I dagarna utkommer boken Vad är poängen med jämliket? (Ad hoc förlag), en svensk översättning av den amerikanska filosofen Elizabeth Andersons inflytelserika essä “What is the point of equality?” från 1999. Översättaren Anders Hansson är själv författare till en rad böcker, bland annat om Derek Parfits moralfilosofi. Här skriver han om hur Elizabeth Anderson i korrespondensen kring översättningen berättat om hur samhällsutvecklingen i viss mån fått henne att tänka om. Foto: John D. and Catherine T., MacArthur Foundation.
Få filosofer har porträtterats i tidskriften The New Yorker. Den berömde Derek Parfit är en av dem, det var dock för 10 år sedan. Men härom året kunde man plötsligt läsa ett längre porträtt av Elizabeth Anderson, professor vid universitetet i Michigan och sedan några år även en av MacArthurstiftelsens ”genistipendiater”.
Nu kommer hennes moderna klassiker ut på svenska, den text som i slutet av 1990-talet gjorde henne känd, nästan ökänd, i filosofivärlden. Det var en längre essä i tidskriften Ethics, ”What is the point of equality?” (på svenska som bok med titeln Vad är poängen med jämlikhet?).
I samband med översättningsarbetet fick jag tillfälle att ställa några frågor till Anderson. Och då var en naturlig fråga: Vad var egentligen poängen med den texten? För i New Yorker-porträttet beskrevs Anderson som filosofen som omdefinierade jämlikhet. Men jag var inte säker på att hon håller med om det. I Vad är poängen med jämlikhet? är hon ju rätt tydlig med att uppgiften måste vara att hitta tillbaka till de mål som jämlikhetsrörelsen brukade stå för, men som man på senare tid tycks ha förlorat ur sikte. Anderson uttryckte det så här i mejlkorrespondens:
– När vi intar en mer relationell, gruppbaserad, social struktur-föreställning av rättvisa och orättvisa är det lättare att förstå de olika sätt på vilka social gruppojämlikhet – som gällande ras, kön, kast, religion, invandrares status, och sexuell orientering – är orättvis.
Hennes essä skulle komma att provocera många inflytelserika författare. Anderson själv framhåller emellertid att texten inte främst var ett försök att provocera, för det viktiga var att ändra riktning på diskussionen så att vi på nytt kunde diskutera sådant som spelar roll, som våra sociala relationer.
Avsiktligt eller ej visade sig det provokativa angreppssättet effektivt. Bland annat genom att hon fick det att se ut som att många författare ägnade oproportionerligt mycket tid åt världsfrånvända resonemang. Framför allt kritiserar hon vad hon menar är ren moralism och en orimlig paternalism hos många egalitära, eller jämlikhetsförespråkande, teorier.
Men hon tecknar även en egen föreställning, till vilken hon lånar en hel del från nationalekonomen och filosofen Amartya Sens resonemang om förmågor och att kunna fungera som en jämlik medborgare i ett samhälle.
Nu, mer än två decennier efter att texten kom ut, menar dock Anderson att en teori nog måste vara mer krävande än den hon formulerade. Hon poängterade i originaltexten att ojämlikhet i sig inte är problemet. Och hon menade bland annat att filosofen John Rawls så kallade differensprincip var alltför krävande (principen säger att ojämlikhet är godtagbar endast om den gynnar de sämst ställda). Men tiderna har förändrats.
– På de 22 år som gått sedan min essä publicerades så har rikedomen hos den rikaste procenten ökat enormt och bevisen hopats för att det krävs gränser för toppinkomster och rikedom om ett samhälle för jämlikar ska vara möjligt.
Men faktum är att hon redan i Vad är poängen med jämlikhet? skrev att en så pass avslappnad inställning till ojämlikhet förutsätter att politiken är skyddad från pengars inflytande. Hon skrev så här: ”När alla medborgare väl åtnjuter en rimlig uppsättning friheter, tillräckliga för att fungera som en jämlike i samhället, så skulle ojämlikheten utöver denna punkt inte betraktas som problematisk i sig.”
Men det är lätt att glömma fortsättningen, som är avgörande: ”Nivån på acceptabel inkomstojämlikhet skulle delvis bero på hur enkelt det vore att omvandla inkomst till ojämlikhet i status – skillnader i de sociala grunderna för självrespekt, påverkan på politiska val, och så vidare. Ju starkare barriärer mot att kunna köpa social status, politiskt inflytande och liknande, desto mer acceptabel skulle inkomstojämlikhet vara.”
När vi nu på olika håll ser vad pengar kan göra med politiken är vi i ett läge där något måste ändras, menar Anderson. Det kan låta som ett vänsterprojekt, men det är trots allt svårt att placera Anderson på den politiska höger-vänster-skalan. Hon kallar sig i stället pragmatisk:
– Som pragmatiker menar jag att vi ska börja våra teorier med en utvärdering av problemen vi står inför, och formulera teorier för dessa problem, skriver Anderson i korrespondens.
Det gör väl, bland annat, att frågan inte är om vi ska ha en fri marknad eller inte. Marknaden är inte i sig problemet: vi behöver gå vidare, från att diskutera detta och i stället diskutera hur relationerna som omger marknaden ser ut. För som hon skriver i Vad är poängen med jämlikhet? stärks idén om en fri marknad, ju tydligare definierad domänen är inom vilken en marknadsbaserad fördelning av resurser har fritt spelrum.
Så man skulle kanske kunna säga att hon inte så mycket omdefinierar jämlikhet, utan att hon bryr sig om andra saker än de man brukat diskutera. Och här, tror jag, finns fortfarande en hel del intressant att gräva i, och man kan med fördel börja med att titta på vad Anderson har att säga om saken.
