Jag läser Jakob Stensekes inlägg om AI-utvecklingen i Svensk filosofi (13/10) med, milt uttryckt, viss misstänksamhet. Det evangeliska språket känner jag igen från AI-debatten sedan länge, liksom tolkningen av varje ny framgång för techbolagen, varje nytt språng, som ett kvitto på teknologins förträfflighet och oundvikliga övertagande. Likväl kan jag inte låta bli att förundras över hur en filosof av facket uppenbarligen tycker att det är en god idé att ägna sig åt oförblommerat teknikdeterministiska spekulationer.
Låt oss ta det en gång för alla. Framtiden är inte lagbunden; profetior åldras snabbare än mjölk.
Stensekes tredelade schema över vad som komma skall – övergångsperioden, verifieringsåldern, munkåldern – är tacksam i all sin enkelhet (varför komplicera saker?), men som modell betraktad fungerar den nog bättre för historieskrivning än för gissningslekar om den påstått stundande singulariteten.
Periodiserande triader har nämligen först och främst med historiografiskt tänkande att göra, med tolkningar av det förflutna, inte av framtiden. Betänk bara det arkeologiska treperiodsystemet (stenålder, bronsålder, järnålder), renässanshumanisternas historiesyn (antik, medeltid, ny tid), eller varför inte Reinhart Kosellecks lite mer obskyra indelning av historien efter människans relation med hästen (före häst, häst, post-häst).
Kanske har vi rentav redan blivit munkar – om än på ett annat, betydligt mer destruktivt sätt än Stenseke föreställer sig det.
När Stenseke väljer att applicera ett historiografiskt mönster av detta slag på framtiden uppstår, föga förvånande, logiska luckor. Det är talande att han redan har svaret klart för sig vad den så kallade övergångsperioden ska resultera i. När vi har konstaterat att AI är bättre filosofer än vi, heter det i ett av hans resonemang, inte om. Han skriver i indikativ, inte konditionalis. Riktningen är utstakad, facit förmodas redan ligga för handen.
Varför gör sig Stenseke skyldig till ett sådant, för att parafrasera Karl Popper, historicistiskt elände? Varför är han inte uppmärksam på futurologiska felslut? Jo, kanske – bara kanske – handlar Stensekes argumentation inte ens om framtiden. Kanske är det i stället en förtäckt – eller till och med omedveten – samtidshistorik som han lägger grunden för. En skiss över vad som redan har hänt. Det skulle förklara den motstridiga temporaliteten, den bakåtblickande undertonen i beskrivningen av övergångsperioden. Kanske har vi rentav redan blivit munkar – om än på ett annat, betydligt mer destruktivt sätt än Stenseke föreställer sig det.
Tillåt mig presentera en reviderad triad, lika simpel och kategorisk som Stensekes, men med det explicita syftet att sammanfatta och kritisera de senaste årens genomgripande AI-utbredning i samhället. En samtidshistoria i miniatyr, om man så vill.
Låt oss återigen börja med övergångsperioden, men denna gång för att tala om tiden strax efter den allmänna lanseringen av LLM:er för fyra år sedan, när människan i gemen började bekanta sig med teknologin. Det var en naiv inlärningsperiod, en tid av nyfikenhet, lekfullhet och experimentlusta.
Teknologin är i dag på god väg att frånta vetenskapen sin mening, och att reducera den institutionaliserade kunskapen till information.
Därefter kom den kognitiva outsourcingen, när människor successivt vande sig och började förlita sig alltmer på LLM:erna, som blev bättre och bättre, men som just därför överskattades. Efter bara ett par år med lättillgängliga LLM:er började många i övrigt intelligenta personer glömma bort det faktum att hallucinationsproblemet, den epistemiska indifferensen, är en inherent del av teknologin, oaktat den utökade kapaciteten i övrigt. Lärdomarna från övergångsperioden gick förlorade.
Slutligen kom det nuvarande stadiet, den kognitiva kapitulationen, en intensifiering av den kognitiva outsourcingens tid. Den okritiska acceptansen av AI-generade påståenden och simulerat tänkande blev nu så utbredd att stora delar av samhället helt enkelt erkände sig besegrade. Precis som i Stensekes munkålder, men utan det käcka utopiska anslaget. Teknologin är i dag på god väg att frånta vetenskapen sin mening, och att reducera den institutionaliserade kunskapen till information.
Men alla vill inte kapitulera. Den matematiska revolution som Stenseke nämner är minst sagt fascinerande, men den har också fått många matematiker att få upp ögonen för det som humanister länge vetat: kunskapen är en mänsklig sak.
Ett motstånd är både möjligt och önskvärt.
Denna insikt beskrivs väl av exempelvis den franska historikern Françoise Waquet i monografin Une histoire émotionnelle du savoir (2019), där hon visar hur vetenskapliga praktiker alltid är inbäddade i mänskligt liv, i emotioner och intersubjektiva relationer. Till skillnad från information bärs kunskap upp av individer, med enskilda kroppar, med säregna röster, i specifika sociala sammanhang, i meningsskapande processer som, när de automatiseras, också medför kolossala intellektuella kostnader. Ett mycket konkret exempel på en sådan kostnad är den explosionsartade ökningen av skenciteringar, referenser som inte refererar till något, i forskningen i dag, inklusive i filosofin, vilket jag själv har skrivit om i andra sammanhang.
Framtiden är oavslutad, ett oskrivet blad. Vi behöver inte förlita oss, filosofiskt eller i något annat hänseende, på en teknologi som bidrar till att utarma mänskligt tänkande och intellektuell individualitet här och nu, och som därtill bygger på den största stölden av mänskligt arbete genom tiderna. Ett motstånd är både möjligt och önskvärt. För den kritiska reflexionskulturens skull, i direkt opposition mot AI-bolagens människofientliga svärmerier.
Kunskap är större än information.