Det fjärde århundradet efter vår tideräknings början var en förändringens tid i romarrikets historia. Kejsare Konstantin I konverterade till kristendomen år 312, och de delar av den romerska aristokratin som ännu inte hade anammat den nya religionen följde snart hans exempel. Äldre romerska religiösa kulter, offerriter och böner fortsatte dock att utövas på vissa håll, främst på landsbygden, fram tills de under 400-talet helt trängdes undan av monastiska ideal.
I utbildningssammanhang behöll däremot författare som Horatius, Statius, Lucanus och Vergilius sin auktoritet. Republikens och den tidiga kejsartidens romerska prosa och poesi lästes flitigt och kommenterades ingående, men få högutbildade stadsbor upprätthöll en bokstavlig tro på den äldre gudavärlden. I synnerhet Vergilius Eklogerna, Georgica och Aeneiden tolkades i allt större utsträckning allegoriskt som förtäckt nyplatoniska eller rentav kristna berättelser.
Den klassiska bildningskulturen – den paideia som byggde på grekisk och latinsk litteratur, retorik och filosofi – blomstrade under första hälften av trehundratalet. Den tog sig uttryck i kommentarer, omtolkningar och aktiva anpassningar av äldre texter för att passa den urbana elitens nyvunna kristna övertygelser. Tillsammans lade de två traditionerna – klassisk bildning och kristendom – grunden för en gryende kristen kanon, en ny sorts poesi och prosa där antikens retoriska ideal förenades med kristna trosföreställningar.
Inte bara män, utan även kvinnor, spelade en viktig roll i denna framväxande kristna lärdomskultur. Det var inte ovanligt att kristna, aristokratiska kvinnor framhölls som inspirationskällor, heliga symboler och sinnebilder för dygd, askes och gudskärlek. Trehundratalets litterära, intellektuella och religiösa offentlighet befolkades av lärda och fromma mödrar, systrar, fruar och döttrar, som ibland axlade ledande roller i olika kristna sammanhang. Melania den yngre sålde föräldrarnas enorma rikedomar för att hjälpa de fattiga och finansiera det framväxande klostervästendet; Makrina den yngre undervisade sina bröder – teologerna Basileios av Caesarea och Gregorios av Nyssa – och Monika vägledde sin son Augustinus i hans omvändelse.
En mer förbisedd gestalt inom denna krets är Faltonia Betitia Proba, född omkring år 320 i en av tidens mest inflytelserika senatorsfamiljer, de så kallade Petronierna. Till skillnad från de högprofilerade kristna romarinnor som under trehundratalets senare hälft manifesterade sin hängivenhet genom asketiska ideal – fasta, vaka, avhållsamhet och grova klädnader i stället för färggrant siden och dyrbara smycken – bevarade Proba, som levde något tidigare, en starkare förankring i den traditionella romerska kulturen.
Trots att det förmodligen fanns många skrivande kvinnor i romarriket har ytterst få av de texter de skrev bevarats.
Hennes far, Petronius Probianus, tillhörde kejsar Konstantins krets och innehade höga ämbeten i Roms stadsförvaltning. Han var en inflytelserik politiker och berömd i Rom för sin lärdom, sitt goda omdöme och sin enkla livsstil. Tillsammans med sin hustru, som möjligen hette Demetrias, fick han två barn: Proba och hennes bror Petronius Probinus. Det är sannolikt att syskonen fick en gemensam hemundervisning och att föräldrarna satsade på båda barnens litterära, retoriska och kristna utbildning. Brodern gjorde en rekordsnabb politisk karriär. Proba, som kan ha spelat en viss roll i den politiska utvecklingen på trehundrafemtiotalet, är en av de få kvinnliga författarna från romartiden vars litterära verk har bevarats. Hon betraktas i dag som den första kristna kvinnliga poeten.
Hennes dikt kopierades och spreds i fler än hundra handskrifter under förmodern tid. Den omfattar närmare sjuhundra latinska hexameterverser och återberättar scener ur Skapelseberättelsen, Exodus och de synoptiska evangelierna – främst Matteus, men även Markus och Lukas. För att gestalta denna bibliska berättelse använder Proba den så kallade centotekniken, en poetisk kollageform där verser och halvverser från andra, ofta välkända dikter, fogas samman till en ny helhet. Denna sorts polyfona poem var populära bland bildade romare på trehundratalet: ett slags litterär lek, där flera textvärldar sattes samman till ett färgsprakande pussel.
