“Tankar utan innehåll är tomma, åskådningar utan begrepp är blinda. […] Endast genom att de förenas kan kunskap uppstå” (A51/B75-6).

Så skrev den preussiska upplysningsfilosofen Immanuel Kant i Kritik av det rena förnuftet som utkom 1781.

I den första kritiken försöker Kant avgränsa det område inom vilket förnuftet och förståndet har ett berättigat bruk, och visa att förnuft och förstånd utanför detta område inte kan användas på ett kunskapsskapande sätt.

Kant menade att en sådan avgränsning var nödvändig för att metafysiken skulle kunna avancera. Han hade diagnostiserat de misstag som lett till att metafysiken hade stelnat. Å ena sidan hade rationalister överskridit det legitima området och trott att de kunde nå kunskap om Gud och själen. Å andra sidan hade empiristerna gått vilse när de menade att våra begrepp saknar berättigad användning eftersom de inte kan härledas ur erfarenheten.

Kants kritiska projekt tar sin början med den ”kopernikanska vändningen”, som i grunden är en metodologisk tes: Vi måste utgå från att objekten rättar sig efter vårt sinne, och inte tvärtom att vårt sinne rättar sig efter objekten, som både rationalister och empirister hade antagit.

Med denna hypotes i handen kunde Kant inleda sin undersökning av sinnets förmågor och hur de betingar fenomen, och förbindelsen mellan fenomenen, som framträder i vår erfarenhet av världen. Den kopernikanska vändningen innebar, tillsammans med den transcendentala idealismen, att om vi kan nå kunskap om hur vårt sinne betingar och strukturerar världen, så når vi därmed också kunskap om världen själv.

Kortare uttryckt: Kant menade att en metafysisk undersökning av världen måste gå via en undersökning av vårt sinne.

Kant skilde mellan två olika kunskapsförmågor som är nödvändiga för a priori kunskap: sinnligheten och förståndet. Enligt Kant frambringar dessa förmågor olika slags representationer: Sinnligheten frambringar åskådningar och förståndet frambringar begrepp. Åskådningarna gör det möjligt för oss att ha sinnlig kontakt med världen, medan förståndet gör det möjligt för oss att tänka om det som sinnligheten har gett oss.

Och därmed kan vi återvända till citatet vi började med.

“Tankar utan innehåll är tomma, åskådningar utan begrepp är blinda. […] Endast genom att de förenas kan kunskap uppstå” (A51/B75-6).

Insikten bakom citatet borde vara lite klarare nu. Åskådningar kan inte i sig ge oss någon kunskap utan hjälp av förståndet och dess begrepp. Men förståndet kan lika lite på egen hand ge oss någon kunskap utan hjälp av sinnlighet och åskådningar. Försöker man göra metafysik utan hjälp av sinnlighet lyckas man bara tänka tomma tankar, tankar utan förbindelse med världen. Och tomma tankar räcker inte till.

Genom att tydligt skilja på sinnlighet och förstånd tog Kant ett klart steg framåt jämfört med de empirister och rationalister som kom före honom, och som inte tydligt hade hållit isär våra kunskapsförmågor.

Men samtidigt skapade Kant ett nytt problem för sig. Om vårt sinne består av olika förmågor, och dessa förmågor har olika sorts representationer, men de representationerna ändå måste förenas på något sätt för att kunskap ska bli möjlig – ja, då måste Kant förklara hur de förmågorna samverkar för att frambringa kunskap.

Frågan om hur sinnlighet och förståndet samverkar har varit ett av de mest omdebatterade ämnena inom Kant-forskning. Och det råkar vara just den fråga som jag själv intresserar mig för.

Å ena sidan hävdas det att sinnligheten kan frambringa åskådningar utan förståndets hjälp. De som menar detta har argumenterat utifrån åskådningarnas enskildhet och omedelbarhet: Åskådningarna föreställer enskilda objekt, och gör det genom att föreställa objekten som fenomenalt närvarande för subjektet. Därför, menar man, kan begreppen – som är allmänna och medelbara representationer – inte bidra till frambringandet av åskådningar. Filosoferna som argumenterar så kallas för sensibilister. 

Å andra sidan hävdas det att åskådningar inte kan tas upp i vårt vetande utan handlingar från förståndets sida. Först genom sådana handlingar, som Kant kallar syntes eller förbindelse, hamnar åskådningarna i vårt vetande. Utan förståndshandlingar föreställs inga objekt för subjektet – åskådningar utan begrepp är verkligen blinda. Filosoferna som argumenterar såhär har i sin tur fått namnet intellektualister.

