När man pratar om tvärvetenskap brukar man skilja på multi-, inter- och transdisciplinär forskning. 

I multivetenskaplig forskning går flera specialiteter samman och bidrar med olika delar av lösningen på någon övergripande forskningsfråga eller kombination av frågor. Som filosof har jag i sådana sammanhang flera gånger bidragit med min kompetens i begreppsanalys och logik, och ibland med mitt kunnande om vissa teorier, till exempel i etik eller beslutsteori. Forskningen har då ofta gällt praktiker av olika slag, till exempel sjukvård eller teknikanvändning, och frågor om hur denna fungerar och borde bedrivas. I sådan forskning är det ganska naturligt att också publicera gemensamt, men det kan också bli så att de som samverkar publicerar för sig men tar hjälp av varandras expertis.

Vid intervetenskaplig forskning är det också flera specialiteter som samverkar, men här brukar man säga att det ska handla om mer än bara gemensam problemlösning: Det man gör tillsammans ska också bidra till utvecklingen av de samverkande specialiteterna. Det har jag varit med om i många sammanhang – inte minst så att min egen filosofiska teoriutveckling har påverkats av att samverka med empiriska forskare och praktiker. Det har till exempel gällt min forskning ihop med rättspsykiatriska specialister, eller min behandling av hur frågor om risker och osäkerheter i naturen eller till följd av teknik bör hanteras i beslutsfattande och politik. I det sista fallet har detta till och med lett till grundforskningsmässig utveckling i moralfilosofi. I dessa fall blir just de resultat som gör forskningen intervetenskaplig naturliga att publicera inom det egna ämnets kanaler.

För att tvärvetenskaplig forskning ska räknas som transdisciplinär krävs oftast att den på något vis omformar de samverkande disciplinerna så att de gemensamt formerar sig som en (ny eller tillfällig) specialitet, eller i vart fall en distinkt forskningsinriktning. Denna grad av tvärvetenskap är betydligt mindre vanlig, skulle jag säga, och jag är osäker på om jag kan sägas ha ägnat mig åt den. Men det beror kanske på vad som tillåts vara filosofi – och transdisciplinärt.

En effekt av att arbeta tvärvetenskapligt har för min egen del varit att jag mer och mer formerat mina forskningsinitiativ ihop med forskare från andra fält. Det har gällt både den filosofiska forskningen kopplad till antibiotikaresistens som jag jobbat med i snart tio år och den ovan nämnda forskningen kopplad till rättspsykiatrisk vård som jag varit engagerad i ännu längre. 

Båda områdena har jag arbetat med inom ramen för uttalat och brett tvärvetenskapliga centrumbildningar: Centrum för etik, juridik och mental hälsa (CELAM) och Centrum för antibiotikaresistensforskning i Göteborg (CARe). 

Den här utvecklingen har fört med sig att mina egna forskningsfrågor numera inte bara är filosofiska, utan i ökande grad empiriska. Inte på det vis som den så kallade experimentella filosofin gör beteende- och opinionsstudier om människors åsikter i filosofiska frågor. Snarare handlar det om att dessa båda forskningsområdens studieobjekt kräver att den filosofiska analysen och reflektionen anpassar sig till specifika praktiska förutsättningar. En annan aspekt som sker i denna forskning är att relevanta filosofiska analyser, för att vara praktiskt användbara, ofta kräver utredningar av olika empiriska förhållanden.

Ett exempel är en studie av svenskars attityder till och erfarenheter av att skaffa antibiotika utan recept, som jag och filosofkollegan Erik Malmqvist gjorde tillsammans med statsvetaren Björn Rönnerstrand. En annan är en intervjustudie av experter om att mäta antibiotikaresistens i låg- och medelinkomstländer med hjälp av miljöbaserade metoder, som handlar om hinder och möjligheter för detta angreppssätt. Här samarbetade jag med farmaceuter, samhällsvetare och miljömedicinare. I båda fallen ingår denna empiriska kunskapsinhämtning i ett mer övergripande projekt att identifiera värdekonflikter och etiska problem i hanteringen av antibiotikaresistens och komma med förslag på hur dessa borde hanteras. 

Att blanda filosofisk analys med empirisk datainsamling är numera en etablerad form för projekt i tillämpad eller praktisk etik. Men trots att denna forskning motiveras av filosofiska analyser och att filosofi används för att svara på forskningsfrågor i tillämpad/praktisk etik, så råder det nog delade meningar om de empiriska studierna kvalar in som filosofisk forskning.

Frågan är samtidigt om det har någon betydelse vilket av dessa förhållanden som stämmer! Om detta inte kan räknas som filosofi kan jag ändå konstatera att det då tycks kvala in som transdisciplinär forskning med filosofiska inslag.