För omkring tio år sedan ringde en redaktör på Bokförlaget Daidalos mig och frågade om jag kunde göra en nyöversättning till svenska av den stoiske kejsaren Marcus Aurelius Självbetraktelser. Vid den tiden var jag forskare i grekiska vid Göteborgs universitet och hade helt andra intressen än antik stoisk filosofi. Och Marcus Aurelius hade jag knappt läst en rad av.

Ändå hörde jag mig själv svara: ”Ja, det går väl bra, när vill du ha den?” Vi kom överens om att ett halvår borde räcka, det var ju en inte särskilt lång grekisk text som skulle översättas. Arbetet kom att ta sju år. Den nya översättningen av Självbetraktelser gavs ut våren 2021, etthundratio år efter Ellen Westers senaste översättning till svenska.

Under arbetet med översättningen lärde jag mig naturligtvis mycket om Marcus Aurelius sätt att uttrycka sig, om hans språk och stil. Marcus Aurelius grekiska är besvärlig och ofta svårgenomtränglig, men med tiden lärde jag mig både att handskas med den och att uppskatta den. Det var svårare att förstå textens innehåll, och det finns, i ärlighetens namn, passager i Självbetraktelser som fortfarande gör mig brydd.

En svårighet ligger i att Marcus Aurelius inte tänkte sig någon mottagare av texten: De många korthuggna reflektionerna och självuppmaningarna skrev han enbart för sin egen skull, helt i linje med antika stoiska föreskrifter. Som läsare, och kanske än mer som översättare, känner man ofta att det hade varit önskvärt med mer utförliga förklaringar av sammanhang och resonemang.

Lägg till detta att de flesta av verkets många komprimerade reflektioner, som också är innehållsligt mångskiftande, inte är sammanfogade på ett systematiskt sätt, och vi får ytterligare en faktor som försvårarar förståelsen: Vi läser textstyckena antingen i den ordning som Marcus Aurelius själv skrev ned dem eller i en ordning som en senantik eller medeltida textredigerare tyckte var lämpligt.

Men trots dessa för vår förståelse försvårande omständigheter innehåller Självbetraktelser naturligtvis en mängd intressanta framställningar av stoiskt tänkande från romersk kejsartid, annars hade boken inte varit den klassiker den är. Boken avslöjar också hur svårt det var – och är – att följa de krävande stoiska levnadsreglerna. Ett av skälen till att Marcus Aurelius över huvud taget skrev ned sina tankar var för att övertyga sig själv om filosofins hållbarhet, och med tanke på hur många textpassager han lämnade efter sig verkar han ofta ha tvivlat på sin filosofi.

Allt vi läser i Självbetraktelser är naturligtvis inte relevant i dag – varje tidsålder har som bekant sina specifika problem och frågeställningar – men att snegla bakåt på tidigare tänkare och med sunt förnuft låta sig inspireras av sådant som kan vara användbart är naturligtvis både givande och lärorikt. Och är det något som människan har gjort ända sedan antiken, så är det just att söka inspiration och kunskap i det förgångna.

Än i dag vänder sig många, från världsledare till ungdomar på nätet, till Självbetraktelser för att finna inspiration och levnadsråd: Några går till och med så långt att de ser sig själva som moderna stoiker, det vill säga nystoiker. Så långt är jag själv inte villig att gå, jag är alldeles för självömkande för att vara stoiker, men det finns naturligtvis tankar i verket som även jag uppskattar. Många av dem är dock, som jag ser det, allmänmänskliga betraktelsesätt som man finner i var och varannan livsåskådning från antiken till i dag.

De filosofiska skolor som uppstod i Grekland efter Sokrates död år 399 f.Kr. fokuserade i stor utsträckning på hur man kunde leva ett gott och värdigt liv. I mångt och mycket handlade det om att leva ett dygdefullt liv i harmoni med vad som var naturligt rätt.

Vid sidan av filosofiska giganter som Platon och Aristoteles och deras skolor uppstod även flera andra skolor, som den stoiska, den epikureiska och den kyniska, skolor som ägnade mycket tid åt just dygdetik. Företrädarna tänkte sig att om människan bara kunde komma till insikt om vad det innebar att leva ett verkligt gott liv, så skulle hon komma att praktiskt omsätta denna kunskap i goda handlingar, och goda handlingar skulle i sin tur leda till allmän harmoni och mänsklig lycka: Antikens filosofer hade en stor tilltro till att den förnuftiga människan också handlade förnuftigt.

