Bild: Genererad med DALL·E.

I boken Logik, Filosofi och Språk från 1982, skrev Georg Henrik von Wright om nythomismen som en av de stora filosofiska riktningarna i sin samtid, tillsammans med den analytiska och kontinentala filosofin. Han avfärdade denna idétradition med några få rader, men inom delar av katolsk filosofi har denna idéströmning numera fått en närmast monopolartad ställning. Man bör dock ställa sig frågan om det alltid varit så att katolsk filosofi varit dominerad av Thomas av Aquinos idéer, eller om det ens finns något som kan kallas för katolsk filosofi.

När den kristna kyrkan ännu var i sin linda, påverkades den filosofiskt av samtidens största skolor: platonismen och stoicismen. Ända fram till (åter)upptäckten av Aristoteles av munkar i medeltiden var denna strömning i ledande ställning, med figurer som Tertullianus, Origenes, Augustinus och (Pseudo-)Dionysius Areopagita. Kyrkans idétradition kan utan överdrift kallas platonsk-augustinsk.

Runt 1100-talet blev Aristoteles stor framför allt genom Albertus Magnus och hans främste elev Thomas av Aquino, men inte utan kontrovers. Helige Thomas blev fördömd av lärosäten och biskopar i Paris, Oxford och Canterbury, och det förbjöds att läsa Aristoteles som ansågs alltför världslig i jämförelse med den himmelskt orienterade platonska filosofin. Under medeltiden fanns ett flertal ”katolska” filosofiska inriktningar vid sidan av thomismen, bland andra scotismen, bonaventurismen och den kvarlevande augustinska skolan.

Dessa skolor levde sida vid sida, ofta representerade av de olika ordnarna inom kyrkan (dominikanerna, franciskanerna med flera). Snart uppstod en stor dispyt om allmänbegreppens realitet, som innefattar frågor om universella begrepp så som ”vacker”, eller ”träd” existerar, och i så fall till vilken grad. Är de separata substanser, eller ting, som existerar i någon annan (immateriell) värld, eller är de bara namn vi ger saker och är därmed skapade av oss människor? Denna fråga delade upp de olika skolorna, och har fortsatt vara en motiverande faktor inom metafysiska diskussioner.

För att kunna hålla samman en institution och inte låta den kollapsa i många olika och separata rörelser har kyrkans läroämbete ansetts besitta makten att utvärdera olika idéer och besluta vilka som anses ortodoxa och därmed i enlighet med kyrkans läror.

De ledande skolorna som benämns ovan hamnade på olika sidor av denna diskussion beroende på den filosofiska grund de valde att stå på: de som följde Platon var förespråkare för hyperrealism, och menade därmed att allmänbegreppen hade en egen existens, bortom det materiella. Detta förespråkades av bland andra augustiner och franciskanermunkarna. Dominikanerna lutade sig i stället mot Aristoteles och var realister och menade att allmänbegreppen finns, men endast immanent i ting, medan nominalister (vars grundare var William av Ockham) hävdade att de är begrepp vi människor enas om att använda som övergripande begrepp.

Fram till renässansen var dessa skolor bärarna av katolsk filosofi. Med renässansen uppstod nya idéströmningar, inspirerade delvis av nya vetenskapliga rön, den humanistiska rörelsen, samt en återupptäckt och nytolkning av Platon i en mer poetisk och metaforisk tappning. Främst bland dessa platonska tänkare var Marsilio Ficino. För att kunna hålla samman en institution och inte låta den kollapsa i många olika och separata rörelser har kyrkans läroämbete ansetts besitta makten att utvärdera olika idéer och besluta vilka som anses ortodoxa och därmed i enlighet med kyrkans läror.

Inom det större filosofihistoriska perspektivet brukar man tala om två figurer som de främsta moderna filosoferna: Descartes och Kant. Den förstnämnda var själv en katolik, och försökte i sitt tänkande etablera en säker grund för filosofin, och därmed presenterade han sina idéer om den rena, tänkande substans som vi benämner ”jag”. Kristen idéhistoria har alltid haft en tradition om att dra sig tillbaka, att göra en reträtt från världen och söka enhet individuellt med Gud, och inom denna tradition kan Descartes tänkande anses vara attraktiv. Om han lyckas eller inte är en annan fråga.

Kant, å andra sidan, var en preussisk pietist, och stod därför inte i någon direkt relation till tidigare katolskt tänkande. Men hans idéer, presenterade i den första kritiken, Kritik av Det Rena Förnuftet, blev så småningom stämplade som kätterska av kyrkans läroämbete. Intressant nog, däremot, föll inte några av hans andra verk inom samma fördömelse, och i sin samtid vet vi genom bevarade brev från professorer i filosofi runt om i Tyskland att hans tankar hade börjat läras ut vid ett flertal lärosäten och tagits emot med stort intresse. Förmodligen fram tills det ansågs kätterskt att läsa dem under 1800-talet, då läsandet av Kant avtog, men intressant nog blev en av hans idémässiga arvtagare Schlegel katolik och det ryktas om att även Schelling konverterade.

Många intressanta vägskäl finns, och thomismen fortsätter att florera, ibland i dialog med andra traditioner som den analytisk-filosofiska. Klart står i alla fall att det funnits stort utrymme för varierat tänkande inom kyrkan.

Under 1900-talet blir kyrkans filosofiska position mer stramt definierad. I den påvliga encyklikan Aeterni Patris beskrivs Thomas av Aquino som den viktigaste katolska filosofen, och med detta föds nythomismen. Den beslutas vara den officiella filosofin som bör läras ut vid alla katolska prästutbildningar. Som motreaktion utlöses modernismkrisen, där filosofer och teologer riktar kritik mot den, i deras ögon, alltför manualistiska och schematiska nyskolatiska eller nythomistiska filosofin.

Med detta menades att filosofin ansågs vara reduktionistisk, och ett verktyg för att begränsa filosofins spekulativa möjligheter. Dessutom menade man att den reflekterade en felaktig bild av Thomas av Aquino i stället för att fokusera på studier av hans egna texter. Viktigt att komma ihåg, dock, är att fram till första vatikankonciliet – det 20e av de 21 koncilier kyrkan har haft där man diskuterar och fastställer kyrkans lära och disciplin – åren 1869-70 var thomismen alltså inte dominerande, utan blev det bara under tiden mellan första och andra vatikankonciliet. Även många – för att inte säga de flesta – av de som ansågs tillhöra moderniströrelsen tog avstamp i Thomas av Aquino.

Idag finns det flera strömningar och intressanta utvecklingar inom katolsk filosofi. Framför allt genom Martin Heideggers intåg i kontinentalfilosofin har en stor fenomenologisk riktning drivits fram, särskilt i Frankrike med tänkare som Jean-Luc Marion och Emmanuel Falque. Hegel har varit viktig i och med sin roll som systemfilosof, vilket bidragit till en hel del dialog från katolskt håll med hans tänkande. Främst bland dessa idag är Vittorio Hösle, som sitter i den pontifikala akademin för socialvetenskap. Många intressanta vägskäl finns, och thomismen fortsätter att florera, ibland i dialog med andra traditioner som den analytisk-filosofiska. Klart står i alla fall att det funnits stort utrymme för varierat tänkande inom kyrkan, och att den påverkat den filosofiska diskursen generellt.

  • Karl Gustel Wärnberg

    Fil.mag. i idéhistoria från Uppsala universitet och doktorand i filosofi vid universitetet i Leiden.