Jag disputerade i teoretisk filosofi vid Umeå universitet 2011. I min avhandling utforskade jag några olika sätt att förhålla sig till matematiska existensutsagor, och vilka ontologiska förpliktelser som följer av att acceptera vissa matematiska utsagor som sanna.

Under ett par år efter disputationen vikarierade jag som lektor innan jag, ivrigt påhejad av såväl yttre som inre omständigheter, beslutade mig för att söka nya vägar för mitt yrkesliv. Jag utbildade mig till gymnasielärare och läste kurser i andra ämnen för att bredda min kompetens. Sedan 2016 arbetar jag som provutvecklare inom högskoleprovsprojektet vid Umeå universitet. Jag presenterar mig sällan eller aldrig som filosof.

Jag har alltid varit intresserad av att lära mig nya saker, och framför allt då sådant som går att läsa sig till. Att jag skulle söka mig till den akademiska världen var knappast någon högoddsare. Att jag skulle fastna just för filosofi var däremot mer oväntat, även för mig själv.

Hela grundutbildningen i filosofi bedrev jag närmast som ett sidoprojekt till de matematikstudier som jag såg som min huvudsakliga sysselsättning. Jag gick på föreläsningar då och då när det passade mig, men läste in flera av momenten på de inledande kurserna på egen hand. Kanske var det en bidragande orsak till att jag inte kände mig färdig med ämnet när jag, parallellt med examensarbetet i matematik, hade skrivit klart min D-uppsats.

Jag tog kontakt med den person som senare blev min handledare och hörde mig för om vilka möjligheter som fanns att fortsätta. Till min förvåning möttes jag av idel uppmuntran. Det visade sig att en doktorandtjänst just var på väg att utlysas och att det fanns handledarkompetens och -intresse för det slags frågor som intresserade mig. Jag skrev en forskningsplan och efter några veckors nervös väntan medan ansökningarna behandlades var jag plötsligt antagen som doktorand i filosofi.

När jag började doktorera var det alltså inte någon livslång dröm som gick i uppfyllelse, annat än i det avseendet att jag fick chansen att fortsätta lära mig saker, och dessutom få lön för det. Jag såg forskarutbildningen som just en förlängning av min utbildning och jag hade mycket vaga föreställningar om vad jag skulle göra när, eller kanske snarare om, jag avslutade den.

I efterhand tycker jag att jag hade det rätt så bra under min doktorandtid. Medan den pågick var det jobbigt, roligt, frustrerande, lärorikt och en massa andra saker. Filosofimiljön i Umeå var liten men med ett förhållandevis stort engagemang i de mellan tre och fem aktiva doktoranderna och deras avhandlingsarbeten. Under ett par terminer organiserade min handledare och jag även en seminarieserie i matematikfilosofi där flera doktorander i matematik deltog.

När forskarutbildningen var slut hade jag skrivit en avhandling som, om man räknar bort tid för föräldraledighet, tjänstledighet för utlandsvistelse och en del undervisning, på det stora hela blev klar i tid och som på det stora hela innehöll det jag hade tänkt mig. Men vad skulle hända sedan?

Till skillnad från många andra doktorander som jag träffat på hade jag aldrig riktigt känt mig bekväm med att identifiera mig som ”forskare” eller att se det arbete jag gjorde med avhandlingen som ”forskning”. Jag hade kommit till filosofin från matematiken med ett antal frågeställningar som jag var intresserad av och gärna ville fördjupa mig i. Jag tyckte om att läsa och reflektera över hur andra hade angripit dessa och närliggande frågeställningar, men jag var knappast en person som bubblade av filosofisk kreativitet.

När avhandlingen var klar så kände jag att jag också var ganska klar. Gränserna för hur mycket jag var beredd att anstränga mig och vilka uppoffringar jag var beredd att göra för att kunna stanna kvar i filosofin var inte längre bort än att jag i princip kunde ta på dem.

Samtidigt var det inte så lätt att se vilka alternativ som fanns och varför de alternativen inte var liktydiga med att misslyckas. Jag hade haft turen att få ett vikariat som lektor vid min heminstitution direkt efter disputationen och i den lilla del av världen där jag befann mig dagligen var det normala att ha doktorerat och att därefter ha gått vidare på en akademisk bana. De som gjort andra val fanns av förklarliga skäl inte längre i närheten. Så jag tog ändå itu med några av de mest uppenbara åtgärderna: sökte någon post-doc, sökte något lektorat, filade på någon text, … Utan bekräftelse i form av framgång var det dock svårt att hålla den redan låga motivationen uppe.

Bland det som faktiskt inspirerade mig under den här tiden fanns undervisningen. Både att träffa studenter och att få läsa in mig på material som inte låg nära mitt avhandlingsämne hjälpte till att göra världen lite större och ge nya perspektiv. I stället för att bara gå omkring och jämföra mig med dem som kommit längre och lyckats bättre kunde jag bli påmind om att jag själv också kommit långt på bara några år. Dessutom tyckte jag att det var roligt att planera och organisera både undervisningen i sig och det administrativa runtomkring. Undervisningen, mycket mer än forskningen, kändes som ”min grej” och är något som jag kan sakna.

Mitt nuvarande jobb som provutvecklare har annars det mesta som får mig att trivas. Jag får använda min hjärna till att göra något kreativt och ändå väldigt konkret med ett tydligt resultat som kommer till stor användning och är relevant för tusentals människor. Jag får vara noggrann och lägga tid på att vrida och vända på formuleringar. Dessutom finns det utrymme för mig att fortsätta att lära mig nya saker.

Har jag någon nytta av att jag en gång skrev en avhandling i matematikens filosofi? Inte direkt. Självklart var forskarutbildningen utvecklande och gav mig erfarenheter som jag kan relatera till olika situationer som jag träffar på i dag, men kanske inte i så mycket större utsträckning än om jag ägnat de åren åt andra saker. Det jag framför allt har glädje av är att jag genom avhandlingen och doktorsexamen har fått ett kvitto på att jag har förmågan att ta mig an ett stort projekt och avsluta det. Det är jag tacksam för även om det jag gör nu är något helt annat.