Finns det någonting som har någon färg? I så fall vad? Och vad skulle det kunna innebära att någonting är färgat?

Till vardags tänker vi oss att allehanda föremål har färger, t.ex. att tomater är röda och citroner gula. En lång och inflytelserik tradition inom vetenskap och filosofi säger dock något annat. Perceptionspsykologen Stephen Palmer vid Berkeleyuniversitetet i Kalifornien ger uttryck för denna tradition när han i en välrenommerad textbok skriver att våra vardagsföreställningar om färger är ”fundamentalt felaktiga”. Färg är enligt Palmer ”en psykologisk egenskap hos våra visuella upplevelser när vi tittar på föremål och ljus, inte en fysisk egenskap hos dessa föremål och ljus”. Långt före Palmer hade Galileo Galilei (1564-1642) likaledes hävdat att färger ”bara återfinns i medvetandet”.

Vi kan urskilja två påståenden i den tradition som Palmer och Galilei tillhör: ett negativt påstående om vad som inte har färg och ett positivt påstående om vad som har färg.

Negativt-Yttre: Ingenting utanför medvetandet har någon färg; t.ex. är ingen tomat röd.

Positivt-Inre: Vissa medvetandetillstånd har färg; t.ex. är vissa perceptioner av tomater röda.

Låt oss kalla denna kombination av påståenden för den traditionella bilden, som alltså utgör en stark strömning inom filosofi och vetenskap även om den inte stämmer med hur vi tänker till vardags.

Vi vet t.ex. att vår upplevelse av tomatens färg beror av hur tomaten reflekterar ljus och att upplevelsen inte beror av någon annan egenskap hos tomaten. Men den kvalitativa rödhet som vi upplever nämns aldrig i våra bästa förklaringar av hur tomaten reflekterar ljus.

Vad har ansetts tala för den traditionella bilden? Ett argument har att göra med vad som behövs eller inte behövs för att förklara det vi vet. Vi vet t.ex. att vår upplevelse av tomatens färg beror av hur tomaten reflekterar ljus och att upplevelsen inte beror av någon annan egenskap hos tomaten. Men den kvalitativa rödhet som vi upplever nämns aldrig i våra bästa förklaringar av hur tomaten reflekterar ljus. Därför finns det enligt detta argument inget skäl att anta att tomaten har denna rödhet.

Även om den traditionella bilden är utbredd så är den också omtvistad, åtminstone inom filosofin (såvitt jag känner till har det varit ont om motsvarande kritiska diskussioner inom andra discipliner).

En del har invänt mot den traditionella bildens positiva påstående. I den typen av teori har man typiskt sett behållit den traditionella bildens negativa påstående. Resultatet är en kombination av två negativa påståenden:

Negativt-Yttre: Ingenting utanför medvetandet har någon färg; t.ex. är ingen tomat röd.

Negativt-Inre: Inget medvetandetillstånd har färg; t.ex. är ingen perception röd.

Om vi stipulerar att allt som inte är ett medvetandetillstånd är ”utanför medvetandet” implicerar kombinationen av Negativt-Yttre och Negativt-Inre att ingenting har färg. Färger kan enligt denna teori liknas vid häxor. Någon häxa har aldrig funnits. Ingen har flugit till Blåkulla och ingen har flugit omkring i något huvud heller. På motsvarande sätt, säger denna teori, har ingen tomat någonsin varit röd och det har aldrig varit rött inne i något huvud heller.

Men är inte förekomsten av färger uppenbar? Är det inte otvivelaktigt att färger förekommer i våra medvetanden? Häxor finns kanske inte i huvuden men bilder av häxor – färgade bilder – finns väl där?

Men är inte förekomsten av färger uppenbar? Är det inte otvivelaktigt att färger förekommer i våra medvetanden? Häxor finns kanske inte i huvuden men bilder av häxor – färgade bilder – finns väl där?

Den som förfäktar ”häxteorin” om färger åberopar som svar på detta typiskt sett en representationalistisk teori om perception. Vår perception är enligt den teorin ett slags budbärare, som bär vittnesbörd om våra omgivningar. Denna budbärare rapporterar nu och då att en tomat är röd. Men budbärare kan som bekant ha fel, och häxteorin säger att perceptionen alltid har fel när den rapporterar om röda tomater. Vi vet också att budbärare generellt sett inte behöver ha en egenskap för att rapportera att något har en egenskap. T.ex. behöver en budbärare inte själv vara röd för att rapportera att något är rött. Vi kan därför utan motsägelse anta att perceptioner kan rapportera att tomater är röda utan att vare sig någon tomat eller någon perception är röd.

