Anton Emilsson är doktorand i praktisk filosofi på Lunds universitet. Här skriver han om den fria viljan.

I vardagligt språkbruk hör vi ibland ”Han gjorde det av egen fri vilja”. Det är vanligtvis inte fri vilja som vi talar om då. Vi menar snarare att han gjorde det frivilligt, utan tvång. ”Fri vilja” är snarare en fråga om huruvida vi är sådana att vi kan handla frivilligt eller ofrivilligt. Alla handlingar begränsas utav omständigheter, och vissa av dessa handlingar säger vi är frivilliga och andra inte; här kan mängden möjligheter spela roll. Men mängden möjligheter avgör inte frågan om jag är sådan att jag kan vara ansvarig för mina handlingar, ovidkommande huruvida jag därtill ska klandras för dem. Det är viktigt att från början göra skillnad på ”frihet” – ungefär, att handla som man önskar, utan tvång eller förtryck – och ”fri vilja”; det är den senare som vi ska uppehålla oss vid här.

Frågan om fri vilja som delar filosofer rör, klassiskt sett, determinism. Determinism är, ungefär, teorin att givet naturlagarna och alla rådande sakförhållanden vid en viss tidpunkt kommer världen se ut på ett bestämt sätt vid en senare tidpunkt. Om determinism råder, är framtiden bestämd; nu verkar därmed vara förutbestämt – då nuet är, kan vi säga, det förflutnas framtid. Men sannerligen är det så att förstapersonsupplevelsen av att handla består i att det finns flera alternativ är öppna för oss. När vi funderar på om vi ska göra A eller B verkar denna öppenhet vara en förutsättning för att det överhuvudtaget ska vara rimligt att fundera på om vi ska göra antingen eller B. När vi förhåller oss till andras handlingar verkar en liknande förutsättning finnas: om denna öppenhet inte föreligger – som determinism verkar implicera – tvivlar många av oss på om personerna faktiskt har fri vilja och är ansvariga för sina handlingar. För att kunna sägas ha valt något, och kanske dessutom kunna klandras eller hyllas för detta, verkar det vara ett nödvändigt villkor att personen kan avväga mellan olika möjliga alternativ. Vidare, om världen fungerar så att den bestämt är på ett visst sätt bara i kraft av hur den var innan är det oklart om vi ensingång kan peka ut något som jag gjort, något som är resultatet av mina handlingar—orsaken verkar alltid kunna lokaliseras längre bak i orsakskedjan, då min handling i sig är en konsekvens av tidigare orsaker.

Detta är en skiss av determinism och, framförallt så, av vad fri vilja verkar förutsätta. Konflikten mellan dessa, determinism och fri vilja, utgör en grundläggande skiljelinje: är fri vilja kompatibelt med determinism? Kompatibilister menar att de är kompatibla. Inkompatibilister menar att de inte är det. 

Kompatibilister hävdar att om vi förstår vad fri vilja faktiskt består i och vad determinism egentligen implicerar, då finns här ingen konflikt. De kan hävda, till exempel, att determinism bestämmer hur världen ser ut på en fysisk nivå, men att det är kompatibelt med nämnda öppenhet av alternativ på en psykologisk nivå. Vissa kompatibilister tvivlar på att en så abstrakt teori som determinism är relevant för så konkreta företeelser som agentskap och ansvar – vilket är vad, när mystiken är bortdriven, vi förstår att ”fri vilja” består i. Vissa kompatibilister söker rättfärdiga tanken att vi har fri vilja med att det är en förutsättning för våra ansvarspraktiker och därför tjänar till allmännyttan: våra ansvarspraktiker är effektiva sätt för att koordinera socialt beteende människor emellan och samhället fungerar bättre om vi håller varandra ansvariga för moraliska snedsteg. 

Inkompatibilister, å andra sidan, håller att fri vilja och determinism inte är kompatibla. Givet positionens struktur kan de inta någon av två uppsättningar av påståenden. Libertarianer bekräftar att vi har fri vilja, och förnekar därmed att determinismen är sann. Skeptiker förnekar att vi har fri vilja, och kan därför acceptera att determinismen är sann. Kanske, enligt vissa inkompatibilister, består fri vilja i något så unikt mänskligt som kraften att orsaka något som aldrig var orsakat innan; kanske också att skapa sig själv, då jag måste vara orsaken till mina handlingar – då kan orsakskedjan inte ligga bortom mig. Huruvida A eller B ska ske måste varit obestämt innan det att jag valde A. Om det faktiskt är på detta vis, och det är inkompatibelt med determinism, då har libertarianen rätt och teorin om universell determinism är falsk. Skeptikern kan hålla med om detta: om vi hade haft fri vilja hade den behövt vara något så unikt; likväl kan de förneka att vi har denna självbestämmande kraft (kanske för att determinism råder) och därmed förneka att vi har fri vilja. 

