Filosofi och kulturjournalistik? Nej, fel kopula. Filosofi eller kulturjournalistik. Saken det gäller – vad betyder filosofin för kulturjournalistiken? – leder till en olycklig sammanblandning av termer. Kulturjournalistik är kommunikation och reflektion; en diskurs som öppet reflekterar över kulturella uttryck och given erfarenhet i sin tid och sitt samhälle och kommunicerar detta tillbaka.

Åh liberalens våta dröm! Om vi bara pratar lite till blir allt bra.

Filosofi är varken kommunikation eller reflektion, inget tänkande. För vad skulle den tänka på? Vad skulle den kommunicera om? Den har inget objekt att reflektera över. Samtalet är dödfött. Filosofin är en syntetisk verksamhet, den utökar genom att skapa begrepp. Den när sig genom reella distinktioner och konflikt för att abstrahera ur det givna och göra våld på samtiden.

När dagens kulturjournalistik tillskansar sig filosofiska begrepp innebär detta oundvikligen begreppens undergång i en tid som märks av de så kallade kreativa näringarna, av underhållning, management-universitet och en gigantisk pseudokommunikation. Teori och praktik måste hållas åtskilda, till varje pris.

Likväl sker denna sammanblandning oupphörligen – som och i denna text. Argumentet för filosofins särställning är gammalt och starkt, liksom dess ambivalenta förhållning till samhället och i förlängningen journalistiken. I den kontinentala tradition jag är utbildad inom kan vi ta Gilles Deleuze som exempel. Platon sa förvisso, hävdar Deleuze, att filosofin reflekterar – men innan den kan göra det var Platon tvungen att uppfinna begreppet idé, vilket innebär att han primärt skapar ett begrepp. Reflektion kommer alltid efteråt.

I sin inflytelserika men missförstådda bok Vad är filosofi? argumenterar Deleuze och Félix Guattari för filosofins skapande förmåga. ”Filosofin är”, skriver de, ”ingen diskursiv konstruktion, då den inte länkar samman påståendesatser”. Det filosofin gör är att den konstruerar problem och skapar begrepp.

Vad är filosofi? är missförstådd då den tagits som ett slags stridsrop: Filosofer förena er! Skapa begrepp! Och i förlängningen att vi alla är filosofer satta att skapa begrepp.

Det har bidragit till en allmän begreppsinflation inom humaniora, samhällsvetenskap och kulturjournalistik. Ett ord eller ett allmänbegrepp är inte samma sak som ett filosofiskt begrepp, de uppnår varken den precision eller densitet som de icke-diskursiva problem och begrepp filosofin skapar. Sådana ord är skenbegrepp, stöpta av PR-byråkrater och aspirerande tyckare. När vi inom kulturjournalistiken hänför oss till det filosofiska dränerar vi en verksamhet som inte är ämnad för kommunikation.

Nej, hostar den analytiska filosofen, filosofi är en sträng vetenskap som de andra, och har ingen särart. Foucauldianen hytter med omsorgen om sig, och Frankfurtskolans lärjungar osäkrar sin dialektik. Filosofin rör styrandet av samhället. Marx diktum om förändring, inte mer analys, gäller än. Ja möjligen, men dagens kulturjournalistik är inte kritik. Varken av vetenskapliga eller etiska satser, allmänna och ekonomiska grundantaganden eller tänkandet som sådant. Filosofi är en solitär verksamhet vare sig den sker inom seminariets hägn, under läsakten eller i skrivandet, med en egen temporalitet. Ultrarapid.

När Deleuze och Guattari olyckligt antydde att vi alla kunde skapa begrepp hade de först konstaterat att lärlingsperioden var livslång, att det tarvar ett enormt arbete. De raderna fäster få någon vikt vid i dag. Därmed är Vad är filosofi? talande. Den är ett argument för filosofins särart, vilket mottagits som en allmängiltig uppmaning. Som så många filosofiska begrepp i transposition från det partikulära till det allmänna har boken tappat all precision och styrka.

Försåvitt vi med kulturjournalistik menar den allmänna kommunikation (det vill säga prat) som försiggår på landets kultursidor, i Sveriges Radios P1 och några SVT-program bör vi inte fråga oss vad filosofin kan göra för kulturjournalistiken utan vad kulturjournalistiken gör mot filosofin. Så länge få skribenter och redaktörer har tilltro till sin egen och sina läsares eller lyssnares förmåga att arbeta långsamt och länge med text, att tänka och känna för att smälta det som ges, kan jag inte se hur filosofin kan stå emot trycket från kulturjournalistikens reduktiva logik och race mot botten.

Det som avhandlas där är perifera empiriska händelser knutna till egennamn; de estetiska, etiska eller politiska problem som ger upphov till dem, filosofins domän, lyser med sin frånvaro. Om filosofin kan bidra substantiellt är det inom kritiken, eftersom deras respektive syften sammanfaller, men det är ett marginaliserat fält och i dag är det få kritiker som arbetar under villkor som möjliggör att de aktiverar filosofiska problem. Situationen är annorlunda om vi i stället beaktar kulturtidskrifterna där det kritiska utrymmet finns för ett kvalificerat samtal, men kulturtidskrifterna är under påtvingad ekonomisk avveckling och har knappt några läsare annat än de redan vunna.

Vad jag nu hävdat framstår som paradoxalt och skenheligt i förhållande till min egen praktik. Jag använder mig ofta av vulgariserade filosofiska resonemang och begrepp i mina texter och min kritik. Det är för att, allt detta sagt, det finns inget alternativ.

Det duger inte för filosofer i dagens akuta situation att bara ägna sig åt akademisk filosofipingpong mellan konferenser, forskningsansökningar och irrelevanta specialistpublikationer som upprepar det redan sagda, några av oss måste engagera oss i samhället utanför utbildningarna.

Och vice versa: Kulturjournalistiken måste bli en verklig kritik. Den måste ta sitt uppdrag på allvar, våga lita på att den faktiskt kan bilda sina läsare och inte bara succesivt sänka utan höja nivån, och sätta ribban högt från början för att leda genom exempel. Det är vad filosofin kan vara för kulturjournalistiken, ett intellektuellt korrektur och en inre transformativ verksamhet. Teori är alltid redan praktik.