Begrepp är verktyg, och inom vetenskapen hjälper dessa verktyg oss att beskriva, förutsäga och förklara världen. Både i vardagslivet och i vetenskapen överger vi begrepp som vi inte längre har någon användning för, och med nya behov och vid nya upptäckter hittar vi på nya begrepp. Ibland ges en befintlig vetenskaplig term en ny definition, som när termen “planet” år 2006 definierades av Internationella astronomiska unionen på ett sätt som uteslöt Pluto.

Många begrepp är dock både svåra att överge och svåra att definiera. Hit hör de centrala filosofiska begreppen, såsom kunskap, sanning eller rättvisa. De är ofta oklara, vaga, motsägelsefulla eller på andra sätt bekymmersamma, men de fyller också en viktig eller till och med nödvändig funktion i våra tankeliv. Detsamma gäller många begrepp som inte bara är filosofiskt intressanta utan även centrala i natur- eller samhällsvetenskaperna, såsom sannolikhet, demokrati eller kultur. 

Hur ska vi förhålla oss till begrepp som är både problematiska och oumbärliga? Det traditionella sättet inom filosofin har varit begreppsanalys, där man försöker ange nödvändiga och tillräckliga villkor för begreppets tillämpning och sedan testa denna analys i hypotetiska situationer och se om utfallet överensstämmer med våra intuitioner. Ett alternativt angreppssätt som förespråkas av en växande skara filosofer är den så kallade explikationsmetoden.

I en explikation ersätts ett begrepp som redan är i användning med ett nytt, bättre begrepp som kan användas i stället för det gamla. Närmare bestämt går metoden ut på att i vissa teoretiska sammanhang ersätta ett begrepp som redan används i det vardagliga livet eller i vetenskapen med ett liknande begrepp som bedöms vara mer teoretiskt användbart. Detta kan ses som en form av begreppslig ingenjörskonst. Den huvudsakliga frågan i min avhandling är vad vi bör sträva efter när vi utför explikationer av vetenskapliga och filosofiska begrepp.

Explikationer förekommer rikligt i vetenskapens och filosofins historia, men det var inte förrän i slutet av 1940-talet som någon tydligt artikulerade metoden, och den som gjorde det var den logiska empiristen Rudolf Carnap. Detta är motiveringen till avhandlingens fokus på Carnap och till att den inleds med en genomgång av hans texter om explikation.

Som utförligast diskuterar Carnap explikation i boken Logical Foundations of Probability (1950), där han explikerar begreppet sannolikhet och där han hävdar att explikationer bör uppfylla fyra kriterier. Förutom att det nya begreppet enligt Carnap bör vara likt det gamla begreppet i bemärkelsen att det är användbart i de flesta (relevanta) situationer i vilka det gamla begreppet används, så bör det också vara mer exakt än det gamla, vara vetenskapligt fruktbart och vara så enkelt som de tre första kriterierna tillåter.

Som exempel på framgångsrika explikationer inom naturvetenskapen nämner Carnap bland annat övergången från det vardagliga begreppet varm (kall, ljummen, och så vidare), som avgörs av våra sinnen, till begreppet temperatur, som avgörs av termometrar. Från matematiken och filosofin nämner han till exempel Gottlob Freges och Bertrand Russells mängdteoretiska analyser av naturliga tal.

I min avhandling börjar jag med att diskutera hur Carnaps kriterier ska förstås i förhållande till varandra och i förhållande till syftet med en explikation. Bland de filosofer som på senare tid har diskuterat explikation råder det oenighet och ibland oklarhet inte bara gällande huruvida Carnapiansk explikation är en filosofiskt löftesrik metod eller inte, utan också vad målet med metoden är och hur vi ska bedöma om en explikation är framgångsrik.

Utöver detta historiska och tolkande syfte strävar jag i avhandlingen efter att på två olika sätt bredda och utvidga både metoden och diskussionen om den. För det första gör jag det genom en systematisering där andra, tidigare disparata metodologiska diskussioner och rekommendationer gällande begreppsbildning sammanförs och förstås som varianter av explikationsmetoden. I denna översikt inkluderar jag alltså aktiviteter som tidigare inte har betraktats som explikationer utan i stället har betraktas som analyser, definitioner eller vetenskaplig begreppsbildning. Jag hävdar att det är rimligt och fördelaktigt att förstå dessa metoder som versioner av explikationsmetoden, eftersom denna modell är mer utvecklad och ger en tydligare bild av vad målet är och inte är inom den sortens begreppsbildning.

För det andra gör jag det genom att utveckla metoden i syfte att göra den tillämplig inom flera och bredare vetenskapliga och filosofiska områden. Under de senaste åren har många nya sätt att förstå och bredda metoden föreslagits. Först diskuterar och kritiserar jag befintliga ansatser till breddning, och sedan föreslår jag en modifierad version av Carnaps kriterier för adekvata explikationer, med delvis nya element.

Jag illustrerar de modifierade kriterierna genom att tillämpa dem i en explikation av begreppet demokratisk. I denna explikation bygger jag vidare på insikter från språkfilosofen Herman Cappelens studie av orden “demokrati” och “demokratisk” (som han menar är så defekta att vi bör överge dem helt), och på den politiska filosofen Thomas Christianos definition av demokrati. Slutligen diskuterar jag på vilka sätt explikation har använts och kan användas för att lösa filosofiska problem och i vilken mån det är en legitim aktivitet att försöka lösa filosofiska problem snarare än att upplösa dem. Jag förespråkar en pluralistisk syn där explikation beroende på situationen kan användas till att antingen belysa, lösa eller upplösa filosofiska problem. 

Österblom, Fredrik (2025). Broadening Explication: An interpretation and development of Carnap’s method of explication. Doktorsavhandling, Lunds universitet.

Avhandlingen är fritt tillgänglig och kan laddas ner från Lunds universitets forskningsportal.