Problemet, enligt deras sätt att se på saken, var att inte tillräckligt många människor använde sitt förnuft. Stoikerna och de andra skolornas företrädare ägnade därför mycket tid åt att försöka upplysa och lära de okunniga, ibland på ett nästintill missionerande sätt.

Trots intresset för etik ägnade sig de tidiga stoikerna också åt andra samtida, mer teoretiska vetenskaper, som metafysik, retorik och logik. Etiken var dock ett fält som erbjöd filosofi i praktiken, alltså en möjlighet att ”leva sin filosofi” och därigenom påverka andra människor.

Det tre skolorna hade i det större ett gemensamt mål med filosofin, nämligen inre och yttre harmoni. De ansåg sig veta vilket som var det bästa sättet för en människa att leva och verka i samhället, de erbjöd till och med handfasta råd för hur ett gott liv skulle levas. Det var denna sorts dygdetik som senare kom att dominera stoicismen helt och hållet, och Självbetraktelser, skriven under romersk tid, innehåller en rad sådana stoisk-etiska levnadsråd.

En central stoisk tanke handlar om att lära sig att acceptera att saker och ting är som de är, ja, till och med att uppskatta allt, även eventuella svårigheter man möter i livet. Eftersom en människa, hur mycket hon än önskar, inte kan ha kontroll över allt som sker och allt hon utsätts för, måste stoikern antingen lära sig att gilla läget eller leva i konstant oro – det finnas inte något mellanstadium.

Enligt Marcus Aurelius skall vi välja det första förhållningssättet, det vill säga att gilla läget. Om man i stället för att följa varje impuls ger sig själv tid att analysera varför denna impuls dyker upp, då är man ett steg på vägen mot ett stoiskt förhållningssätt. Och ju oftare stoikern gör sådana analyser, desto mindre ofta kommer hen att springa på varje boll, utan bara på de bollar där hen har en chans göra mål – ursäkta fotbollsmetaforen!

Till slut kommer stoikern att med bibehållet lugn kunna göra denna analys i alla sammanhang. Och genom att handla rationellt tillräckligt ofta kommer hen att komma till insikt om att väldigt lite av det hen drabbas av egentligen innebär någon orsak att hetsa upp sig. Stoikern kommer med tiden att kunna hantera tunga livshändelser (som förlusten av en närstående) och egna rädslor (som den för att förnedras eller dö) på detta sätt.

En stoisk hållning till omvärlden är dock ingen garanti för att man alltid lyckas att sätta förnuft och rationalitet framför de egna känslorna, och att då och då misslyckas är inget nederlag. Marcus Aurelius själv lyckades till exempel långt ifrån alltid, och det var då han satte sig och skrev ner sina tankar, som ett sätt att djupare försöka att klargöra sina resonemang.

Tilläggas bör att stoikern inte förväntas förneka sina känslor, utan lära sig att förstå varför hen känner som hen gör, då först kan man börja att hantera dem. Det är detta förfarande, att tolka och reagera med förnuft på de egna känslorna, som ligger i begreppet den ”stoiska likgiltigheten” (apatheia). Någon kallsinnig eller föraktfull attityd till omvärlden är det knappast fråga om.

Stoicismen erbjuder inte den som lever ett moraliskt klanderfritt liv några löften om belöningar i form av ett bättre liv efter döden (eller ens om en själens pånyttfödelse). Därför behöver stoikerns liv fyllas med en annan sorts mening. Denna mening ligger i livet här och nu, att i varje ögonblick göra sitt bästa.

Eftersom den som lever i synd och last inte drabbas av framtida konsekvenser kan det framstå som meningslöst att sträva efter att leva ett gott och rättfärdigt liv, men så ser inte stoikern på saken. Livets värde ligger i att leva i harmoni med det egna och det universella förnuftet (logos), ett liv som speglar varje förnuftig människas natur (natur). Genom att vara ett gott föredöme kan stoikern vidare inspirera och lära andra människor att leva på ett förnuftigt sätt. Och har stoikern tur kommer de nyfrälsta också att förstå meningen med livet och bidra till att allas korta liv på jorden blir lite mer harmoniskt.

Vad innebär då det stoiska livet rent konkret? Utöver en ständig rannsakning av ens inre handlar mycket om att acceptera ens levnadslott, att göra ens plikt, att kunna skilja på viktigt och oviktigt, samt att behandla ens medmänniskor med respekt.