Andra filosofer har invänt mot den traditionella bildens negativa påstående. Typiskt sett har man då invänt även mot dess positiva påstående och hävdat, i en helomvändning av traditionen:

Positivt-Yttre: Någonting utanför medvetandet har färg; t.ex. är vissa tomater röda.

Negativt-Inre: Inga medvetandetillstånd har färg; t.ex. är ingen perception röd.

Det är angeläget att urskilja några ganska olika teorier som alla kan anta denna formulering.

Vi bör alltså prata i enlighet med Positivt-Yttre och Negativt-Inre (och säga ”tomaten är röd men perceptionen är inte röd”) snarare än på de sätt som Galilei och Palmer pratar, men samtidigt acceptera den bild av verkligheten som Galilei och Palmer har försökt förmedla.

En teori som antar denna formulering är en enbart verbal variation av den traditionella bilden. En reaktion på Galileis och Palmers påståenden är att de korrekt har uppfattat vilka egenskaper som tomater och medvetanden har, men att de har uttryckt sina insikter på ett undermåligt sätt. Vi bör enligt denna åsikt hålla fast vid språkliga utsagor som ”vissa tomater är röda” och ”perceptioner är inte röda”, även när vi har tagit till oss Galileis och Palmers insikter. När vi har insett att tomater är på de sätt som Galilei och Palmer säger, så bör vi använda ordet ”röd” för någon egenskap som tomater har, t.ex. egenskapen att reflektera ljus på bestämda sätt. Vi bör å andra sidan inte använda ordet ”röd” för någon egenskap som perceptioner har, även om perceptioner är på de vis som Palmer har försökt ge uttryck för. Vi bör alltså prata i enlighet med Positivt-Yttre och Negativt-Inre (och säga ”tomaten är röd men perceptionen är inte röd”) snarare än på de sätt som Galilei och Palmer pratar, men samtidigt acceptera den bild av verkligheten som Galilei och Palmer har försökt förmedla.

En annan teori, som också kan anta formuleringarna Positivt-Yttre och Negativt-Inre, är en mer substantiell omvändning av Galileis och Palmers traditionella bild. Denna variant av Positivt-Yttre och Negativt-Inre invänder inte mot Galileis och Palmers språkbruk utan mot deras uppfattningar om hur tomater och medvetanden är beskaffade.

Vi kan urskilja en reduktionistisk och en icke-reduktionistisk variant av denna teori.

Ett problem som denna teori stöter på – och som ibland går under namnet ”förklaringsglappet” – är att vi i färgfallet saknar en typ av förståelse som vi har när det gäller mer okontroversiellt korrekta reduktioner.

Den reduktionistiska varianten säger att tomater har den typ av kvalitativa färg som Galilei och Palmer förnekar att de har, men att denna egenskap är densamma som någon egenskap som tomater mer okontroversiellt har, t.ex. egenskapen att reflektera bestämda proportioner av ljus av bestämda våglängder. Ett problem som denna teori stöter på – och som ibland går under namnet ”förklaringsglappet” – är att vi i färgfallet saknar en typ av förståelse som vi har när det gäller mer okontroversiellt korrekta reduktioner. Vi förstår t.ex. hur det fasta tillståndet hos en materiell kropp kan bestå i att starka krafter håller ihop dess beståndsdelar. Vi saknar en motsvarande förståelse för hur den upplevda kvalitativa rödheten hos en tomat skulle kunna bestå i att tomaten reflekterar bestämda proportioner av ljus av bestämda våglängder. Varför finner vi denna skillnad, om båda reduktionerna är lika korrekta?

Om vår upplevelse av tomatens färg beror av hur tomaten reflekterar ljus och inte av någon annan egenskap hos tomaten, kan vi förklara något genom att hävda att tomaten därutöver har den kvalitativa rödhet som vi upplever?

En icke-reduktionistisk variant av Positivt-Yttre och Negativt-Inre säger att tomater har den kvalitativa färg som Galilei och Palmer förnekar att de har och att denna egenskap inte kan reduceras till någon reflektansegenskap eller någon annan egenskap som tomater okontroversiellt har. En sådan teori står inför utmaningen, som vi i praktiken redan bekantat oss med, att redogöra för vad den kan förklara. Om vår upplevelse av tomatens färg beror av hur tomaten reflekterar ljus och inte av någon annan egenskap hos tomaten, kan vi förklara något genom att hävda att tomaten därutöver har den kvalitativa rödhet som vi upplever? Om inte, har vi då några goda grunder för att hävda detta?

Det är inte lätt att bedöma vad de korrekta svaren är på de frågor jag har fokuserat på här: Har någonting färg? I så fall vad? Och vad innebär det att ha en färg? Men förhoppningsvis närmar vi oss gradvis en bättre förståelse av dem.