Proba plockar verser ur Vergilius tre stora verk för att ge liv åt sina bibliska scener och ramar in dem med kommenterande avsnitt: en inledning, ett interludium, flera digressioner och ett epilogavsnitt. Ur denna ram framträder ett mångröstat och skickligt frammejslat diktjag, som i inledningen talar i Probas egenkomponerade verser. I dessa ber hon Gud ta emot hennes ”heliga sång” (carmen sacrum) och göra det möjligt för henne att ”återge Vergilius alla hemligheter” (arcana ut possim vatis Proba cuncta referre). I dikten framträder sedan en forntida sierska eller profet, ”fuktad av den kastaliska källan” (madens castalio fonte), en anspelning på den berömda källan i Delfi. Vid vers 23 proklamerar hon: ”Jag ska förkunna att Vergilius besjöng Kristi heliga gåvor” (Vergilium cecinisse loquar pia munera Christi), och därefter hämtas varje vers från Vergilius.
Bibeleposet är indelat i två delar, där den första återger episoder ur Gamla testamentet och den andra ur Nya testamentet. Proba avviker dock på flera sätt från de bibliska grundtexterna. Hon måste förhålla sig till vad som är möjligt utifrån Vergilius verser, men hon anlägger även ett romerskt perspektiv på berättelsen som går utöver vad formen kräver.
För de flesta kvinnor som börjat studera avbröts studierna när de närmade sig giftasåldern.
Exempelvis följer skapelsen inte bara på den bibliska berättelsen, utan inbegriper även de fyra elementen – eld, vatten, jord och luft – som var centrala i grekisk-romersk kosmologi. I den nytestamentliga delen återger hon händelser ur evangelierna, men hennes Jesusgestalt liknar snarast en romersk krigarhjälte: en kristen Aeneas eller Camilla. Dikten avslutas med en epilog där Proba vänder sig till sina ”vänner” (socii), ”ättlingar” (nepotes) och sin ”käre make” (dulcis coniunx), med uppmaningen att fortsätta fira Kristi himmelsfärd. De återkommande direkta tilltalen och bönerna ger verket en personlig, tidigt andaktsbetonad prägel. Till sist antar hon rollen som hustru och uppmanar sin ”käre make” att tillsammans med henne och deras efterkommande förbli i den kristna tron och hedra den nyfunne Frälsaren.
Dessa exkurser är sällsamma rariteter. Trots att det förmodligen fanns många skrivande kvinnor i romarriket har ytterst få av de texter de skrev bevarats. I Rom förväntades kvinnor ur de högre samhällsskikten framför allt uppfylla sociala och familjemässiga plikter: gifta sig, föda arvingar och upprätthålla familjens anseende. I plikterna ingick dock oftast åtminstone en grundläggande skolning i att läsa och skriva.
Det finns enstaka exempel på kvinnor som studerade retorik. Under det andra triumviratet höll Hortensia år 42 f.Kr. ett berömt tal på Forum Romanum där hon företrädde Roms förmögna änkor och protesterade mot en ny skatt som skulle finansiera inbördeskriget. Den romerske retorikern Quintillianus (35–96 e.Kr.) berömmer hennes retoriska skicklighet och lyfter fram hennes tal som ett förebildligt exempel för romerska oratorer. Hortensias far, Quintus Hortensius (114–50 f.Kr.), var talare och statsman, och det råder ingen tvekan om att hon hade utbildats i klassisk retorik.
Att vissa kvinnor fortsatte med filosofiska studier är också belagt. Filosofen Diogenes Laertios, verksam omkring år 200, berättar om kvinnliga disciplar i filosofiska kretsar. Ett annat belysande exempel är den nyplatonska filosofen, astronomen och matematikern Hypatia, som drev en egen skola i Alexandria under trehundratalet. Under gynnsamma omständigheter och med stöd från familjen kunde kvinnor nå långt, även om den högre utbildningen i Rom – framför allt retorik och filosofi – huvudsakligen var utformad för att förbereda män för offentliga ämbeten från vilka kvinnor var uteslutna. För de flesta kvinnor som börjat studera avbröts studierna när de närmade sig giftasåldern.
