Kulturskribenten förhåller sig ofta till filosofin som hemmafixaren till den professionella hantverkaren. Man intalar sig att det är de avancerade redskapen som garanterar resultatet och grips av övertro på den egna förmågan.

När köket sedan är monterat, lite snett och lite vint, tvingas man erkänna att insikter i hur verktygen ska hanteras inte är oväsentliga.

Liksom finsnickaren är filosofen specialiserad på ett visst slags problem, och behärskar, förhoppningsvis, just de för ändamålet adekvata teknikerna. Den yrkesverksamma kulturskribenten bör ju på liknande sätt vara expert just på ”kultur”. Är det som regel också, så länge det handlar om ”kultur” i ordets snäva bemärkelse, det vill säga de olika konstarterna.

Men den journalistiska tradition svenska kulturskribenter verkar i gör hela huset till hennes angelägenhet. Hon åtar sig inte bara att analysera möglet i källaren utan också att föreslå förbättringar av värmesystemet. Eller för att formulera det mer rakt på sak: Kulturkritikerna ser som sin uppgift att tolka och värdera ”kulturen” också i ordets breda mening, det vill säga alla de fenomen och föreställningar som formar samtiden.

Det är inte minst i den rollen vi kan bli lite av hemmafixare som förförs av filosofins frestande verktygslådor.

Mitt första, ogenomtänkta svar, på frågan vad filosofin betytt för mig som kulturjournalist blir ändå: Inte så mycket, väl?

Det började inte så bra. Hösten 1976 var en av de dystrare i mitt liv. Jag hade just fyllt 20, bodde ensam i en sommarstuga utan rinnande vatten och läste både tredje terminen litteraturvetenskap och första terminen teoretisk filosofi vid Stockholms universitetet. Den teoretiska varianten av filosofin hade jag valt lockad av löftet om att få studera filosofins historia. Toppen för en juniorintellektuell på jakt efter djupsinnigheter att briljera med över kallnande tekoppar.

Mötet med den fackfilosofiska verkligheten blev lätt chockartat. Kursens huvudbok, Anders Wedbergs filosofihistoria, var en formelsamling. Det är i alla fall så jag minns den. Jag har efteråt förstått att Wedbergs bok är en klassiker, ett imponerande försök att frilägga de logiska bärande balkarna i de historiska tankesystemen. Men för den som med lättnad lämnat gymnasiets derivator bakom sig var det som att ha bespetsat sig på en festmåltid men bli serverad en kokbok.

Några år senare klarade jag trots allt av också den andra terminen teoretisk filosofi, då i Lund. Och som journalist har jag haft nytta av såväl kursen i vetenskapsteori som den brittiske språkfilosofen J. L. Austins standardverk How to do things with words.

Men i mitt liv, inkluderat mitt yrkesliv, har filosofin trots allt vägt lätt i jämförelse med litteraturen. Eller kanske ändå inte. För hur mycket filosofi rymdes inte i romanerna man läste som ung? Hamsuns nietzscheanska ensamvargar? Existentialismen, litterärt gestaltad av Sartre och Camus?

Och hur var det med C-uppsatsen i litteraturvetenskap som jag skrev den dystra hösten 1976? Ämnet var Ulf Lundells succédebut Jack, läst som en roman om frihet och anpassning. Fanns det inte en filosofisk klangbotten här, just frågan om individens relation till sitt samhälle och sin samtid? När jag ett antal år senare lade till ytterligare en termin litteraturvetenskap och skrev en D-uppsats om Stig Larssons roman Nyår var 1980-talets dekonstruktivistiska och poststrukturalistiska strömningar hur som helst pinsamt kokett närvarande.

Filosofin och litteraturen må vara väsensskilda, den förstnämnda disciplinen strävar efter det precisa, den sistnämnda efter det mångtydiga. Men som avläsare av tiden och världen är de två ändå länkade till varandra, på individnivå inte sällan sammantvinnade. Ta Lars Gustafsson; amerikansk universitetsfilosof och genial svensk poet. Ta den alltför tidigt bortgångne Thomas Anderberg; professor i praktisk filosofi, romanförfattare, litteratur- och musikkritiker i Dagens Nyheter. Eller ta Lyra Ekström Lindbäck; skönlitterär författare, litteraturkritiker och doktor i filosofi på en avhandling om Iris Murdoch med den mot bakgrund av hennes eget cv intresseväckande undertiteln ”why literature is not philosophy”.

