De flesta studenter i humaniora och samhällsvetenskap måste studera Platons och Aristoteles skrifter. Kunskap om de antika filosofernas tankar hör till fundamentet i den humanistiska och samhällsvetenskapliga allmänbildningen.

Filosofer på Södertörns högskola har nyligen upprättat ett helt forskningscentrum om antikens filosofi: Södertörn Center for Ancient Philosophy. Centret arrangerar kurser, seminarier och konferenser och utgör en svensk gravitationspunkt där internationell expertis samlas för att utforska antikens tankar.

Charlotta Weigelt och Hans Ruin är två av dem som leder centret. De har också gjort bidrag till Svensk filosofis artikelserie ”Antikens filosofi i dag”, som publiceras löpande.

Svensk filosofi har talat med de två södertörnfilosoferna för att få klarhet i den antika filosofins betydelse.

Charlotta Weigelt: Platon lär oss att engagera oss i samhällets gemenskaper

Hans Ruin: Makt och dygd i politikens första filosofi

Antiken var en annan värld än vår. Grekernas Aten var en stadsstat med ett medborgarskap så litet att stadens politiskt aktiva medlemmar kunde känna igen varandra, Rom var ett hierarkiskt världsherravälde präglat av hederskultur. Båda var patriarkala slavsamhällen. Hur kan tankar som väcktes i den världen informera oss i vår moderna värld?

– Jag tänker framför allt på Platon, som tycks skriva i medvetenhet om att han står inför ett nytt slags samhälle, säger Charlotta Weigelt. Det äldre krigarsamhället finns där i bakhuvudet. De frågor Platon ser som nödvändiga att ställa är frågor som är helt applicerbara på vårt samhälle i dag, för de är så grundläggande.

– Ytterst sett är det frågor om hur vi ska kunna leva tillsammans. Hur ska vi kunna göra det när vi står inför ett samhälle som är mycket mer heterogent än det vi lämnar bakom oss? Vad är styre? Vad innebär det att styras? Vilka olika varianter av styre finns det? Vad är en medborgare?

– Bara det är någonting nytt. Platon står i den här brytningstiden som gör att frågorna aktualiseras och får en tydlig kontur, och han är så fruktansvärt träffsäker i sina iakttagelser, säger Charlotta Weigelt.

– Det är förbluffande att man känner igen så mycket som man gör, fyller Hans Ruin i. De antika grekerna är långt borta teknologiskt, socialt och geografiskt, och så läser man de här frågorna och blir träffad rakt i ansiktet. Det är förunderligt i sig att det är så.

– En sak som har blivit ännu mer aktuell är tyranniets problem, fortsätter han. Maktens problem. Tyranniet är en förlängning av egenmaktens radikalisering. Det är det som grekerna hela tiden stöter emot. Inget problem är mer aktuellt för dem än hur man ska bemästra tyranniet.

– Det låter som en floskel, men på ett sätt är det den mänskliga politiska naturen, frestelsen att gå till överdrift och göra makten till sin. Nu har vi massa faktiska tyranner bland oss, det är klart att det är aktuellt. Hur kan vi bygga ett samhälle som skyddar oss från tyranniet? Ett samhälle med betingelser att skapa något som håller och som undviker tyrannen?

Ur ett perspektiv liknar vårt samhälle den romerska republiken mer än den atenska demokratin. I republiken fanns till exempel politiska principer för maktdelning, lagstyre och individuella rättigheter. Borde vi inte läsa mer av den romerska filosofin?

– För mig är det ett aktivt val, säger Charlotta Weigelt. Filosofin tar slut med Aristoteles.

– Sen har det även med kompetens att göra, att jag läser grekiska, inte latin. Jag tycker inte att man inte ska ägna sig åt romersk filosofi, men om man är en ändlig varelse får man välja vad man lägger sitt krut på.

– I grund och botten är vårt sätt att närma oss grekerna en romersk position, säger Hans Ruin. Vi är romare i vårt förhållande till grekerna. Det har funnits renässanser för grekisk filosofi, men vi har aldrig upphört att leva i romarnas fascination för det grekiska. Där befinner vi oss fortfarande.

– Det var också romarnas självbild, de visste i någon mening att de var epigoner. Trots att de var ett världsrike så såg de och kände igen att det som hade hänt i en liten grekisk stadsstat under några sekel var en norm. När vi tänker på politisk filosofi i relation till grekerna så är det romerska problem. Det är romarnas politiska kultur vi befinner oss i när vi hela tiden aktualiserar Platon och Aristoteles. Det är ett långt nu, säger Hans Ruin.

Filosofin har utvecklats sedan antiken. Vi kanske fortfarande ställer frågor om kunskap, existens och moral som åtminstone tematiskt är desamma – men vi gör det med 2 500 års filosofisk erfarenhet. Varför är de ursprungliga frågorna fortfarande viktiga?