Proba verkar ha varit ett undantag. Den ”käre make” hon riktade sig till är romaren Clodius Celsinus Adelphius, som hon gifte sig med omkring år 340, då Proba troligen var drygt tjugo år, och Adelphius något över trettio – en åldersskillnad som inte var ovanlig i antikens Rom. Adelphius härstammade visserligen från en sentatorsfamilj, men hans släkt stod betydligt lägre i rang än Probas. En möjlig förklaring till denna relativt svaga äktenskapsallians är att Petronierna i stället valde att befästa sin position genom sonens giftermål. Hur det än förhöll sig med den saken kan vi av epilogen och hälsningen till maken dra slutsatsen att Proba skapade sitt Vergilianska poem som vuxen, efter att hon gift sig.
Hon tog intryck från Lactantius Divinae Institutiones, där historien beskrivs som en moralisk-historisk cykel: Världen rör sig från en ursprunglig guldålder – en tid av fred och rättvisa – mot järnålderns moraliska förfall.
Det gör Probas dikt till ett av de främsta historiska exemplen på hur en romersk familj kunde stödja kvinnors fortsatta bildning även efter giftermålet. Hennes omfattande kunskaper i grammatik, retorik och bibeltolkning blir tydliga i diktens skickliga utförande. Även om Vergilius är hennes huvudsakliga källa, låter hon diktens inledning anspela även på annan äldre och samtida romersk poesi: Lucanus, Statius och den tidige bibeldiktaren Juvencus, som skriver om de fyra evangelierna i Vergiliansk stil i ett verk från 329.
Ytterligare en författare som inspirerade Proba var den kristne teologen och filosofen Lactantius (250–320 e.Kr.). Kyrkofadern Hieronymus (347–420 e.Kr.) berättar att Lactantius skickade fyra böcker med kommentarer till Epistlarna åt Probas far. Dessa volymer, tillsammans med andra av Lactantius verk fanns sannolikt i familjens bibliotek. Under senantiken var biblioteket navet i ett aristokratiskt hem – en plats för lärande och förkovring och en symbol för rikedom och status. Den senromerske historikern Ammianus Marcellinus (cirka 330–395 e.Kr.) beklagade sig dock över att samtidens dekadenta senatorsklass lät böcker samla damm medan de ägnade sig åt nöjen, överdriven lyx, jakt och hästar.
Den kritiken kan knappast ha gällt Proba. Tvärtom tycks hon ha ägnat sina dagar åt att läsa och dikta, och genom sin avancerade citatteknik utforska likheter mellan den romerska och kristna världsbilden. Hon tog intryck från Lactantius Divinae Institutiones, där historien beskrivs som en moralisk-historisk cykel: Världen rör sig från en ursprunglig guldålder – en tid av fred och rättvisa – mot järnålderns moraliska förfall. Denna idé, som Lactantius i hög grad hämtat från Vergilius men tolkat i ett kristet ljus, utgår från att rättvisan (iustitia) lämnar jorden åt en mänsklighet genomsyrad av giftiga ormar, rövande vargar och den mest fördärvliga synden: girigheten (amor habendi). Teologen Anni Maria Laato har visat att Proba anammar denna föreställning i sin dikt och citerar samma Vergilius-rader som Lactantius för att framhäva girighet och fattigdom i samband med syndafloden, trots att Bibeln inte nämner dem i just det sammanhanget.
Proba anknyter till Lactantius historiesyn, där den förlorade guldåldern leder vidare mot en återupprättad ordning genom kristendomen. Efter syndafallet låter Proba Noas nya släkte (novum genus) uppstå ”under stora lagar” (sub magnis legibus), i en aristokratisk ordning som närmast för tankarna till en romersk pater familias i storformat. Efter de gammaltestamentliga scenerna vänder hon sig snabbt till Nya testamentet, där guldåldern återvänder i Kristus: Vergilius profetiska löfte om en förlorad idyll förverkligas nu i frälsningshistorien. Likt Lactantius antyder hon att kristendomen inte bara är en ny, främmande andlig lära utan även ett slags förädling av den romerska traditionen, där en förlorad guldålder blir en förutsättning för en ännu större återlösning.
