Det är många som är överens om att demokratin i dag befinner sig i en allvarlig kris. På olika håll, kanske just nu som tydligast i USA, är den hotad av maktfullkomliga ledare som gör sitt bästa för att nedmontera samhällets institutioner.

Men krisen gäller i högsta grad också det offentliga samtalet, vars själva grundförutsättning går om intet när dess mest tongivande deltagare struntar fullkomligt i skillnaden mellan sanning och lögn. Vad är poängen med att engagera sig i debatt och diskussion om det är möjligt att påstå vad som helst utan att behöva stå till svars för det? Dessutom pågår det ett så kallat kulturkrig som gör det tydligt att det inte finns någon gemensam syn på vilka samhällets utmaningar är. Kort sagt, i flera hänseenden verkar det demokratiska samhället vara på väg att falla isär.

Detta är dock inte utan vidare något nytt fenomen. Faktum är att vår nuvarande belägenhet påminner en hel del om den politiska situation som både dramatiseras och analyseras i Platons dialoger.

I det demokratiska Aten, så som det porträtteras hos Platon, förefaller det inte vara särskilt lätt att få tag i människor som tar den samhälleliga gemenskapen på allvar som en gemensam uppgift för alla medborgare. I stället verkar folk mest vara upptagna av sina personliga livsstilsprojekt, ivrigt påhejade av sofister som menar att det ändå egentligen inte finns någon skillnad mellan rätt och fel, sant och falskt, gott och ont, utan att allt är en fråga om makt. Som sofisten Thrasymachos säger i första boken av Staten: Det rätta är helt enkelt det som gagnar de starka och styrande, och det har ingen mening att tala om rättvisa annat än som ett maktens instrument. Det politiska livet är därför ingenting annat än en arena där man tävlar om vem som är mest inflytelserik och skickligast i att manipulera folket i syfte att driva igenom den egna agendan.

Platon är ju känd, eller kanske snarare ökänd, för att vara avgjort kritisk mot demokratin som styrelseskick, vilket har gett honom ryktet av att själv vilja förespråka något slags totalitär samhällsvision. Den mest namnkunnige kritikern av Platon i detta hänseende är förmodligen Karl Popper i boken Det öppna samhället och dess fiender; och den text av Platon som utgör den främsta måltavlan för detta slags kritik är Staten.

I det följande vill jag dock framhäva att Platon, i Staten såväl som i andra dialoger, ställer en rad frågor om samhällsbyggets förutsättningar som är högst relevanta i dag. Oavsett vad han personligen må ha tyckt och tänkt om demokratin (något som för övrigt inte är särskilt lätt att veta, eftersom han aldrig yttrar sig i egen person i sina dialoger, utan i stället iscensätter samtal mellan olika personer), så har han, vill jag påstå, en ytterst skarp blick för demokratins svagheter och utmaningar.

Den diagnos av demokratin som Platon utvecklar hänger intimt samman med den övergripande fråga som genomsyrar hans politiska filosofi i allmänhet, nämligen om vad som krävs för att ett samhälle ska hålla samman. I Aristoteles ögon fokuserade Platon alldeles för mycket på samhällets enhet som ett ideal, i stället för att bejaka mångfald i fråga om medborgarnas livsval, men såvitt jag kan se motiveras Platons fokus på enhet av hans övertygelse att det är långt ifrån självklart hur vi i dag ska kunna leva tillsammans. Tvärtom är det senare en möjlighet som måste erövras.

I tider av samhällelig kris ligger det nära till hands att drömma sig tillbaka till en tänkt guldålder, exempelvis folkhemmet. Detta slags nostalgi tematiseras också hos Platon. Flera av hans dialoger präglas av medvetenheten om att man befinner sig i en ny tid med en ny samhällsordning. Annorlunda uttryckt finns här en erfarenhet av en förlust, nämligen av en mer okomplicerad tid, där den mänskliga gemenskapen var mer homogen än i dag, och folk visste sin plats tack vare den naturliga och tydliga hierarki som rådde mellan ledare och undersåtar.