– Det är något speciellt med Platons och Aristoteles sätt att formulera frågor som gör att det inte finns någon motsvarighet någon annanstans, säger Charlotta Weigelt. Med det djup och den vidd i hur de behandlar fundamentala frågor kring bland annat samhällsbygget.

– Kanske hänger det också ihop med att i Platon, på sätt och vis även i Aristoteles, finns det en känsla för hur olika frågor, tankefigurer och begrepp kan tematiseras inom olika fält. Hos Platon är till exempel frågan om styrande inte bara en fråga om styre utan också en om etik och psykologi. Det bidrar till att ge hans filosofi fyllighet.

– Djupet och siktvidden gör att frågorna inte blir uttömda, säger Hans Ruin. Frågor om hur vi ska förstå kropp och själ, kunskap, idealism och realism, de är i någon mening inte lösta. Och att få ett svar är inte som att få ett svar på ett vetenskapligt problem, utan mer som att bekanta sig med en problemsituation. Frågorna utgör de rum inom vilket tanken utvecklas.

– Ofta när man läser Platon ser man att han har prövat de olika positionerna. Han spänner upp en solfjäder där varje fjäder visar olika sätt att tänka. Platon är en djupare filosof än 99 procent av alla som kallar sig filosofer i dag. Kanske särskilt dem som tror på absoluta framsteg inom filosofin.

– Även dialogformen är viktig, säger Charlotta Weigelt. Platon inte bara reser frågor utan tydliggör hur olika positioner, fördomar och så vidare möts. Han föregriper tankefällor som man riskerar att hamna i när man tar itu med en viss frågeställning. Det blir som att hans dialoger är en egen filosofihistoria.

Är det studier i filosofi eller studier i historia?

– Självklart båda, säger Charlotta Weigelt. Det går inte att studera filosofi på ett meningsfullt sätt utan att ha en historisk blick, en historisk medvetenhet. Kanske finns det frågor i dag som gör att vi hoppar över hela katalogen från Platon till Hegel, men att läsa Platon är att göra båda sakerna. Man tar spjärn mot det bästa för att förhoppningsvis kanske göra något själv.

– En erfarenhet som var helt genomgripande för mig när jag började studera filosofi var att filosofihistorien betraktades som något man var färdig med, säger Hans Ruin. Sedan gick man själv och läste Hegel eller Platon och insåg att det var mycket bättre, de har kommit längre. Det är som att de riktigt stora tänkarna är en ständig påminnelse om en höjd som vi hela tiden halkar ned under.

– Bra filosofi innehåller båda sakerna, säger Charlotta Weigelt. Att ägna sig åt filosofiska frågor utan någon form av historisk medvetenhet eller intresse för vad folk har tänkt tidigare riskerar att bli ytligt.

– Hans-Georg Gadamer hade en viktig poäng, säger Hans Ruin. En verklig förståelse är applikativ, den sätter tankarna i rörelse även i nuet. Vi ska inte sitta på en åskådarläktare. Går man inte in och sätter det man förstår i arbete så blir ens förståelse ytlig.

– Den idén tog väl Gadamer från Platon? Varje manifestation av en idé är en förskjutning, säger Charlotta Weigelt.

Hur ska vi förstå antikens filosofi? Ska vi använda oss av den moderna världens metoder och insikter, eller ska vi ställa samma frågor på samma sätt som antikens filosofer gjorde?

– Vi kan inte ställa deras frågor utifrån deras förutsättningar, säger Hans Ruin. Vi måste utgå från att det finns ett avstånd. Men vi kan förvandla det avståndet till en produktiv plattform för ett möte. Självklart måste vi komma dit med våra frågor. Vi kan inte inte göra det, eftersom vi har de frågorna med oss.

– Men hur man undviker att bli ohistorisk eller anakronistisk, det är den svåra balansgången med den här hermeneutiska övningen då man försöker att göra något aktuellt. Det handlar om en balans och en tonträff. Man måste ha med sig någonting, men låta det stoff man möter ställa frågor tillbaka till en själv. När man väl låter det ske, i de bästa fall, sätter man igång ett slags rörelse där texten själv problematiserar de frågor man ställer till den. Frågan är hur man blir en bra läsare i balansen mellan nutidsaktualisering och historisk medvetenhet.

– Om man arbetar som till exempel antikfilosof i dag är det klart att det redan finns en massa föreskrivna sätt att ta sig an de antika tänkarnas frågor, säger Charlotta Weigelt. Det finns en tolkningstradition, en rad erkända problem och så vidare.

– Jag tror att det är viktigt att försöka backa ibland och kanske inte ”ställa samma frågor på samma sätt”, men kanske på ett sätt som inte är väsensskilt. Enkelt uttryckt kan vi försöka få upp ögonen för frågeställningarna. Vad var det egentligen Platon tänkte med den här frågan? Kan det vara så att vi har gjort någonting annat av den som gör att vi missar saker?

– De bästa läsningarna, säger Hans Ruin, fångar upp en fråga som har ställts av den antika filosofen från ett perspektiv där frågan blir en öppning till en djupare förståelse av den egna miljön.