Tron på en av ödet given lott, förvaltad och upprätthållen av försynen till alltings fromma, delar stoikerna med många andra antika filosofier och trossystem. Denna teleologiska syn på livet går på tvärs med idealen i dagens västerländska individualistiska samhälle där varje individ förväntas vara sin egen lyckas smed: Stoicismen får i denna del sägas vara mycket konservativ. Klassresor är till exempel bara möjliga för den för vilken det är förutbestämt att göra en sådan.

Tron på det förutbestämda går på sätt och vis på tvärs med en annan av stoicismens grundpelare, nämligen den om att göra sin plikt. För varför skall man egentligen vara duktig och strävsam om det ändå inte ger någon belöning?

Å andra sidan är den stabilitet som följer av förutbestämdheten helt i linje med den antika synen på samhällsstrukturen som statisk – en antik athenare befann sig där han befann sig i samhället och det var hart när omöjligt för honom att förändra situationen. Marcus Aurelius hade en mängd privilegier som naturligtvis gjorde livet lättare på ett materiellt plan, och dessa hade fallit på hans lott – han var utöver kejsare också romare och man, två goda egenskaper i det antika samhället.

Däremot innebar inte Marcus Aurelius alla privilegier att han ansåg sig själv mer värd än till exempel en slav. De innebar endast att hans levnadslott hade fört med sig vissa plikter som var anpassade för just honom (som till exempel att styra över det romerska riket på det bästa sätt han förmådde).

Att avgöra vad som är viktigt eller oviktigt är svårt för de flesta av oss. Själv tenderar jag ibland både i mitt yrkesliv och i det privata att springa på alla bollar – samma fotbollsmetafor igen! – med resultatet att det mesta jag gör blir halvdant. Och jag behöver väl knappast påtala vilken stress ett dylikt handlande leder till. Stoikernas ständiga rannsakning av tankar och intryck kan naturligtvis också leda till stress, men med tillräckligt mycket övning i att sovra mellan viktigt och oviktigt övar stoikern med tiden upp förmågan att avgöra vad som är viktigt på riktigt.

Respekten för medmänniskan hör samman med stoikerns synen på universum som en helhet inom vilken allt och alla fyller en lika viktigt funktion. Och eftersom allt utgör en liten del av samma enorma universum är det både förnuftigt och naturligt att behandla allt med värdighet.

Med denna syn följer också en plikt att försöka att utbilda de varelser i detta universum som har ett intellekt, alltså människan, om hur allt förhåller sig. Visar sig mottagaren oförmögen att ta till sig av budskapet får stoikern dock acceptera detta, eftersom det då ligger i denna persons natur att inte förstå samtidigt som den ändå är en del av den större enheten.

För stoikern är också ärlighet en dygd. Det kan bland annat handla om att inte att förställa sig. Som kejsare mötte Marcus Aurelius ofta fjäskande och inställsamma personer, och han hatade den sortens fasoner. Han sätt att bemöta den som försökte fjäska sig till fördelar eller en uppburen samhällsposition var att negligera fjäsket och i stället söka sig in under lismarens yta och försöka se dennes egentliga natur – han försökte så att säga lära känna människan bakom fjäsket.

En stoiker bör vidare inte lägga sig i hur andra lever sina liv. Det finns en inbyggd konflikt mellan denna hållning och en annan stoisk doktrin, att försöka att göra den som uppträder lastbart till en bättre människa. Men misslyckas stoikern i det senare, eller om den lastfulles irriterande vanor handlar om oviktiga saker, är det bara att gilla läget. Och rätta för guds skull inte alla småfel som dina medmänniskor gör, var ett föredöme i stället!

En annan egenskap som stoikern gärna visar upp är anspråkslöshet. Hen är medveten om sin egen obetydlighet i det stora hela. Hen vet att ingen kommer att minnas hen om hundra år, inte ens om hen råkar vara kejsare.

Och avslutningsvis, stoikerns kanske viktigaste egenskap, något som även många icke-stoiker skulle kunna lära av: Var alltid mottaglig för ett gott råd, lyssna på dina medmänniskor! För även om självständighet må vara en dygd så säger förnuftet att det i de allra flesta sammanhang finns någon annan som är mer kunnig eller mer erfaren än du själv. Den personen bör du som stoiker lyssna på.