Den senaste tidens utveckling i USA har fått många politiska bedömare att uppmärksamma den välbekanta historiska analogin mellan den romerska och den amerikanska republiken. Särskilt intresserar man sig för den romerska republikens undergång och huruvida USA är på väg att gå samma öde till mötes. Därtill har romarrikets fall, eller snarare Västroms, länge varit en närmast reflexmässig jämförelse under lång tid och från olika politiska horisonter. Att hänvisa till romersk historia tillhör verktygslådan för både journalister och historiker, om inte annat vittnar en aldrig sinande ström av böcker med variationer på titeln The Fall of Rome på en skräckblandad förtjusning över jämförelsen. USA tycks därmed ständigt befinna sig i ett spänningsförhållande mellan avståndstagande och identifikation: Vi är Rom/Vi är inte Rom. Flexibiliteten gör analogin effektiv och den används därför flitigt av representanter som befinner sig på olika ändar av det politiska spektrumet.

När USA speglar sig i Rom gör sig fallet ständigt påmint. Rubicon är fortfarande ett levande politiskt begrepp. Den retoriska kopplingen har till synes bara ökat i frekvens och relevans under 2025 efter Trumpadministrationens attacker mot vad som uppfattas som kärnan i amerikansk maktfördelning. Analogin mellan Rom och USA kan ta sig olika uttryck även om den inte sällan utgör fernissa snarare än bidrar med historiskt grundad analys. En artikel i The Atlantic i mars i år om hur Europa ska hantera att det amerikanska militära stödet nu inte längre går att räkna med, hade rubriken ”Trump Is Nero While Washington Burns”. Den nöjde sig med att konstatera att huvudstaden nu var Neros hov, karaktäriserad av en uppviglande kejsare, kuvade underhuggare och en pajas på ketamin med uppdrag att rensa ut i statsförvaltningen. Vanligare är då kanske att nuvarande presidenten jämförs med Julius Caesar. Liknelsen, som förvisso inte är ny, har på senare tid även letat sig in i svenska dagstidningars analyser, i början på året till exempel i Sydsvenskan. Till och med Trumps hår har varit utsatt för en jämförelse med Caesars (bland annat av Cambridgeprofessorn Mary Beard).

Jämförelsen med den romerska republiken och i vissa fall romarriket överlag (ofta utan tydlig distinktion) är inte unik för vår tid, tvärtom. Det är ett välkänt faktum att grekiska och romerska författare utgjorde en levande del av både intellektuella diskussioner och offentlig diskurs bland de amerikanska grundlagsfäderna. Analogin är med andra ord snarast nedärvd.

Just maktfördelning var en viktig aspekt av de tidiga amerikanska grundlagsfädernas bildade diskussioner. Från Plutarchos, Sallustius och Cicero lärde de sig vikten av att motverka maktfullkomlighet och populism. Då liksom nu var Caesar ett varnade exempel. På honom lades ansvaret för republikens fall. Individ snarare än struktur gavs förklaringsvärde. Mer sentida kritik mot svagheterna i den romerska republiken – slaveriet, den militära expansionen, folkets begränsade politiska inflytande – tonades ner. Men inte bara Caesar utan även Catilina, Sulla och Markus Antonius fungerade väl som avskräckande exempel. Alla hade de bidragit till att underminera den romerska republiken vars historia amerikanska politiker förstås kände väl till genom skolgång och kultur.

Narrativet de lutade sig mot är i sig välbekant men vilar på haltande källunderlag och bör i mångt och mycket betraktas mer som myt än historia. För romarna själva var emellertid traditionen betydelsefull och systemet fick kraft ifrån uppfattningen att Rom blev en republik (res publica) efter att den sista av sju kungar störtats. Systemet utformades i syfte att förhindra just den typen av maktkoncentration. Det fanns tre noder i denna maktfördelning – ämbetsmännen, senaten och folkförsamlingarna. Den grekiske författaren Polybios, som utgör vår bästa källa till hur systemet fungerade (eller var avsett att fungera) anmärkte att republiken därigenom inkorporerade monarkiska, aristokratiska och demokratiska tendenser. Faktum är att modern forskning om republiken till stor del handlat om vilken av dessa man ska betona, liksom under vilken epok (om någon) som maktfördelningen faktiskt fungerade som den idealtypiskt skildrades.

Enligt denna renodlade beskrivning ersattes kungens exekutiva makt ytterst av två konsuler med militära och civila befogenheter med den avgörande mekanismen att ämbetet var tidsbegränsat. Därtill kom andra civila och religiösa ämbeten med olika ansvarsområden genom vilka eliten kunde göra karriär (cursus honorum) och staten kunde fungera. Den andra noden var den rådgivande och deliberativa senaten (av latinets senex – gammal man) som bestod av tidigare ämbetsmän. Den romerska staten hade ingen nedskriven konstitution utan byggde på förfädernas tradition (mos maiorum), anpassning och praxis. Senaten utövade därför makt genom sin status, sin auctoritas.

