När vi talar om politik är det lätt att tänka sig att ens meningsmotståndare måste vara drabbade av olika kunskapsmässiga laster. Kunskapsmässiga laster är den sortens egenskaper som hindrar individer från att ta till sig kunskap – i någon bemärkelse att likna vid en sorts dumhet.

För om någon har tillgång till samma information som en själv – samma nyhetskällor, liknande utbildningsnivå och dylikt – men likväl drar helt andra slutsatser om hur politiska beslut skall prioritera olika intressen, är det väl självklart att den personen måste ha någon egenskap som hindrar dem från att dra korrekta slutsatser utifrån den information som finns att tillgå? 

Några exempel på typiska kunskapsmässiga laster är naivitet, önsketänkande och trångsynthet. Givet samma tillgång till samma information, måste vår meningsmotståndare vara naiv, ägna sig åt önsketänkande, eller liknande, när hen tror att den politiska riktning hen förespråkar skulle leda till att människor skulle få det bättre. Eller?

I praktiken är det mycket svårt att avgöra exakt vad som utgör ett bra utfall av politiska beslut och därför också huruvida någon politisk inriktning skulle vara bättre eller sämre på att åstadkomma det utfallet. Därför är det också mycket svårt att avgöra om det är ens politiska meningsmotståndare, en själv, båda, eller ingendera som dras med någon kunskapsmässig last. Rimligtvis har vi alla i olika utsträckning våra egna kunskapsmässiga laster – nämn gärna den som aldrig har ägnat sig åt önsketänkande, som aldrig varit trångsynt, eller som aldrig varit fördomsfull.

Det är svårt att veta vem som har rätt, när de har rätt och ibland också varför. Likväl måste politiska beslut fattas, och de måste fattas utifrån den information som vi har att tillgå.

Ända sedan antiken har det funnits de som menar att väljares kunskapsmässiga laster utgör ett hot mot demokratiers förmåga att se till sina medborgares bästa. Grundantagandet är att kompetenta och välgrundade politiska beslut kräver kunskap som de flesta väljare saknar: bland annat om nationalekonomi, juridik, styrelseskick, och byråkrati. Att de flesta väljare saknar den kunskapsnivå som här krävs är empiriskt belagt. Förespråkare av det här synsättet tänker sig antingen att rent ointresse på dessa områden gör att väljare saknar relevant kunskap, eller också att de av till exempel godtrogenhet eller trångsynthet bildar sig en politiskt fördomsfull snarare än sanningsenlig uppfattning om relevanta fakta.

Denna okunskap gör dem oförmögna att fatta tillräckligt välgrundade beslut om vad de skall rösta på för att se till sina egna bästa intressen. Demokratiska staters förmåga att se till väljares bästa intressen undermineras därmed av väljarna själva, eller närmare bestämt av deras allvarliga laster. Och eftersom just det att se till sina medborgares bästa intressen är en av statens grundläggande uppgifter anses demokrati vara ett undermåligt styrelseskick.

Samtidigt finns det en annan sida, även den med antika anor, som menar att just demokratier är särskilt väl utrustade för att fatta välgrundade politiska beslut. Grundidén här är att man tänker bättre tillsammans, i dialog med oliktänkande, än vad man gör på egen hand.

Moderna förespråkare för detta synsätt tenderar att se politiskt beslutsfattande som en form av kollektiv problemlösning. Och det finns viss evidens för att grupper med individer som är olika bra på problemlösning är bättre på att lösa problem tillsammans än grupper med endast individuellt skickliga problemlösare.

När vi problemlöser tillsammans är det grupper som består av individer som är olika skickliga på att lösa problem som gör bäst ifrån sig. Detta eftersom mer heterogena grupper tenderar att både diskutera mer och att generera fler och mer kreativa lösningsalternativ. Samtidigt tenderar grupper med enbart skickliga problemlösare att utan vidare diskussion nå mer homogena lösningar. Därmed blir mångfald och variation, och inte bara individuell problemlösningsförmåga, viktigt för den större gruppens förmåga att lösa komplexa problem.

Därför tänker man sig att demokratier – vars väljarbas har större mångfald och variation än alternativa styrelseskick – har bättre förutsättningar för att fatta kompetenta och välgrundade beslut än alternativen. Tesen här är att ju fler som röstar och deltar i det demokratiska samtalet, desto fler bidrar med sitt unika perspektiv och desto fler, mer kreativa och bättre lösningar på problem kommer att göras tillgängliga.

Detta innebär inte ett förnekande av en hög förekomst av kunskapsmässiga laster – den genomsnittliga väljaren anses vara tillräckligt bra på att fatta välgrundade beslut i allmänhet för att kunna göra välgrundade val i politiska frågor, även om de saknar djupare politisk, ekonomisk, eller byråkratisk kunskap i många frågor.

Vissa på den mer positivt inställda sidan tänker sig också att det offentliga samtalet som föregår olika valprocesser utgör en arena där endast de mest rimliga alternativen överlever urvalsprocessen och blir genuina valmöjligheter i demokratiska val. Så utöver att väljare trots kunskapsmässiga laster kan anses tillräckligt kompetenta för att fatta välgrundade beslut, innehåller enligt detta perspektiv det demokratiska systemet i sig också mekanismer som aktivt motverkar att allt för dåliga alternativ blir aktuella som politiska valmöjligheter. 

Vilken syn som är rimligast – om vi är för dumma eller inte – hänger både på om avancerad politisk kunskap är nödvändig för att kunna fatta välgrundade beslut om vad vi ska rösta på, och på huruvida vi tänker bättre i grupp än vad vi gör ensamma.

Debatten mellan de här olika synsätten har pågått sedan antiken, och den kommer inte att lösas här. Men märk väl att det inte enligt något synsätt skadar att tänka ett varv extra både innan man avfärdar meningsmotståndare som kunskapsmässigt inkompetenta, eller när man funderar kring vilket politiskt alternativ som bäst representerar ens egna och andra medborgares bästa intressen.