Vilken roll borde AI spela inom filosofisk forskning? När Simon Goldstein i juli 2026 publicerade en artikel i Philosophy & Public Affairs helt författad av Claude, företaget Anthropics LLM, ställdes den frågan på sin spets. Daily Noûs publicerade i augusti 2026 en bloggpost av Goldstein, där han förklarar hur och varför han lät Claude skriva artikeln, som även inkluderar åtta tips på hur filosofer kan använda AI i sitt arbete. Åsikterna lät inte vänta på sig. Inlägget har redan fått över 340 kommentarer från filosofer som antingen är rasande eller lyriska.

Några saker är värda att notera om Goldsteins text. För det första så visste journalen att texten var AI-författad, och Claude omnämns som metod i författandet av texten. Goldstein inkluderar även en rapport som förklarar hur arbetet med Claude har gått till i författandet av artikeln. Samtidigt så förklarar Jason Brennan, Philosophy & Public Affairs chefredaktör, i ett mail att Claude inte omnämns som medförfattare till artikeln eftersom Wiley, utgivaren, inte tillåter att AI-system anges som författare eller medförfattare.

I sin bloggpost förklarar Goldstein att han har arbetat med Claude på samma sätt som en sträng handledare kan tänkas styra en doktorand, och han uppmuntrar entusiastiskt filosofer att använda mer AI i sitt arbete. ”Mitt mål är att upptäcka nya, viktiga sanningar. Jag anser att god användning av AI ökar mängden nya, viktiga sanningar som upptäcks”, deklarerar Goldstein bestämt.

I de över 340 kommentarer som inlägget fått sedan dess övergår diskussionen snabbt till frågan om vad meningen med filosofi egentligen är. Några håller med om att det är att hitta sanningen, eller åtminstone att upptäcka sanna trosföreställningar, och att om AI kan hjälpa oss med det målet så borde vi definitivt använda oss mer av AI. Andra är arga, vill säga upp sig från sina jobb och flytta ut i skogen där de kan skriva långsamt med papper och penna och aldrig höra termen LLM igen.

Det intressanta med Goldsteins AI-författade text är inte bara att den återigen tvingar oss att tänka på vilken roll AI borde ha inom den filosofiska forskningen, utan också att den tvingar oss att tänka på en djupare och mer existentiell fråga: Vad är målet med filosofisk forskning och varför håller vi på med filosofi? Om målet med den filosofiska forskningen är sanning, och AI kan hjälpa oss att nå sanningen, så kanske vi har en skyldighet att använda oss av AI i den utsträckning som det hjälper oss med det? Eller urholkar användandet av AI själva essensen av filosofisk forskning – där våra mänskliga tankar om idéer och koncept är centrala? 

Ännu värre, riskerar vi i användandet av AI att spendera vår tid med att träna AI-modeller eller ge bort våra bästa idéer till AI-företag vars ändamål är att skapa LLM:er som en dag kan ta åt sig äran för våra idéer och ersätta både oss och våra jobb? Kontroverserna kring OpenAIs publicering av lösningen på Navier-Stokes problemet, ett av de sju millennieproblemen, visar att den risken kanske är större än vi vill tro. Matematikern Tristan Buckmaster, som arbetat på en lösning på Navier–Stokes-problemet med hjälp av OpenAI:s ChatGPT, hävdar nämligen att hans pågående arbete funnits lagrat i OpenAI:s modell, vilket innebär att hans arbete potentiellt kunnat vara synligt för OpenAI-teamet, vilket snabbt lett till en rättstvist. Att Buckner har arbetat på problemet tillsammans med en forskarkollega som jobbar på Anthropic, OpenAI:s rival, gör inte fallet mindre komplicerat.

I filosofisk forskning är det såklart inte matematiska problem som upptar oss, utan helt andra frågeställningar. En vanlig kritik av AI inom filosofin är att AI inte kan komma på några nya eller originella idéer, utan bara upprepa gamla idéer i nya formuleringar. Men vem av oss kan med handen på hjärtat stoltsera med att vi har kommit på en idé som är helt ny? Mycket av det filosofiska arbetet går ut på att göra tolkningar, analyser, sammanställningar och översikter – vissa artiklar gör stora poänger och vissa små. Så har det alltid varit. 

Ytterligare en kritik mot Goldsteins AI-text har att göra med kvaliteten på texten. Många hävdar att den är för ordrik, komplicerad och klumpigt skriven, men detta kan knappast sägas vara ett nytt problem inom filosofin.

Debatten kring hur vi ska ställa oss till användandet av AI pågår fortfarande, och än verkar filosoferna inte helt ha bestämt sig för hur eller hur mycket vi ska använda oss av AI. Men en sak är säker: Vi vet att Goldsteins text var AI-författad, och det är mer än vi kan säga om mycket av den text som produceras idag. Hur skulle du till exempel känna om du fick reda på att denna artikel var skriven av AI efter att ha läst den?

Det är den inte, jag lovar.