Det var den tredje noden, folkförsamlingarna, som beslutade om lagar och som valde ämbetsmännen, men som ofta påpekas var församlingarna viktade till elitens fördel. I gengäld hade plebejerna, den lägre samhällsgruppen, genom sin stigande betydelse för Roms militära ambitioner, tillskansat sig ett eget ämbete – folktribunen, vars veto kunde blocka senatens beslut. Till slut fanns även domstolarna som dock huvudsakligen syftade till att reglera elitens beteende och i högsta grad var politiska arenor.

Det var en modell som byggde på kontroll och balans, det vill säga att de olika noderna i maktbalanserna begränsade möjligheterna för de andra att få för mycket inflytande. Men en annan inbyggd drivfjäder i den romerska republiken som i sin renaste form tycktes garantera status quo var konkurrensen mellan medlemmar av eliten, först aristokratin (patricierna), sedan den nya sociala grupp som brukar benämnas nobiliteten. Blev man vald av folket, kunde man genom ämbeten få politiskt inflytande och anskaffa gloria genom militära meriter och rikedom som guvernör efter avslutad ämbetsperiod. Därefter ingick man i senaten, en faktor som i sin tur fungerande som dämpande. Men det var alltså detta system och dess spelregler som bröt ihop under den turbulenta period som kallas senrepubliken (133–44 f.Kr.) och där Caesars marsch över floden Rubicon brukar ses som spiken i kistan och mordet på honom som slutpunkt.

Även om det som säkert framgått fanns betänkligheter med moderna mått mätt, så har balansen i republikens politiska system återkommande beundrats genom historien. Inte minst av grundlagsfäderna. Men förutom den institutionella maktfördelningen så plockade de också republikanska ideal och dygder från antika källor och betonade dessa som avgörande för att systemet skulle fungera. Personer från den romerska historien som Cincinnatus, Cato, Cicero, Brutus och Cassius hyllades särskilt för att de satte res publica före sig själva. Konst och litteratur genomsyrades också av republikanska dygder och påverkade i sin tur politiken. Joseph Addisons pjäs Cato citerades ofta av George Washington och den stoiske statsmannen beundrades även av Benjamin Franklin. För John Adams var det i stället Cicero som utgjorde den idealiske, uppoffrande statsmannen och han strävade hela livet efter att i så hög grad som möjligt imitera sin romerska idol. (I dag framstår i stället republikanen Ted Cruz som vår tids störste beundrare av Cicero och i ett tal 2014 liknade han Barack Obama med den ovan nämnde upprorsmannen Catilina.)

En mera bortglömd aspekt av grundlagsfädernas förhållande till antiken var emellertid rädslan för demokrati. I dag ser vi republikanska institutioner som en garant för demokrati, men så tolkades det inte under slutet av 1700-talet. Tvärtom var folkets nycker något att frukta. De antika författarna studerades i syfte att begränsa folkets potentiellt destruktiva makt. Antika Aten framhölls som ett varnande exempel. Det påminner oss om det faktum att delar av dagens amerikanska elit knappast ser demokratin som ett ideal. Men det uppmärksammar oss också på att historiska liknelser tenderar att tona ner den typen av skavande detaljer. För att lärdomar effektivt ska kunna dras måste den romerska republiken idealiseras, förenklas och betraktas selektivt. Det tenderar att skymma att republikens maktbalans bygger – både i den romerska modellen och i dess amerikanska 1700-talsmotsvarighet – förutom på de olika nodernas formella struktur också på mer outtalade spelregler, dygder och ideal. De var båda uttryck för en mer självklart elitistisk syn på maktutövning än vi är bekväma med i dag.

En viktig lärdom för samtiden ligger kanske snarare i skärskådandet av vårt eget behov av historien i allmänhet och antiken i synnerhet som orienteringspunkt. Tillika kan vi analysera och förhoppningsvis i slutändan dra nytta av antikens förmåga att generera engagemang för politiska frågor och ge existentiell mening i samtidens flöde. I dag är vårt förhållande till den romerska republiken en mångtydig väv där inte bara politik utan också kulturella uttryck och underhållning i form av dataspel, tv-serier och film utgör svårseparerade trådar. Lättheten med vilken vem som helst, i vilken kunskapsarena som helst och i vilket syfte som helst kan framhålla lärdomar från den romerska republiken gör historikerns roll i offentligheten utmanande men också viktig.