan vi vara på att texterna vi har motsvarar det Platon och Aristoteles tänkte och skrev? Svaret på denna fråga öppnar upp ytterligare svårigheter.

De äldsta manuskript vi har som innehåller skrifter av Platon och Aristoteles på grekiska är från 800-talet. Det finns också tidigare fragment av Platons skrifter på papyrus och även en nästan fullständig papyrus av Aristoteles Atens konstitution från 100-talet. Den bevaras på British Library. Det finns ingenting skrivet av filosoferna själva bevarat. Manuskripten som texterna är baserade på är alla från medeltiden mer än tolvhundra år efter att de skrevs. Från 800-talet och framåt finns det över tusen manuskript bevarade av Aristoteles skrifter. De ligger till grund för de texter vi läser i dag.

Dessa manuskript är naturligtvis inte identiska med varandra vilket betyder att några måste väljas ut, sedan konstrueras en ny text baserad på dessa texters vittnesmål. De texter vi har i dag är alltså konstruktioner baserade på det manuskriptunderlag som finns tillgängligt. Det är en text som förhoppningsvis är nära originalet och som i så kallade kritiska utgåvor noterar avvikelser från den konstruerade texten, men vi kan inte veta hur nära originalet texten kommer eftersom vi inte har något att jämföra med. Det är det bästa vi har, men mycket tolkning har redan gått in i skapandet av den texten. Ytterligare översättning och tolkning går sedan in i att förstå texten. Vi står nu därför ganska långt från Aristoteles och hans ursprungliga tankar.

Vad betyder det här? Är det ens meningsfullt att försöka tolka antika texter? Naturligtvis är det meningsfullt, men det är också viktigt att veta hur beroende av översättaren och uttolkaren resultatet är. Det är delvis det som är spännande med nya översättningar och tolkningar.

Kanske kan man se en uttolkares uppgift som ett försök att nå texten och dess betydelse genom en rad filter som hotar att förvränga förståelsen. Det är filter som det klassiska språket, tiden då texten skrevs, kulturen den skrevs inom, ämnet den behandlar och så vidare, som jag som uttolkare måste bemästra och på något sätt se bortom eller igenom för att texten skall framträda för mig.

Det betyder också, om nu tolkningen är så beroende av tolkarens kunskaper, intellekt och fantasi, att det inte finns en objektiv tolkning på samma sätt som det enligt Quine inte finns en objektiv översättning av ett ord till ett annat. Det finns bara mer eller mindre bra tolkningar. Det är står nu klart för oss att Averroës sökande är vårt sökande.