Bild: Genererad med DALL·E.

Inom den moderna universitetsvärlden är filosofi inte en brett utforskande intellektuell verksamhet utan ett “ämne”, en “disciplin”, med interna normer och traditioner för vad man gör, hur man gör det och vad som är ett filosofiskt problem. Hur filosofi som akademisk disciplin förhåller sig till andra discipliner är en stor fråga, men delvis kan den illustreras av hur det är att som filosof verka inom tvärvetenskapliga miljöer.

Vi har disputerat i praktisk filosofi (Eric år 2013 och Lena år 2001) och arbetar nu på avdelningen för mänskliga rättigheter vid Lunds universitet. Avdelningen är explicit tvärvetenskaplig och i fokus för både undervisning och forskning står mänskliga rättigheter som en komplex samhällsfråga om rättvisa, legitimitet och hållbar utveckling. Vi leder också varsitt tvärvetenskapligt projekt, som kombinerar filosofi med empiriska studier och som inkluderar forskare från andra tvärvetenskapliga miljöer. Hur är det att ha sitt dagliga värv som filosof i ett sammanhang där de flesta av kollegorna inte är filosofer? Och vad är det som gör att man som filosof söker sig till det? För att kunna svara på det behöver vi först göra varsin reflektion över personliga erfarenheter.

* * *

Lena: Mitt intresse för filosofi har alltid varit en del av ett bredare intresse för samhällsfrågor och politik. Jag läste juridik och samhällsvetenskap innan jag började läsa filosofi och för mig har dessa aldrig varit olika saker. Att jag stannade i filosofin och doktorerade i praktisk filosofi var för att jag i ämnet – om än inte i miljön – fann en möjlighet att ställa vilka frågor jag ville. Det var roligt att undersöka centrala samhällsfrågor om ojämlikhet, diskriminering och politisk frihet såväl begreppsligt som historiskt och feministiskt.

På Filosofiska institutionen var mina breda intressen dock perifera, men vissa tyckte att det var coolt att jag var jurist. Att jag inte passade in så bra blev ett faktum som jag accepterade då men har funderat på i efterhand. Jag gjorde det jag ville göra, men priset var en viss filosofisk ensamhet. Jag minns ett seminarium där jag hade presenterat något om makt. En kollega sa förbryllat efteråt att: makt kan man kan väl inte analysera filosofiskt. Vi stod som “lost in translation”, utan gemensamma beröringspunkter.

Först efter disputationen förstod jag att det fanns en hel värld därute med människor som delade mina intressen.

Först efter disputationen förstod jag att det fanns en hel värld därute med människor som delade mina intressen. Som del av en krets forskare förenade av ett intresse för politiskt tänkande om frihet och makt, idag och i historien, fick jag aldrig frågan vilket ämne jag hade disputerat i. Om de andra var historiker, statsvetare eller något annat spelade ingen roll.

Det är lärorikt och intellektuellt stimulerande med sådana sammanhang men också utmanande eftersom man inte kan luta sig mot inlärda, inomfilosofiska normer för begriplighet och relevans. I gengäld har jag mött stor nyfikenhet och även ett allvar som kommer sig av att forskningsfrågorna är viktiga “på riktigt” och inte bara i seminarierummet, om man får vara så oförskämd. Doktorandtiden framstår i retrospekt som en temporär disciplinering. Förutom den tiden och några korta påhugg har jag aldrig jobbat på en filosofisk institution. Det är slående för mig att det är i tvärvetenskapliga miljöer som jag känner mig fri att vara filosof på det sätt jag trivs med.

Eric: Jag var under min tid som doktorand anställd i ett tvärvetenskapligt projekt där filosofi var en av sju olika discipliner som medverkade. Det var ett stort projekt där jag och 14 andra doktorander började samtidigt. Vi hade allihopa kontor på heminstitutionen för projektet, institutionen för hållbarhetsvetenskap, vilket medförde att jag främst umgicks med vad filosofer brukar kalla för icke-filosofer.

Min akademiska identitet växte sakta fram, men först efter stor prövning och osäkerhet. Jag minns att jag kände en sort akademisk schizofreni: vem är jag? Filosof eller hållbarhetsforskare? När jag frågade min handledare på Filosofiska institutionen frågade han mig om det alls gick att disputera i hållbarhetsvetenskap. Jag minns också när doktorandkollegan på Filosofiska institutionen skämtsamt föreslog att jag borde sätta en varningstext på avhandlingen: “Innehåller empiri”. Kollegorna i det tvärvetenskapliga projektet kunde ibland fråga mig varför jag använde så konstlade tankeexperiment, men oftast berömma mig som en exotisk fågel: “oh, det är så spännande med en filosof i projektet!” (“ja, men vet du ens vad filosofer gör?”).

