Traditionellt har bevarandet av biologisk mångfald ofta varit inriktat på vild natur och man har antagit att omfattande mänsklig påverkan är i konflikt med bevarandet av mångfalden. Många biologer och filosofer som sysslar med miljöfrågor har dessutom utgått från att naturen har ett högt värde enbart om den är orörd av människan.

Numera finns det emellertid en insikt om att grönytor i staden kan vara värdefulla även om de är skapade eller kraftigt modifierade av människan. Man har också insett att mycket av den biologiska variationen numera finns i just tättbebyggda områden, eftersom övriga landytor till stor del täcks av skogar och åkrar som är monokulturer med endast ett fåtal arter. Fokus har därmed delvis överförts till urban biologisk mångfald.

Vilka skäl finns det då för att bevara den urbana biologiska mångfalden? Policydokument utgår i allmänhet från att det finns starka anledningar att bevara den urbana biologiska mångfalden, men det motiveras sällan mer utförligt.

Mycket av diskussionen om vilka skäl det finns för att bevara biologisk mångfald, i såväl urbana som icke-urbana miljöer, utgår från vilka typer av värden biologisk mångfald kan ha. Det är vanligt att man skiljer mellan två olika typer av värden: instrumentella värden och egenvärden.

Instrumentellt värde betecknar det värde något har som medel för något annat. Om jag till exempel vill uppnå ändamålet att ha rena tänder, har en tandborste ett instrumentellt värde för mig.

Egenvärde är ett mångtydigt begrepp men såsom det används i den miljöpolitiska och miljöetiska debatten hör det samman med ståndpunkten att man bör ta hänsyn till naturen för dess egen skull. Om man säger att ett djur har egenvärde innebär det exempelvis att man bör ta hänsyn till det även om det inte är värdefullt för människan.

En annan viktig distinktion – ofta förbisedd i den politiska debatten – är mellan den biologiska mångfalden i sig själv och den biologiska mångfaldens komponenter. När man diskuterar den urbana biologiska mångfaldens värde i politiska sammanhang syftar man ofta på värdet av djur och växter, och inte värdet av den biologiska variationen i sig själv.

Vad gäller det instrumentella värdet av den urbana biologiska mångfaldens komponenter är det tydligt att urbana växter har ett instrumentellt värde för människan. Forskning visar att exempelvis urbana träd är viktiga för människor eftersom de avger syre, renar luften och erbjuder skugga. De har också ett skönhetsvärde och ett rekreationsvärde. Urbana träd har emellertid även vissa negativa värden för människor eftersom de kan orsaka obehag och sjukdomar, såsom pollenallergi.

Även urbana djur har ett värde, exempelvis ett skönhetsvärde – som påfåglarna i Trelleborg. Dock är det uppenbart att urbana djur också kan ha negativa värden för människor, exempelvis genom att sprida sjukdomar – som råttorna i Malmö.

Det instrumentella värdet hos den urbana biologiska mångfalden i sig själv är mer indirekt än det instrumentella värdet hos individuella levande varelser – den biologiska mångfalden komponenter – eftersom de sistnämnda utgör de direkta källorna till värden. Det instrumentella värdet av urban biologisk mångfald i sig själv kommer från att den kan befrämja existensen av individuella levande varelser. Om den biologiska mångfalden är låg kan de individuella levande varelserna vara mer sårbara. Till exempel, ifall alla träd i staden tillhör samma art är risken helt enkelt högre att en mycket stor del av dem slås ut av sjukdomar än om de tillhör olika arter.

Vad gäller den biologiska mångfaldens egenvärde är det oklart vad detta skulle vara. Det hävdas ofta i miljöpolitiska sammanhang att den biologiska mångfalden har ett egenvärde, men det sägs inte varför. Inte heller i den miljöetiska debatten har det hittills presenterats något övertygande argument för att den biologiska variationen bör bevaras för dess egen skull. Möjligen kan det motiveras utifrån idén att det finns en avsikt med naturens uppbyggnad och dess mångfald av arter, men den typen av argument är kontroversiella.