Och till sist, ta 80- och 90-talets signaturtidskrift Kris vars själva idé var samexistensen mellan litteratur och filosofi. Originalredaktionen dominerades av litteraturvetare och författare som Horace Engdahl, Anders Olsson och Stig Larsson. De lämnade så småningom över till en yngre generation redaktörer, flera av dem med basen i filosofin: Daniel Birnbaum, Sven-Olov Wallenstein och Hans Ruin.

Karl Marx hade vid den tiden detroniserats som favoriserad intellektuell referens. Tronföljarna var Jacques Derrida och Martin Heidegger. Jag måste bekänna att jag egentligen aldrig lyckades bli uppriktigt intresserad av dem. Jean-Francois Lyotard och Jean Baudrillard, den populariserade postmodernismens affischnamn, var lättare att integrera i dagstidningsjournalistiken.

Tidsandan var ändå sådan att också de mer svårhanterliga filosoferna bereddes plats på kultursidan i en kommersiell tabloid.

I skiftet mellan 80- och 90-tal var jag redaktionssekreterare på Expressens kulturredaktion. Den 28 januari 1991 introducerade vi en artikelserie skriven av Anders Olsson och Daniel Birnbaum. Den redaktionella presentationen av serien säger något om filosofins ställning i den kulturella offentligheten under dessa år. Läsarna fick veta att Olsson och Birnbaum tagit tåget ner till Europa för att söka svar på frågor som: ”Läser (äter) filosofen på samma sätt som kritikern? Och äter (läser) kritikern på samma sätt som poeten?” Premiärtexten handlade om ”Hegel, matsmältning och det skrivna ordet”. Och det vara bara förrätten: ”I kommande artiklar ska tänkare som Hans Blumenberg, Jacques Derrida, Manfred Frank, Werner Hamacher, Julia Kristeva och Jean Starobinski få komma till tals”.

Gyllene tider, härliga tider.

Sammantaget har, inser jag, 80- och 90-talets filosofiska klimat präglat mitt förhållningssätt till världen, och därmed också till kulturkritiken, mer än jag kanske varit medveten om. Detsamma gäller den existentialism som förmedlades av Sartre, hur ringaktad den än må vara av mer sofistikerade tänkare.

Det handlar om en grundläggande konstruktivistisk syn på världen och människan, en föreställning om att ingendera är utan ständigt blir. En logisk, och emotionell, följd av den övertygelsen är en djup misstänksamhet, för att inte säga motvilja, mot kulturell och politisk essentialism, idéer om att nationer, ”folk”, grupper eller individer präglas av en på förhand given ”natur”.

Det är här jag hittar kärnan i den liberalism som jag genom åren burit med mig in i kulturkritiken. Sedan har jag under åren förstås också fått präglande impulser, inspiration och argument från en lång rad kanoniserade politiska filosofer som Thomas Hobbes, Voltaire, Immanuel Kant, Wilhelm von Humboldt, John Locke, John Stuart Mill, Isaiah Berlin, Raymond Aron …

Men den filosof som på ett personligt plan betytt mest för mig är, lite genant att erkänna för en liberal, en marxist. Dock en marxist av en sort som knappast är tänkbar annat än på Manhattan.

Med sin bok om modernitetens modus vivendi, Allt som är fast förflyktigas, har Marshall Berman på avgörande sätt hjälpt mig i mina aldrig upphörande försök att förstå varför Sverige blev som det blev, varför jag växte upp mellan höghus, parkeringsplatser och ett köpcentrum i en förort utan historia. Det är möjligt att jag under åren använt hans verktygslåda på ett klumpigt sätt. Men jag förblir ändå djupt tacksam över att han öppnade den.