”Låt honom bedra mig så mycket han vill, aldrig ska han få mig till att bli ingenting så länge jag tycker att jag är något.” Det var Descartes som skrev så – inte Spice Girls.

Men sedan jag läste den där meningen för första gången, 2002, längtade jag efter att få lägga den i mun på en ung kvinna med ångest i hjärtat, som i ett ögonblick av styrka säger så till sig själv om en man som svikit henne, inte en filosof som tilltalar den demon han föreställer sig i sin isolerade kammare: en som förvillat hans sinnen till att tro på en yttervärld som egentligen inte existerar. Det var när jag skrev min första uppsats om Kierkegaard, fem år senare, som tillfället kom.

Uppsatsen handlade om texten ”Skuggteckningar” i Antingen-eller (1843), där Kierkegaard behandlar vad han kallar ”reflekterad sorg,” en sorg som uppkommer när man inte är säker på vad det är man egentligen sörjer – eller om man överhuvudtaget har anledning att sörja.

Typexemplet är den olyckliga kärlek hos kvinnor som ingått en förlovning eller blivit förförda och sedan övergivna, men inte är säkra på om mannen i fråga handlat med ont uppsåt – kanske finns det någon annan förklaring till att han brutit förbindelserna? Hon kastas då in i grubblerier som ibland eskalerar till just den slags strömvirvel Descartes beskriver i sina Meditationer, något på väg till en panikattack. I ena stunden är man förvissad om att den älskade inte är någon bedragare, sen tvingar sig tvivlet in, och man övertygas om motsatsen.

Det pågår ett domstolsförhör inombords, skriver Kierkegaard: ”allt tas fram och prövas noggrant, hans skepnad, hans min, hans röst, hans ord”:

Han var ingen bedragare. Vad det var som rev bort honom vet jag inte; jag är inte bekant med den där mörka kraften; men den smärtade honom, smärtade honom djupt; han ville inte inviga mig i sin smärta, därför låtsades han att han var en bedragare… Nej han var visst ingen bedragare, och hur skulle den rösten kunna bedra? Den var så lugn och ändå så kraftfull, som om den bröt sig fram genom en klippa, så ljöd den från hans inre, vars djup jag näppe förmådde ana. Kan den rösten bedra? Vad är då rösten, är den en klatsch med tungan, ett läte man kan framkalla om man så vill? Nånstans i själen måste den väl ha ett hem, en födelseplats måste den ha. Och det hade den, i hans hjärtas innersta hade den sitt hem, där älskade han mig, där älskar han mig.

Läraren hade inte mycket att säga om den här texten. Men jag hade aldrig sett på maken. En filosof som tog ett flickebarns hjärtesorg på största allvar, beskrev det med sådan insikt och medlidande, utan något som helst nedlåtande, och gjorde metafysik och epistemologi av det. För även om det inte framgår i citatet ovan så använder Kierkegaard detta psykologiska, etiska problem för att illustrera just ett av de epistemologiska problem Descartes tampas med i sin mest kända text.

När jag läste dessa och liknande stycken av Kierkegaard, någon gång på hösten 2007, träffade jag en av den handfull människor jag inte bara beundrat mest men också kommit att stå närmast i livet, även om han varit död sedan 1855.

I Kierkegaard fann jag någon som liksom jag inte hade några väggar inombords. Idéerna fick genomsyra hela hans väsen och dra näring av hans erfarenheter. Inom honom fick associationerna hoppa fritt mellan alla ämnen, och kunde alltså se släktskap mellan, till exempel, den förrådda älskaren och den filosofiska skeptikern.

Varför känns det då som att min förväntade livslängd minskar med ett halvår varje gång jag hör någon säga att filosofin är för abstrakt och tråkig och borde göras mer ”relevant för det verkliga livet”, och att minoriteter (här inräknat kvinnor) skyr filosofin för att deras ”perspektiv” och ”intressen” inte ”representeras” inom ämnet?

Därför att den som inte själv kan se kopplingarna mellan de mest abstrakta filosofiska frågor och de mest konkreta av livets angelägenheter har sin egen bristande fantasi att skylla. Banalisera inte filosofin. Bryt ner väggarna mellan kamrarna i din egen tankevärld.

Jag läste mina tre favoritromaner – Lolita, Doktor Glas och Leoparden – innan jag fyllt nitton. De har något väsentligt gemensamt – manliga huvudpersoner med livsleda, men också ett genomgående tema rörande moralens begränsning, förhållandet mellan det estetiska och det etiska. Men det var i Kierkegaards essä om grekisk tragedi i Antingen-eller som jag fick dessa idéer formulerade i all sin begreppsliga tydlighet.

