Ibland överrumplas man av känslan att nuet rämnar och ger plats åt något annat. Plötsligt minns man hur det var, var man var. Kanske vem man var.

Som bekant kan ju sådant framkallas av en madeleinekaka, men tydligen även när man på nytt läser Thomas Nagels bok Equality and Partiality för att översätta den till svenska.

Boken kom ursprungligen 1991. Ni som var med då minns kanske hur det var. Klassdisco i sexan, Nirvanas ”Nevermind”, VM-guld i hockey, tandläkarväder. Och så var det valår, klassföreståndare Birger lärde oss att läsa dagstidningar, och min proffskarriär i hockey låg precis runt hörnet.

Men det var först tio år senare som jag läste Nagels bok, fortfarande relativt ung, fortfarande optimistisk. Jag var inget hockeyproffs men i stället kunde man höra hur världen blev allt rikare, allt mer demokratisk och att det i en digital framtid inte skulle finnas gränser för varken kunskap eller människor. Politiken bar på något orealiserat och vi bara väntade på att det skulle hända.

Klipp till i dag.

Det har gått 25 år och vi lever i den dummaste av tidsåldrar. Jag orkar inte ens ge exempel utan noterar bara att det kändes som att det totala mörker vi famlar i lättade en aning när jag satt där med Nagels bok. Det var 00-tal och jag minns hur jag tyckte att det här med politik var enkelt: Så länge vi är resonliga och uppriktiga i våra försök så kommer vi alla att kunna se vad som behöver göras.

Men det är just det, vi är väl inte särskilt resonliga. Uppenbart är i alla fall att nyktert resonerande för tillfället inte präglar samtalsklimatet. Så kanske framstår Nagels försiktigt prövande essä om politiskt rättfärdigande, där den övergripande målsättningen är att nå en form av kantiansk enhällighet, som hopplöst omodern.

Inte för att Nagel skulle vara särskilt optimistisk, tvärtom. Det är lite av hans poäng att vi nog i praktiken är för egoistiska för att kunna fatta de beslut som krävs. I alla fall än så länge. Står vi inför valet mellan att gynna oss själva eller kollektivet så kommer vi oftast att välja det första. Men han ser ljusglimtar (ironiskt nog nämner han den demokratiska utvecklingen i Östeuropa som extra glädjande) och han tänker sig att vi nog ändå har det i oss att välja rätt, även om det kan ta många år, kanske generationer, innan vi förmår lätta på egenintresset och fördomarna.

Även om jag känner mig allt mer skeptisk till våra förnuftsförmågor håller jag med Nagel om att politiskt rättfärdigande handlar om att inrätta samhällets grundläggande struktur på ett sådant sätt att ingen (rimligen) kan invända mot den och dess institutioner, oavsett var man har råkat hamna i samhällsstrukturen. Precis som Nagels andra moralfilosofiska texter är den grundläggande konflikten en intern konflikt inom människor, en kollision mellan de två perspektiv vi alla kan inta: vårt eget perspektiv och det kollektiva perspektivet. På samma gång som denna förmåga är en förutsättning för moralen så ställer den också till det för oss. Vi har alltid våra egna intressen, och de tycks oftast ta över.

Det är svårt att inte se släktskapet med Rawls. Tredje delen av Rawls A Theory of Justice (den del som ingen läser) handlar bland annat om huruvida ett rättvist samhälle kan vara stabilt och göra dess medborgare motiverade att upprätthålla det. Farhågan är att ett fritt samhälles institutioner kommer att undergräva sig själva. Det är vad Nagel befarar.

Hans bok är dock inte någon fortsättning på Rawls projekt utan snarare ett resonemang med Rawls där han lyfter fram de svårigheter rörande politisk legitimitet som Rawls själv skulle återkomma till i boken Political Liberalism från 1993.

Den gemensamma utgångspunkten för deras resonemang formulerade Rawls redan 1958 i artikeln ”Justice as Fairness”. Han tänkte att ett rättvist samhälle helt enkelt måste uppfylla vissa grundläggande krav på opartiskhet och inte göra godtyckliga skillnader mellan människor. Det övergripande målet var att finna en rimlig balans mellan olika individers anspråk. Det skulle han komma att utveckla under resten av sitt liv.

Egentligen är väl hela poängen med Rawls jättelika teoribygge att förklara hur vi skulle resonera om vi vore resonliga. Han lägger tyngdpunkten vid den idealiska beslutssituation som i väldigt tekniska termer ska illustrera hur ett korrekt resonemang går till. Detta medan Nagel är intresserad av de moralpsykologiska utmaningarna. Han brottas med den olustiga insikten att vi människor kanske inte kan förmå oss att handla rätt, även om vi vet hur vi bör handla.

Ju äldre jag blir desto mer känner jag av Nagels skepsis. Inte inför det liberalt egalitära projektet som sådant, utan inför vår förmåga att genomföra det. Någonstans vill jag tro att nästan alla anständiga vuxna skulle hålla med om att det vore oresonligt att inrätta samhället så att olika godtyckligheter byggs in i dess konstruktion för att gynna vissa grupper eller individer. Samtidigt har jag en känsla av att de flesta har relativt lätt att rationalisera sådana godtyckligheter, särskilt när vi själva gynnas av dem.

Men om Nagel har rätt i att vi djupt där inne faktiskt har förmågan att se bortom oss själva så kan vi ändå hoppas på ett anständigare samhälle, någon gång. Och även om inte Nagels bok helt kommer skingra vårt politiska mörker så har vi all anledning att damma av våra liberala klassiker och läsa dem noga. För, säga vad man vill om vår tid, men den har i alla fall lärt oss att liberalismen var bättre förr. Alltid nåt.