I den sena dialogen Statsmannen beskrivs denna guldålder som en herdetid, där ledaren styrde sitt folk ungefär på det sätt som en herde vallar sin flock. I dialogen beskrivs detta som en lycklig tid, där ingen behövde gå hungrig och människan var i samklang med naturen. Emellertid, noterar den namnlöse främling från Elea som leder samtalet, var detta en för-politisk tid. När människor låter sig vallas som en skock får och lever direkt av det som naturen ger behövs inget särskilt statsskick och inte heller några institutioner. Detta innebär dock att herdetiden måste sägas höra till det förgångna: vi kan med andra ord inte göra den och dess ordning med en allsmäktig ledare till en förebild när vi i dag funderar över vad politiskt styre är och kan vara.

Den samhälleliga heterogenitet som Aristoteles efterlyser är för Platon snarare ett givet och delvis problematiskt faktum. Att människor har olika talanger och intressen, och därmed kan bidra med olika saker, är en nödvändig förutsättning för ett större och mer komplext samhälle, där ingen längre kan vara självförsörjande. Men denna tillgång är också en utmaning: hur ska alla dess olika människor kunna leva tillsammans och verka för det gemensammas bästa? Hur ska de kunna hitta ett band som förenar dem? Samtidigt är det först i och med denna heterogenitet eller mångfald som någonting sådant som en politisk gemenskap behövs: Det är ju först nu som folk behöver anstränga sig för att komma överens och fatta gemensamma beslut.

Politik är för Platon helt enkelt frågan om möjligheten av en sådan gemenskap, skulle jag vilja säga. I detta ligger också övertygelsen att det är först när vi får medborgare som har del i ansvaret för styrandet av staten som vi får ett samhälle värd namnet. I den meningen är faktiskt demokratin en förutsättning för Platons politiska filosofi. Detta är tydligt också på så sätt att Platon ägnar så mycket tid och möda i sina dialoger åt att diskutera medborgarrollen, vilket jag ser som ett tecken på att det enligt honom är medborgaren som är samhällets bärande beståndsdel.

Om medborgarna ska kunna ta ansvar för styrandet av staten, kan de rimligen inte bete sig som en skock får som inväntar instruktioner från sin ”herde”. De måste äga ett visst mått av handlingsfrihet och också kunna förvalta friheten väl i sina beslut.

I Platons dialoger formuleras denna frihet under ansvar ofta i termer av självstyre. I Statsmannen beskrivs den till och med som en historisk nödvändighet. Under guldåldern styrdes som sagt folket av en allsmäktig ledare, som i kraft av sin allsmäktighet och sitt absoluta ansvar för sitt folk också beskrivs som gudomlig. Men, anmärker främlingen, när människorna berövades denna gudomliga omsorg ”fick de leva på egna medel och dra försorg om sig själva”. Eftersom herdetiden är förgången måste vi helt enkelt finna ett sätt att ta hand om oss själva. Det är ”modernitetens” predikament.

Återigen kan vi se självstyret och den frihet som detta implicerar som både en förutsättning och en utmaning för samhällets enhet. Och här närmar vi oss Platons kritik av demokratin. Demokrati är, som själva ordet också visar, ett styre som utgår från folket, och därför måste självklart folket vara fritt att dela makten mellan sig. Men friheten är både demokratins styrka och dess svaghet. Om den personliga friheten ses som det högsta goda, så finns det en risk för att folket bara ägnar sig åt sina personliga angelägenheter, utan att bry sig om samhällets bästa. Det är den största faran med demokratin. I åttonde boken av Staten porträtteras demokratins förkroppsligande av denna frihet bland annat på följande sätt:

I den staten är du inte tvungen att ta ett styrande ämbete, […], inte ens om du är kompetent för uppgiften; inte heller behöver du låta dig styras om du inte vill, inte kriga när andra krigar, inte leva i fred när andra gör det, om du inte längtar efter det.

