Vad betyder filosofin för dig som kulturjournalist? Jag har aldrig tänkt på den frågan förut och nu när jag får den känner jag att filosofin betyder: Jag vill inte skriva kulturjournalistik längre!
Vad?! Vill jag inte? Det visste jag inte själv att jag inte vill. Och beror det i så fall på filosofin? Det visste jag inte heller att det gjorde. Men detta var hur som helst mitt första spontana svar.
Jag är disputerad i litteraturvetenskap, men lekman inom filosofi. Under de senaste åren har jag ändå ofta kommit att läsa filosofer; marxistiska, språkfilosofiska, genuskritiska sådana och för min senaste bok läste jag en del ”livsfilosofi”.
Om jag ska läsa på om ett ämne för att jag ska skriva om det, antingen i bok- eller artikelform, går jag först till Libris och skriver in lämpligt sökord. Då hittar jag såklart litteratur av både humanister och samhällsvetare. Och jag har märkt att jag helst läser vad humanister skriver – och bland humanisterna helst vad filosofer skriver.
I deras verk får det aktuella ämnet en grund genom att det behandlas med hjälp av definitioner, tänkande och resonemang. Framförallt tycker jag om argumentationens vikt hos filosofer. De kan dra ut det de menar till sin spets, se de förlängda konsekvenserna av ett påstående för att sedan säga ”ja, det håller” eller ”nja, det här blir ju dumt, alltså finns det en gräns för den argumentation jag för nu”. I en offentlighet där det så ofta är av större vikt vem som säger någonting än vad denna någon säger är det en lisa för själen.
Hos filosoferna som jag tycker om finns det ingen modejargong, inga dolda agendor, inga ängsliga sidoblickar på vad andra ska tycka.
Och så slipper jag ord. Jag läser ofta grejer i kulturdebatten (och i akademiska texter) där jag känner ”men det här är ju bara ord!” Och så klart det är det, en text är ju = ord. Men det jag menar är när en skribent använder orden inte för att få fram någonting – ett resonemang, ett argument, en iakttagelse – utan för att signalera olika saker. Kanske ”jag hänger med i tiden” eller ”jag är god” eller ”det här är djupt” (och för sociologer tillkommer ”jag har hittat ett obegripligt engelskt substantiv som jag översätter till dålig svenska och har därmed stommen till en artikel”).
Hos filosoferna som jag tycker om finns det ingen modejargong, inga dolda agendor, inga ängsliga sidoblickar på vad andra ska tycka. Allt är ute i det öppna. ”Mot detta skulle man kunna invända” – och då följer inte en halmgubbe, utan en fullt plausibel invändning. De kan också använda vanligt folk, majoriteten, som ett positivt begrepp; om en filosof skriver ”Vad vi vanligtvis menar när vi använder begreppet” avser detta ”vi” helt enkelt de flesta människor. I filosofin hittar jag helt enkelt substans och en ärlighet, en klarhet och en down to earth-inställning.
Jag förstår att detta antagligen beror på att jag är just lekman. Jag väljer att läsa precis det som tilltalar mig i ton och uttryck och jag känner inga krav på att hänga med i nya teoribildningar eller läsa in mig på hela fält. Jag vill hitta substans – och ofta hittar jag det hos filosofer.
Är det allt detta, som i grunden nog handlar om renhårighet, som gör att filosofin påverkar mig så att jag känner ”jag vill inte skriva kulturjournalistik”? Det skulle alltså innebära att filosofins påverkan på mig som kulturjournalist är negativ (om man nu gillar att folk skriver kulturjournalistik).
Ibland lustläser jag filosofer bara för att få vistas i deras universum.
Jag försöker att i stället tänka positivt. För visst skulle jag i stället kunna besvara frågan med att filosofin påverkar mig som kulturjournalist på det sättet att jag också vill skriva renhårigt? Vi kan säga att det ska vara min målbild.
Ibland lustläser jag filosofer bara för att få vistas i deras universum; i deras sätt att uttrycka sig, deras sätt att argumentera. Jag kanske tankar förtroende för själva den intellektuella diskursen genom dem? Att jag behöver gå dit för att kunna tro på möjligheten av ett offentligt samtal, som inte går ut på att medvetet missuppfatta sin kontrahent eller hålla upp olika ord-flaggor som signaler.
Men problemet med att inspireras av filosofi i min verksamhet som kulturjournalist är också att det kan leda till att jag vill skriva om saker som folk i allmänhet inte är så intresserade av. Vad är skillnaden mellan ontologi och epistemologi? Vad är ett bra argument? Vad är förhållandet mellan språk och verklighet?
För en kulturjournalist är då tricket att hitta de konkreta situationerna när sådana frågor blir av intresse. Jag tror kanske att filosofin påverkar mig som kulturjournalist genom att jag får anledning att leta efter den empiri som gör att jag kan intressera mig för filosofiska frågor.