I debatten har båda sidor dragit nytta av nutidens sinnesteori. Sensibilisterna utgår ofta från direktrealismen och konstruerar Kant som en av dem. Intellektualisterna i sin tur utgår ofta från representationalismen och menar att Kant trodde på en kausal teori om sinneserfarenheten.

Min egen uppfattning ligger någonstans mellan intellektualism och sensibilism. Jag har mycket sympati för direktrealism, men jag tror också att det är förnuftigt att vara lite skeptisk mot båda sidor.

I början av 1900-talet menade man till exempel att Kant trodde på en sinnesdata-teori om sinneserfarenhet, och att de objekt som vi ser består av sinnesdata som vårt sinne formar till stabila objekt. Denna tolkning är inte längre populär inom Kant-forskningen. Men varför inte?

Insåg Kant-forskarna att texten inte låter sig förenas med en sinnesdata-teori? Eller beror sinnesdata-tolkningens låga anseende i dag helt enkelt på att sinnesdata-teorin är illa ansedd inom filosofin överlag?

Ställer man den frågan bör man kanske också fråga sig varför det numera hävdas att Kant är direktrealist eller representationalist. Är det för att dessa teorier är allmänt populära, eller för att de bäst passar texten?

Å ena sidan skulle man – i Hegels efterföljd – kunna tänka att liksom filosofin själv är sin tids barn, så är också Kant-forskningen sin tids barn. Tänker man så kan man också tänka sig att nya tolkningar av Kant inte nödvändigtvis innebär att forskningen går framåt. I den mån de utgör framsteg är de bara som ett steg framåt i en cirkel, där vi går runt i evighet.

Men å andra sidan skulle man kunna tänka att varenda nya version av Kant lyfter fram nya sidor av hans filosofi, sidor som kanske inte tidigare uppskattats till fullo. Kritik av det rena förnuftet är en oerhört rik text, och genom att lyfta fram tidigare undervärderade idéer i den och foga samman dessa idéer med det vi redan vet om Kant kan vi kanske nå fram till tolkningar av hans filosofi som inte bara är nya och annorlunda, utan också bättre.

På så sätt blir det kanske möjligt att göra verkliga framsteg i projekten att förstå Kant. Jag tror att det finns grund att tänka så.

Orsaken till debatten mellan sensibilister och intellektualister, för att ta ett exempel, var att sensibilister som Lucy Allais utmanade den rådande intellektualistiska ortodoxin. Sensibilismen ställde intellektualismen inför verkliga problem och tvingade därmed intellektualisterna att finna nya argument för sin ståndpunkt.

Och på så vis har det under de senaste åren kommit fram många nya – och, tycker jag, bättre och mer sofistikerade – argument. Jag är övertygad om att debatten verkligen fört oss närmare en bättre förståelse av Kant. Och de nya argumenten som vuxit fram har redan påverkat, och kommer förhoppningsvis att fortsätta påverka, hur filosofer förstår andra delar av Kants filosofi.

Det innebär inte att vi aldrig ska komma tillbaka till äldre debatter och frågor. Men att komma tillbaka innebär inte att vi bara har gått runt i en cirkel. Oftast är det så att när man efter en lång undersökning återvänder till något man en gång lämnat bakom sig, ser man det man lämnade i ett nytt ljus.

Genom att ha företagit den undersökning som i slutändan leder tillbaka till den gamla frågan har man förhoppningsvis lärt sig något nytt, och kan därmed knyta nya förbindelser mellan det man lärt sig och den gamla frågan. Om resultatet är att man bättre förstår hur saker och ting hänger ihop, då tycker jag att man kan vara nöjd.

Att knyta sådana förbindelser, och att förstå hur saker och ting hänger ihop, verkar för mig att vara ett projekt som Kant själv skulle kunnat godkänna. Han menade att förnuftets egentliga funktion var att förmå förståndet att söka sammanfoga sina kunskaper så att de når högsta möjliga enhet. Den enheten kan vi aldrig fullt ut uppnå, men vi måste ändå sträva efter den – liksom vi aldrig kan nå fram till den rätta tolkningen av Kant, men trots dess ouppnåelighet måste sträva efter den.