Utsagor om den biologiska mångfaldens egenvärde är därför mer övertygande om man tolkar dem som utsagor om den biologiska mångfaldens komponenter – det vill säga, som utsagor om egenvärdet hos individuella levande varelser som utgör delar av den biologiska mångfalden.

Det finns en intensiv debatt inom etiken, framför allt sedan 1970-talet, om vilka levande varelser som har egenvärde. Några olika ståndpunkter har utkristalliserats. De kan delas in i två huvudtyper: ”antropocentrism” och ”icke-antropocentrism”. Den förstnämnda betecknar ståndpunkten att endast människor har egenvärde, medan den sistnämnda står för ståndpunkten att också icke-mänskliga entiteter i naturen har egenvärde.

Inom icke-antropocentrismen har det i sin tur utvecklats tre olika teoretiska positioner: ”sentientism”, ”biocentrism” och ”ekocentrism”. Sentientismen innebär att alla kännande varelser har egenvärde. Biocentrismen innebär att alla levande varelser har egenvärde. Och ekocentrism innebär att också ”ekologiska helheter” bestående av flera individuella varelser, såsom arter och ekosystem, har egenvärde – det vill säga, har ett egenvärde utöver egenvärdet av de individuella varelser som utgör en del av dem.

Det finns alltså en omfattande debatt om vilka varelser eller entiteter som har egenvärde och ingen av dessa ståndpunkter är självklara. Att människor har egenvärde är en ståndpunkt som ofta betraktas som intuitivt rimlig i den filosofiska debatten. Ståndpunkten att enbart människor har egenvärde är dock betydligt mer problematisk och har kritiserats för att vara en form av artegoism.

Det är ett vanligt argument att vissa djur som i likhet med människor kan känna smärta också bör tilldelas egenvärde. Vad gäller växter finns det biologer och filosofer som menar att de också är kännande och därför bör tillskrivas egenvärde, men det är en mer kontroversiell ståndpunkt.

Angående ståndpunkten att ekologiska helheter har egenvärde finns det en debatt huruvida de har en objektiv existens som separata individer eller enbart är en godtycklig klassificering av individer. Om de anses vara det senare aktualiserar det frågan om vi kan ha en moralisk plikt mot en klass av individer, utöver de plikter vi har mot enskilda individer.

Det finns alltså flera tänkbara skäl för att bevara den urbana biologiska mångfalden, men frågan är om de alltid är giltiga eller starka skäl. Den urbana mångfaldens komponenter, det vill säga urbana växter och djur, har vissa positiva instrumentella värden men de kan även ha negativa instrumentella värden. Ibland måste värdet av urbana djur och växter också vägas mot andra värden, exempelvis värdet av sysselsättning om etableringen av en kommersiell verksamhet hotar dessa djur och växter. Det är inte säkert att deras värde kommer att väga tyngst i sådana situationer.

Vad gäller det instrumentella värdet av den biologiska mångfalden i sig själv kan det gynna motståndskraften hos ett ekosystem om den biologiska mångfalden är hög. Dock är det inte alltid fallet att det får betydande negativa effekter för ett ekosystem om mångfalden minskar, exempelvis om en art utrotas, eftersom dess funktion i ekosystemet kan övertas av andra arter.

En annan typ av skäl utgår som sagt från egenvärdet av den urbana biologiska mångfaldens komponenter, men vilka av dessa komponenter som har ett egenvärde är en öppen fråga. Även om vi antar att vissa urbana djur eller växter har ett egenvärde är det inte alltid ett starkt skäl att skydda dem om det kommer i konflikt med mänskliga intressen.

Frågan om vi bör bevara den urbana biologiska mångfalden och i så fall varför har alltså inte ett så självklart svar som det ofta antas i den politiska debatten.