Lucius Annaeus Seneca (död 65 e.Kr) var en filosofisk statsman i Rom på Neros tid. Han var anhängare av stoicismen, en filosofisk skola med ursprung i Grekland som fått sitt namn av att dess tidiga anhängare höll till i en stoa, en pelargång vid torget i Aten. Stoikerna ägnade sig åt filosofins olika delar, men främst är de kända för sina åsikter om etik, det rätta sättet att leva, och Seneca är den stoiker som lämnat flest skrifter efter sig i det ämnet.

Stoiskt lugn är ett begrepp vi alltjämt använder. Det stoiska lugnet innebär att man tyglar sina affekter, passioner och lidelser. Man kan inte undvika de prövningar och förhoppningar människan oundvikligen utsätts för i livet, men man kan kontrollera de känslor de väcker: rädsla, ilska, sorg, besvikelse, hemlängtan och så vidare. Stoikern är enligt Seneca fri från förhoppningar och fruktan. Det grekiska ordet för affekt är pathos, och stoikerna strävade efter a-patheia, apati, ett ord som alltså för dem hade en annan innebörd än det numera har.

Medlidandet, sympatin, är likaså från stoisk synpunkt en skadlig affekt: En domare skipar rättvisa och en ämbetsman fullgör sin uppgifter men inte av medkänsla utan av plikt.

Bakom den här hårdkokta attityden ligger uppfattningen att det som sker i världen är bestämt av ödet. Vad som sker, sker av nödvändighet och är dessutom förnuftigt ur helhetens synpunkt. Naturkatastrofer rättar till obalanser i universums system, krig och pest förklaras likaså som nödvändiga korrigeringar av världssystemet. Människan kan ha framgång men drabbas lika ofta av olycka.

För den vise stoikern gäller det att inte förtvivla under lyckans växlingar utan att finna sig i sitt öde. Detta innebär i själva verket frihet, frihet från både förhoppningar och fruktan. Frihet är inte handlingsfrihet utan består i att uppgå i den högre enhet som universum utgör och dras med tillsammans med hela världen. Detta är samtidigt att lyda Gud, som annars intar en undanskymd plats i Senecas filosofi och bara är ett slags högsta manifestation av tillvaron.

Denna stoiska acceptans av lyckans växlingar är en suggestiv tanke som ger motgångar och nederlag en högre dignitet. Den har appellerat till skalder i olika tider, till exempel Esaias Tegnér, som om Karl XII skrev att han var ”i med och motgång lika, sin lyckas överman”.

En stoisk hållning till tillvaron leder till dygd. Dygd heter virtus på latin, ett ord som visar att dygden i första hand är avsedd för män (vir betyder man). Men Seneca utesluter inte andra kategorier i samhället. Kvinnor kan visa dygd, även om de områden där de kan manifestera den är begränsade. Vad gäller fattiga människor, så kan de visa dygd genom att inte låta sig nedslås av sitt armod, medan bättre ställda har möjlighet att visa dygd genom frikostighet och storsinthet och därmed så att säga har en större dygdkapacitet.

En principiell jämlikhet mellan människor, bortom den sociala skiktningen, postulerar Seneca när han säger att vi måste odla vår mänsklighet (humanitatem colamus) så länge vi är bland människor. Det innebär en etisk jämlikhet mellan människorna: Alla människor, även slavar, kan på sin nivå visa dygd.

En jämlikhetstanke ligger också i att Seneca inte fäster avseende vid skillnader mellan olika folk eller mellan centrum och periferi i romarriket. Den vise kan trivas var som helst. ”För den vise är alla orter hans fädernesland”, är Senecas budskap till sin mamma när hon oroar sig för att han skall fara illa på Korsika dit han tillfälligt blivit förvisad av kejsaren. Det är en kosmopolitisk inställning som skulle åtfölja den stoiska traditionen in i det tidigmoderna Europa och även i dag är lockande i en tid av växande globala motsättningar.

Annars ter sig de stoiska visheten i Senecas paradoxala formuleringar inte omedelbart attraktiv i nutiden. Den sanne stoikern är oberörbar, sig själv nog, heter det. Att leva är att kämpa, det är inget nöje. Olyckan ger tillfälle att visa dygd. Dygden längtar efter faran.

Omsorgen om det egna sinneslugnet kan ta sig utmanande uttryck i nutida ögon. Seneca berättar om Platon som i vredesmod pryglade en slav. När en förbipasserande vän klandrade honom för detta affektiva beteende, avbröt han misshandeln och återvann sitt lugn – men lämnade i stället käppen åt en annan att fortsätta bestraffningen, som alltså var berättigad men inte borde utföras i affekt.

För glädje i konventionell mening finns det inte mycket plats. Generellt sett är glädjen inte utesluten. Seneca ger exempel på romerska hjältar som efter någon triumf dansat och givit andra legitima uttryck åt sin belåtenhet. Men han konstaterar också att ”sann glädje är en allvarlig sak.”

Det är alltså lätt att hitta svårsmälta inslag i den stoiska förkunnelsen. Till en del beror det på att de är retoriskt tillspetsade, men också på att den moderna tiden, med sin välfärd, sina vetenskapliga framsteg och sina resurser att lindra social nöd och enskild olycka minskat behovet av de stoiska recepten.

Å andra sidan är människors existentiella och psykiska problem i långa stycken alltjämt desamma som på Senecas tid. Det gäller påtagligt dem som verkar i utsatta positioner – militärer, företagsledare, politiker och chefer. Direktörer har uppmanats läsa Seneca, krigsfångar har stått ut med hjälp av stoiska paroller.

Men stoiska argument kan också anlitas mot de förväntningar som karaktäriserar det moderna överflödssamhället, där man alltid lockas vidare till nya konsumtionsupplevelser med ty följande besvikelser. Den stoiska strategin har uppenbara likheter med psykoterapeutiska program, såsom medveten närvaro och kognitiv beteendeterapi.

Under Senecas tidsbundna förkunnelse ligger alltså reella och alltjämt existerande mänskliga problem. Däremot kan man undra om nutidens farhågor för klimatet och världsfreden ger relevans åt stoiska förhållningssätt. Klimatförändringarna tillhör det som Seneca, om han funderat över sådana, skulle betraktat som ödesbestämda cykliska processer, medan vi befarar att de är människogjorda och oåterkalleliga. Krig, social nöd och sjukdomar betraktade han nog som tillhöriga den naturliga ordningen och då uthärdliga med hjälp av stoisk ståndaktighet.

Seneca är värd att läsa, inte som efterföljansvärd vägvisare men som kommentar ur det förflutna till människans och mänsklighetens villkor. Så brukar det vara med klassiker.