Filmen The Swedish Theory of Love, klassad som ”dokumentär” av IMDB, hade premiär 2015 och följdes av en rad entusiastiska recensioner, inklusive en som uppmanade till att filmen skulle visas i svenska skolor för att dess budskap var så viktigt.
Filmens budskap är att det inte finns någon kärlek i Sverige. Politikerna har nämligen för flera decennier sedan beslutat sig för att motverka människors ekonomiska beroende av varandra (fruar av sina makar, föräldrar av sina vuxna barn, och så vidare), och i stället göra det möjligt för varje person att leva självständigt. Därför har människor i Sverige i dag inte längre sex. Kvinnor beställer sperma online från Danmark när de vill bli mödrar, eftersom de inte vill ha med män att göra. Vuxna barn kontaktar inte sina föräldrar på årtionden. Invandrare lär sig att man ska svara på alla frågor så mycket som möjligt med ja/nej, eftersom svenskar helst inte vill prata med någon.
Allt är grått och dystert, bortsett från en liten grupp hippies som bor i skogen och vill gärna gnugga sig mot intet ont anande besökare. Allt detta framgår av filmen och det varvas med tomma korridorer, öde gator, ensamma personer som stänger dörren bakom sig, besvärlig tystnad, grå landskap, betongbyggnader och obehaglig musik. Uttryck som ”självständighet” och ”individernas samhälle” upprepas dramatiskt.
Det här är annorlunda än livet i till exempel Etiopien, där ett barn kan få en tumör på tungan så stor att hela ansiktet deformeras, eller där man kan genomborras av ett spjut under en jakttur. En svensk läkare kan då använda verktyg köpta på den lokala loppmarknaden för att rädda dem. Man lider och kämpar, och är kort sagt lycklig och tillsammans. Man är inte själlös och isolerad som i Sverige.
Detta är åtminstone vad som antyds i filmen.
Att vara svensk i detta perspektiv innebär ytterst att sträva efter självständighet, frihet och individuellt självförverkligande på bekostnad av gemenskap, intimitet och traditionella förpliktelser.
Henrik Berggren och Lars Trägårdh
Filmen är inspirerad av historikerna Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige, där det som kallas för ”den svenska modellen” av ”statsindividualism” problematiseras. Enligt denna modell, skriver författarna, är ”den sanna kärleken” inte byggd ”på det ömsesidiga beroendet utan på autonomins grund. […] Att vara svensk i detta perspektiv innebär ytterst att sträva efter självständighet, frihet och individuellt självförverkligande på bekostnad av gemenskap, intimitet och traditionella förpliktelser.” Den engelska utgåvan av boken delar även titel med filmen, det vill säga The Swedish Theory of Love.
Att den svenska kärleken är kärlek – än mindre sann kärlek – är såklart menat ironiskt, delvis i boken och genomgående i filmen. I filmen är sådan kärlek ingen kärlek alls. Kärlek är byggd på ömsesidigt beroende, gemenskap, intimitet och traditionella skyldigheter. Jämställdhet, autonomi och självständighet är hot mot kärleken och helt enkelt oförenliga med dess existens. Det finns inget både och liksom inga andra möjliga källor till kärlek: Den är byggd på den ena (beroende och så vidare) eller den andra (jämställdhet och så vidare).
Sådan oro om hoten mot kärleken har framförts inte bara i relation till svensk kultur och dess kärlekslös tristess. Den finns överallt, i romaner och filmer som visar en högteknologisk framtid där kärlek inte hör till, från romanen Brave New World där barn skapas industriellt, helt bortkopplade från sina föräldrar, till filmen Demolition Man där man inte får ha sex eftersom det, bland annat, är äckligt och ohygieniskt.
Inom den akademiska filosofin har vissa rört sig i liknande riktning. Ett par relativt nya publikationer (här och här) blåser nytt liv i invändningar mot teknikens användning. I dessa återupplivar den liberala filosofen Anca Gheaus den konservativa amerikanska filosofens Leon Kass fördömelse av blivande föräldrars användning av nya teknologier. Medan Kass fokuserade på reproduktiv kloning, diskuterar Gheaus genetisk manipulering för att förbättra sådana egenskaper som utseende, intellektuella förmågor eller temperament hos sina framtida barn. Sådan manipulering, menar Gheaus, visar på problematisk föräldrakärlek. Genom att ta sådana steg visar, menar hon, föräldrarna sina barn att de inte är acceptabla som de är. Att koppla bort fortplantning från sex och intimitet, menar Kass, är avhumaniserande – vilket lyfter även frågor om huruvida dess ”produkt” kan bli en moralisk agent.
I ett annat sammanhang har filosofer funderat över om biokemiska interventioner, till exempel i form av ”kärlekspiller”, kan rädda kärleken, eller till och med rädda oss från den om så skulle behövas.
I en artikel publicerad tidigare i år analyserar jag kopplingen mellan kärlek och användning av reproduktiva teknologier, mot bakgrund av dessa farhågor. Jag undersöker i artikeln dels idén att separationen mellan fortplantning och sex och intimitet utgör ett hot mot kärleken, dels resonemanget att avsikten att kontrollera sina barns egenskaper avslöjar otillräcklig eller bristande föräldrakärlek.
I ett annat sammanhang har filosofer funderat över om biokemiska interventioner, till exempel i form av ”kärlekspiller”, kan rädda kärleken, eller till och med rädda oss från den om så skulle behövas. Beroenden och traditionella skyldigheter kan tvinga människor samman. Den självständiga, fria och autonoma individen, som Berggren och Trägårdh skriver om, må, i brist på beroende och traditionella skyldigheter, behöva piller för att kunna uppleva och fullt ut bevara en kärleksfull relation med en annan människa. Samtidigt kan det faktum att kärleken – och avsikten att behålla den – består även medan man är oberoende och uppfylld kan göra dess ihållighet ännu mer värdefull, med eller utan piller. Vi kanske inte alls behöver välja. För vem har bestämt eller visat att man inte kan ha jämlikhet, autonomi och kärlek, genetisk förbättring och acceptans, teknovetenskaplig reproduktion och intimitet?