Nu idag känner jag mig lyckligt lottad att jag fick möjligheten att bli en tvärvetenskaplig filosof. Hade jag inte doktorerat i detta projekt så hade jag säkert hållit på med något traditionellt ämne tillhörande kärnan i den analytiska filosofin, till exempel sökt efter nödvändiga och tillräckliga villkor för att något ska ha instrumentellt värde (vilket typ var min första idé för ett avhandlingsämne, men som jag lyckligtvis lade bakom mig).

* * *

Att bli filosof (eller statsvetare, jurist, mikrobiolog) innebär till stor del att underkasta sig vissa disciplinära normer för hur en filosof (statsvetare, etc.) ska vara. Det är att skolas in i en tradition av metoder, teorier, sätt att skriva och tala – ett skript för hur en viss akademisk roll ska spelas. Ett problem med detta är att på samma gång som disciplinära normer öppnar upp för inomvetenskaplig dialog så stänger det ner extern kommunikation och begriplighet. “Filosofiska” kan till exempel bli rena rotvälskan för icke-filosofer och forskningsproblem, metoder och teorier så abstrakta att bara en handfull invigda filosofer kan relatera till dessa.

Nästan alla avgörande samhällsutmaningar – såsom hur klimatförändringarna eller covid-19 ska hanteras – faller dock mellan traditionella lärostolar. Det bör vara ett gott skäl för många filosofer att söka sig till tvärvetenskapliga sammanhang: om vi vill bidra till att lösa avgörande samhällsutmaningar så behöver vi lämna bekvämlighetszonen.

Disciplinerna är inte en avspegling av givna eller naturliga gränser; de skapar gränser som sedan bevakas och där innanför förfinas disciplinerna i en ekokammare där man till sist bara pratar med dem som tänker likadant som en själv.

Dessutom, att överhuvudtaget tala om tvär- och flervetenskapliga miljöer och samarbeten är snarast en konsekvens av det moderna universitets organisation. Disciplinerna är inte en avspegling av givna eller naturliga gränser; de skapar gränser som sedan bevakas och där innanför förfinas disciplinerna i en ekokammare där man till sist bara pratar med dem som tänker likadant som en själv.

Historiskt är det en kuriositet. De tänkare i historien som nu självklart räknas som giganter inom disciplinen filosofi – Hobbes, Descartes, Hume, Locke m fl – ägnade sig åt breda intellektuella projekt ämnade för en bred intellektuell läsekrets. Att praktiska filosofer idag mest läser Humes ungdomsverk A Treatise of Human Nature (och helst bara bok 3, om moralen) hade förvånat Hume, som ägnade betydligt mer tid åt sitt stora verk om Englands historia och sina politiska och ekonomiska essäer. Han var inte mindre filosof när han skrev om beskattning och tullar, och han var inte mindre historiker när han skrev om människans natur. Samhällets och livets stora frågor bryr sig inte om de disciplinära murar som dagens akademiker har rest omkring sig. Kika över kanten; det kan finnas något kul på andra sidan, kanske en icke-filosof som vet något som du inte vet.

Glädjande nog tycks tvärvetenskaplighet bli allt vanligare, också bland filosofer. Men allt som oftast är samarbetena försiktiga och begränsade, där filosoferna blir en sorts hjälpgummor som bistår med lite begreppsanalys i projekt definierade inom andra ämnestraditioner. Det kan bero på att många filosofer tar med sig begränsande antaganden om vad de kan och inte kan göra i tvärvetenskapliga samarbeten. Den disciplinära identiteten är som ett träd täckt av en mossa av antaganden om vilka problem, teorier och metoder som är filosofiskt relevanta. Dessa antaganden behöver inte vara en del av den filosofiska identiteten. Att vistas en längre tid i en tvärvetenskaplig miljö tillåter en att skaka av sig sådan mossa.

Att formulera intressanta problemställningar utan att förhålla sig till en inomdisciplinär tradition och kanon är befriande. Det kan ge uppslag till nya idéer (undvika ekokammaren som den rent filosofiska miljön producerar). Det tvingar en att förklara sina idéer på ett sätt som andra förstår, vilket hjälper en att sortera ut vad som är viktigt och betydelsefullt, och det breddar föreställningen om vad filosofi kan vara. Det här handlar inte om att utplåna en filosofisk särart, men väl om att göra den filosofiska identiteten lite mer porös. Tvärvetenskapligt arbete är oförutsägbart och ibland rörigt. Det är det som är tjusningen.

  • Eric Brandstedt

    Docent i praktisk filosofi och lektor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet.

  • Lena Halldenius

    Docent i praktisk filosofi, professor i mänskliga rättigheter vid Lunds universitet och styrelseledamot i Stiftelsen Svensk filosofi