Detta är en variant av demokratins välkända paradox: Den tillåter allt, även sådan verksamhet som utgör ett hot mot den. Och Sokrates och hans vänner befarar att demokratins stora tolerans, hur sympatisk den än må te sig, innebär en risk för att man berövar sig själv möjligheten att skilja mellan rätt och fel. Om den demokratiske personen sägs följaktligen:

Om någon säger att somliga njutningar kommer av sköna och goda begär och andra av usla begär och att man bör odla och högakta de ena och straffa och förslava de andra – då vill han inte ta emot denna sanning. […] Inför allt sådant tal ruskar han på huvudet och hävdar att alla begär är lika och ska hedras jämlikt.

Den frihet som är en nödvändig förutsättning för existensen av självstyrande medborgare hotar alltså i förlängningen detta självstyre, nämligen om den blir till en oförmåga att förbinda sig till någonting särskilt. Sokrates säger därför i Staten att den demokratiske personen överlåter styret av sig själv ”åt första bästa njutning som dyker upp”. Och om folk är för upptagna av sin jakt på olika förströelser, eller av att få utlopp för sina personliga intressen, för att på allvar kunna se och bry sig om den större helhet som man är en del av, riskerar det att leda till att samhället just faller isär, och till motsättningar mellan folket och ledarna. Man upplever inte att de senare representerar ens egna intressen, och dessutom blir styrandet någonting som man inte tycker sig ha någon del av.

Då är faran stor att en ”stark man” kliver fram och gör anspråk på att föra folkets talan, mot den politiska eliten. Denne utnyttjar alltså de befintliga klyftorna, och drivs egentligen bara av vilja till makt, vilket blir tydligt först när det är för sent:

När han har lyckats prata omkull massan ordentligt drar han sig inte för att smaka blod av den egna stammen. Han anklagar någon falskeligen, som den sortens människor gärna gör, han drar honom inför rätta, […]; han driver folk i landsflykt, dödar dem, lockar med skuldavskrivning och omfördelning av jord.

Detta är beskrivningen av tyrannen, som blir ännu mer träffsäker utifrån ett samtida perspektiv när Sokrates fortsätter med att skildra hur tyrannen, efter att ha smickrat in sig hos folket och krossat sina fiender ”startar krig hela tiden, för att folket ska ha behov av en ledare”, med tillägget att syftet med krigsföringen också är att folkets möjligheter att motarbeta tyrannen försvagas när de måste slita hårt för att finansiera krigen.

Så hur kan vi undvika att demokratin banar väg för destruktiva envåldshärskare, och i stället skapa ett enhetligt och hållbart samhälle?

Som redan antytts tänker jag mig att Platons svar är att det bara finns en väg, nämligen via ansvarstagande medborgare. För den som har läst Staten kan se det ut som att Platon menar sig ha ett recept på hur man ska gå tillväga för att få fram dessa exemplariska medborgare, nämligen med hjälp av rätt slags utbildning och fostran, paideia. Det utbildningsprogram som skisseras i Staten har onekligen en del magstarka inslag, som användandet av så kallade ädla lögner i syfte att göra medborgarna lojala mot staten, och där de som har det främsta ansvaret för skötseln av staten, de så kallade väktarna, ska absorbera statens lagar så som tyg absorberar färg. Det rör sig alltså om en fullständig internalisering, där all möjlighet till kritik är upphävd.

Men oavsett hur dessa idéer ska förstås, så kan man konstatera, såvitt jag kan se, att vad Sokrates och hans samtalspartners visar här är hur svårt det är att bygga ett enhetligt samhälle på rent rationella grunder, det vill säga genom argument som vädjar till människors välvilja, pliktkänsla, eller liknande, till skillnad från mer försåtliga former av ”övertalning”.

Även vi i dag odlar naturligtvis olika typer av narrativ i syfte att ena människor. Från förskolan och uppåt blir vi inskolade i olika värderingar som tänks vara viktiga för ett demokratiskt samhälle. Det är först när vi är vuxna, i bästa fall, som vi på allvar kan kritiskt granska de normer som har blivit våra för längesedan.