Hans diskussion om tragedi blev en liten del av min avhandling, men ett korn till ett viktigare arbete jag påbörjade efteråt, samt till otaliga samtal med vänner om deras förhållanden och förehavanden med andra, såväl som om samhället och politik.

I det korta handlar det om att mycket av det lidande och den sorg människor åsamkar varandra inte är moraliskt klandervärd, trots att det inte handlar om rena olyckshändelser. Genom att aktivt göra vad vi har rätt att göra, genom att idka självbestämmande och självförverkligande, står vi ofta i vägen för andra människors lycka.

Den unga kvinnan i Kierkegaards ”Skuggteckningar” som tror sig ha hört ett obestridligt tecken på den älskades kärlek i hans röst är en av dessa (som jag kallar dem) ”moraliskt impotenta” människor. Hon har ingen rätt att vara älskad av honom. Genom att inte älska henne drar han henne i fördärvet. Men hon kan inte klandra honom; hennes olycka är vad Kierkegaard kallar ”tragisk”.

Jag är inte ensam om att känna en enorm närhet till Kierkegaard. Kierkegaardforskarna består till stor del av en kult. Faktum är– då han var extremt religiös, och hans filosofiska slutsatser rent fanatiskt religiösa – att de flesta av Kierkegaardforskarna förhåller sig till honom som till en profet. Jag kallar dem Talibanerna. Från dessa känner jag det största möjliga avstånd.

Jag avskyr Kierkegaards religionsfilosofi, och framför allt hans sätt att propagera för den, vilket är paternalistiskt. När han skriver om religionen säger han inte vad han själv tror; han tyckte att människorna i hans tid var så vilseledda att man måste ”bedra dem in i sanningen.”

Om han varit vid liv så skulle jag sagt honom ett och annat om vad jag tycker om det förakt för de egna läsarna denna pedagogik förutsätter. Så är det ju med vänner – man retar sig på en del saker, och en god vän säger ifrån när den andre gör något dumt.

De bokstavstrogna Kierkegaard-Talibanernas största filosofiska misstag är att de tolkar honom så som han själv, i ett par sena texter, beordrade läsarna att tolka honom.

Till exempel att inte direkt tillskriva honom någon av de idéer han publicerade under pseudonym. Dessa pseudonymer är att betrakta som fiktiva karaktärer, säger han. Han ville också att man bortsåg från hans magister-avhandling, Begreppet ironi (1841). Den tillhör inte vad han betraktar som sitt officiella ”författarskap”, skrev han 1849.

Låt oss just därför ta en titt på Begreppet ironi. I inledningen står att läsa att filosofin förhåller sig till historien som en biktfader till en syndare. Han lyssnar på honom, men medan han lyssnar hör han mer än vad som sägs, ”hör mellan raderna” så att säga, och kan återge denna kontenta för den botfärdige.

En mycket liknande liknelse inleder Antingen-eller – en bok skriven under pseudonym, och som Kierkegaard räknade till sitt författarskap. En biktfader, noterar han, åtskiljs från syndaren av ett galler. Han ser honom inte, han bara hör. På så sätt formas en bild i hans sinne av syndarens inre, en bild som är så mycket sannare som den inte påverkas av dennes faktiska åsyn, som ju är något ytligt och godtyckligt. Ty rösten är uppenbarelsen av ett inre som är oförenligt med det yttre. Till skillnad från ansiktet kan rösten inte bedra, för – här låter jag associationerna hoppa och hör en kontenta mellan raderna – den har en källa, ett hem i själen.

Jag vill inte kalla Kierkegaard min husgud för jag kan inte säga att jag dyrkar honom, särskilt inte då jag med en rysning tänker på Talibanerna.

Mer passande skulle vara att kalla honom ett välkommet husspöke, en osynlig rumskamrat. Någon till vilken jag kan säga: Hörrudu du. Det där med ditt ”författarskap” är humbug. Jag vet varför du inte vill att folk ska läsa Begreppet ironi: Därför att du där i din analys av hur Sokrates gick till väga avslöjar lite för mycket om din egen metod, din egen bedrägliga religionspedagogik.

Men allt du har skrivit härrör från en och samma källa, vare sig det rör sig om dagböcker, avhandling, pseudonyma skrifter, predikningar. Jag har aldrig sett ditt ansikte, men jag hör din röst, samma röst, i allt du skriver. Du har skrivit om mig i dina böcker, och jag har skrivit en bok om dig. Mig kan du inte bedra. Vi är bästa vänner, och jag känner dig bättre än du känner dig själv.