Vad är kärlek? Tja, det är komplicerat. För vissa är det den allra starkaste känslan. För andra är det ett slags tillstånd eller relation. Du kan älska din partner, familj, vänner, mänskligheten, livet i sig – till och med aktiviteter såsom vandring eller att äta mat!
När vi funderar över vad kärlek är kan vi fråga oss själva: Är kärlek kopplad till begär och njutning eller välvilja och omsorg? Beror den på den andra personens perspektiv eller är den rent självcentrerad? Måste kärlek kännas eller kan den också vara rationell? Här kan den antika grekiska filosofin erbjuda oss en rik förståelse av kärlekens mångsidiga natur.
Antikens filosofer visar oss att kärlek inte är ett monolitiskt begrepp. Genom att dela upp kärleken i mindre delar förstår vi dess komplexitet bättre.
I det antika grekiska språket finns inget motsvarande ord för vår användning av ”kärlek”. I stället fångar flera ord dess nyanser: Erôs används mest för att beteckna sexuellt begär, philia betecknar vänskap och tillgivenhet medan agapê betecknar välgörenhet och broderlig kärlek. Även om dessa skillnader redan märks av i det antika språket, analyserade de antika filosoferna dem noggrant.
Erôs är typiskt sett sexuell och riktad mot vackra kroppar. Den är rent subjektiv, alltså helt oberoende vad den andra personen känner.
I Platons dialog Symposium återger Sokrates en diskussion med Diotima om erôs. Han börjar med att definiera erôs som ett begär efter något. Detta förutsätter vanligtvis en brist på något som förklarar begäret: Vi älskar någon för att vi känner att vi behöver dem. Och till skillnad från kärlek till sport eller filosofi är erôs ett mycket starkare begär. Erôs är typiskt sett sexuell och riktad mot vackra kroppar. Den är rent subjektiv, alltså helt oberoende vad den andra personen känner. I Faidros beskriver Platon det till och med som en form av galenskap (mania).
Men som framgår senare i Symposium ser Platon skönhet som det karakteristiska föremålet för erôs. Att älska vackra kroppar utgör endast en låg form av erôs för Platon, mycket större är kärleken till det som är ännu vackrare – någons själ.
I antik filosofi är det goda och det vackra intimt sammanlänkade. På så vis är erôs i slutänden riktad mot det goda. Även erôs som sexuellt begär, förklarar Diotima för Sokrates i Symposium, syftar till något vackert och gott: Det är en strävan mot evigheten (som är vacker) genom kroppars reproduktion, i varje fall så långt den kan uppnås i den sinnliga världen. För Platon kan den intensiva kraften hos erôs vara farlig, men han betonar också att den kan vara värdefull. När erôs styrs av förnuftet mot det verkligt goda kan dess kraft hjälpa oss att bli bättre människor.
Även om Platon inte drar några slutsatser om vad philia är, skiljer den sig tydligt från erôs: Philia handlar om relationen mellan människor som gillar varandra.
I den mindre kända dialogen Lysis tar Platon upp frågor om en annan typ av kärlek: philia. Det betyder ungefär samma som ”vänskap” eller den tillgivenhet människor har när de gillar varandra (verbet philein kan också betyda “att kyssas”). Även om Platon inte drar några slutsatser om vad philia är, skiljer den sig tydligt från erôs: Philia handlar om relationen mellan människor som gillar varandra.
Aristoteles diskuterar philia vidare i Den Eudemiska etiken och Den Nikomachiska etiken. Han betonar att vänskap är nödvändigt för ett lyckligt liv och att philia fungerar som det mellanliggande elementet mellan individuell etik och politik – det förenar människor. Philia är förknippat med välvilja (eunoia) och det kräver att människor vill varandra väl och att denna välvilja är ömsesidig. Så, i kontrast till erôs, är philia fundamentalt ömsesidigt. Med det sagt så kan anledningen till att vi älskar i form av philia variera – vi kan vara vänner för att det är användbart, tillfredsställande eller för att det bidrar till det verkligt goda.
Även om vi kanske tänker på vänskap som en form av relation grundad på icke-sexuell intimitet och ömsesidigt förtroende, måste philia förstås på ett bredare sätt. Det inkluderar såklart familjeband eller politiska förbindelser men även romantiska relationer.
Aristoteles skiljer mellan philia – det mellanmänskliga tillståndet – och känslan av tillgivenhet som vanligtvis följer från den, som han kallar philêsis. I motsats till philia kan philêsis vara ensidig och också riktas mot icke-levande ting eller aktiviteter. Men philia och erôs utesluter inte varandra då philia är förenligt med exempelvis sexuellt begär. I Faidros föreslår Platon att erôs kan leda till trofasta vänskaper om de självcentrerade tendenserna minskas.
Skilt från philia är agapê inte begränsat till människor vi känner eller gillar och grundas i en generell uppskattning och värdering av andra.
Medan philia kan vara sexuellt och erôs vanligtvis är ett intensivt sexuellt begär, är en tredje typ av kärlek nästan alltid icke-sexuell och osjälvisk: agapê. Ordet betyder ungefär samma som broderlig kärlek eller aktning, men det användes faktiskt inte särskilt mycket i förkristen filosofi. Senare, i Nya testamentet, används agapê för att beteckna Guds kärlek och den ovillkorliga omsorgen för andra. Men skilt från philia är agapê inte begränsat till människor vi känner eller gillar och grundas i en generell uppskattning och värdering av andra. Den underliggande metafysiska motiveringen är att alla är älskade av Gud och därför även bör älskas av oss. För kristna filosofer som Augustinus är agapê (eller caritas på latin) den högsta dygden och etikens grundläggande pelare.
Så vad lär antikens filosofer oss om kärlek? De visar oss att kärlek inte är ett monolitiskt begrepp. Genom att dela upp kärleken i mindre delar förstår vi dess komplexitet bättre. De påminner oss om kärlekens explosiva passion, rika ömsesidighet och underdåniga osjälviskhet. Från dessa vinklar får vi ett uppfriskande perspektiv på en ständigt aktuell fråga.
Översättning från engelska av Jesper Olsson.