Och vad som står på spel i Staten är ingenting mindre än människors etiska utblick, där den negativa utgångspunkten är den krigarmoral som förknippas med en äldre men fortfarande inflytelserik tradition, vilken här förkroppsligas framförallt av Homeros. Om vi är övertygade om att samhället kräver ansvarstagande medborgare, så kan vi inte ha folk som exempelvis Akilles och Agamemnon i staten, vars grundläggande moraliska princip är att man ska göra gott mot vännerna men ont mot fienderna. De representerar en patriarkal hederskultur som inte fungerar i ett demokratiskt, brokigt samhälle, bland annat av den anledningen att dess lojaliteter alltid är så begränsade.

Denna kultur skildras för övrigt på ett komiskt sätt i dialogen Gorgias, där Kallikles, en anhängare till sofisten Gorgias, anklagar Sokrates för att vara en riktig kärring som ägnar sig åt filosofi och kritiska frågor i stället för att som en riktig man ägna sig åt att utöva inflytande i staten. ”En sådan man kan man ostraffat slå på käften”, anmärker därför Kallikles apropå Sokrates.

Som jag läser Staten inbjuder dess vision om den så kallade idealstaten oss läsare att fundera över vad som krävs för gemensamt samhällsengagemang. Är det alls möjligt att få till någonting sådant så länge som detta är helt frivilligt, eller kan det vara så att den mänskliga naturen är för egoistisk för det? Som Sokrates anmärker vid ett tillfälle: Det bästa är naturligtvis om vår styrande princip kommer ur oss själva, men saknas en sådan måste den komma utifrån. Det finns inget annat alternativ, så länge som människan är en samhällelig varelse och bara överlever som en sådan.

Det kan onekligen framstå som dystert om vår enda chans att samlas kring samhället som en gemensam uppgift är via något slags hjärntvätt. Som jag redan antytt tänker jag att Platon i första hand försöker diagnosticera samhällsbyggets förutsättningar, snarare än att erbjuda ett recept på hur vi når fram till det goda samhället, förstått som en delad politisk gemenskap.

Man kan dock notera att dialogerna själva utgör en motbild till varje form av auktoritärt styre eller ideologisk fostran. När Sokrates samtalar med såväl sina vänner som sina kritiker, som i Staten, får vi ett konkret exempel på vad ett gott samtal och genuint politiskt engagemang kan vara, där man samlas kring frågan om vad som präglar ett gott samhälle, snarare än kring färdiga svar och lösningar. Men i ett samhälle där medborgarna, eller för den delen de politiska ledarna, tänker sig att det är tydligt vart vi är på väg eller att vi vet säkert vad vi vill uppnå, kommer detta slags öppna, kritiska samtal att framstå som farligt.

Även detta uppmärksammas för övrigt i Staten, nämligen i ett av dess mest berömda partier, grottliknelsen. Som Sokrates beskriver det skulle fångarna i grottan, om någon skulle bege sig ned dit för att befria dem, försöka döda denne. Den bildningsresa som beskrivs i grottliknelsen, där en av fångarna lösgörs från sina bojor och tvingas vända sig mot ljuset, vilket så småningom leder till att fången förstår att han tidigare har levt i en värld av skuggor men att han nu står inför den verkliga världen, har förståtts som en del av ett elitistiskt kunskapsideal som skulle prägla Staten. I enlighet med detta ideal är det bara filosoferna, de som känner tingens sanna väsen, och således vet vad bland annat rättvisa verkligen är, som förtjänar att ha politisk makt.

Men vi kan i stället fokusera på vad liknelsen säger om oss människor, nämligen att vi inte vill höra talas om att världen skulle kunna betraktas på ett annat sätt än vad vi är vana vid. Vi föredrar att stanna i vår trygga grottvärld, där någon dirigerar de skuggor som vi ser. Vad Platons dialoger visar är vilket pris vi får betala för detta, om vi överlåter styret åt någon annan, i stället för att själva engagera oss som medborgare i en gemenskap som är större än var och en av oss, och som därför alltid kommer att kräva uppoffringar och kompromisser från vår sida, men som samtidigt inte överlever utan oss.