Inkompatibilister ser på rättfärdigandet från samhällsnytta, som lockar vissa kompatibilister, som högst dubiöst – de lär hävda att allmännytta är fel sorts skäl för att klandra någon. Det verkar inte vara med motiveringen ”allmännytta” som människor vanligtvis håller sina vänner, partners, eller andra ansvariga. Vidare – och här synliggörs den moraliska dimensionen av frågan – verkar det att hålla en person ansvarig bara för att detta kan få goda konsekvenser, även om inte nödvändigtvis goda konsekvenser för personen i fråga, inte bara opassande men till och med orättvist

Om determinismen är sann, eller om vi inte kan veta att den är falsk, kan det kännas som att det kvittar vad jag gör: oavsett vad jag gör så kommer världen vara densamma. En skeptisk tanke som vilar på denna bas sitter emellertid inte säkert; det är tydligt att det finns en distinktion mellan determinism och fatalism. Vad vi kan kalla lokal fatalism är ett vanligt fenomen: om jag springer till tåget men tåget redan har gått kvittar det vad jag gör, jag kommer ändå inte hinna med tåget. Determinism, å andra sida, utesluter inte att världen är på ett visst sätt just för att jag gör som jag gör. Säg att jag går till tåget i god tid och hinner med. Det är då inte sant att jag hade suttit på tåget oavsett vad jag gjorde, för hade jag inte gått i tid hade jag inte varit på tåget. Om determinism råder är världen som den är determinerad att vara, men inte oberoende av vad jag gör; världen som den är determinerad att vara innefattar det faktum att jag gör som jag gör – till exempel, att jag går till tåget i tid. I den utsträckning som inkompatibilistiska argument vilar på ett likställande av determinism och fatalism bör vi tvivla på dessa argument, för distinktion är mycket troligare än något sådant argument.

Men är determinism ens troligt? Naturvetenskaperna har traditionellt sökt att förklara världens betingelse i termer av lagar. En del av vetenskapernas lockelse består i löftet att om vi hade känt till alla naturlagar, hur världen fungera, hade vi, i princip, kunnat förutse alla händelser. Det är värt att påpeka att modern fysik idag innefattar bland annat kvantmekaniken, som istället för att ge en oss en deterministisk bild av universum, postulerar indeterminism på universums grundläggande nivå – kvarkar som inte nödvändiggör men opererar enligt sannolikheter. Det är emellertid ett förenklat synsätt som anser frågan löst när kvantmekaniken introduceras. Det är tvivelaktigt om indeterminism är bättre än determinism när det kommer till frågan om fri vilja. Om min vilja är slumpmässig, snarare än bestämd, hur gör det den fri? Hur kan jag sägas vara ansvarig för vad jag väljer att göra när mitt val är resultatet av slump? Kanske behövs determinism för fri vilja – som vissa kompatibilister hävdat. Men vi kan också börja undra: Vad har det ens för betydelse att ”universums grundläggande struktur” är slumpmässig eller deterministisk för huruvida jag har fri vilka och kan vara ansvarig för vad jag gjort? 

I ljuset av detta kan relevansen av skiljelinjen mellan kompatibilism och inkompatibilism tvivlas på. Vissa hävdar rentav att huruvida determinism råder är irrelevant för huruvida vi har fri vilja. Hotet mot fri vilja kanske snarare kommer från (neuro-)psykologiska förklaringar, som till exempel Benjamin Libets uppmärksammade forskning. Han har pekat på en neurologisk tendens till handling som sker flera mikrosekunder innan den tidpunkt som försökspersonerna själva rapporterar att de formade intentionen att handla som de gjorde. Därför, hävdar de, kan observatörer med vissa instrument förutse att någon kommer agera innan de själva väljer att göra det.

Men även detta vetenskapliga bidrag till filosofin verkar missa poängen. De neurologiska tendenserna i hjärnan är väl ändå en del av att personen själv väljer att göra något? Om inte, vad är det då för mystisk entitet som forskarna tar ”val” att vara? Det finns likväl andra sådana, mer närliggande, naturalistiska förklaringar. Ett annat exempel, från socialpsykologin, är att vi är mer benägna att hjälpa andra om vi nyss passerat ett bageri som doftar nybakat. Påverkan av sådana kontextuella omständigheter kan få oss att tvivla på i vilken utsträckning, och om överhuvudtaget, det är upp till mig vad jag gör – kanske är jag bara i tursamma och väldoftande omständigheter? Dessa experiment belyser också att kompatibilism snarare är en fråga om fri vilja är kompatibelt med, inte bara eller just determinism men, generellt, naturalistiska förklaringar av mänskligt handlande. 

En annan sorts naturalistiska förklaringar ges i termer av kulturella eller socio-historiska omständigheter. Vi hör ibland folk säga att individer bara är produkter av sina omständigheter. Kanske åberopas socio-ekonomisk bakgrund, rådande samhällsnormer under personens formativa år, eller stora kulturella skillnader (eller vissa kulturella omständigheter) som de egentliga förklaringarna till individens handlande. Implikationen som underbygger åberopandet är att personerna inte själva valde att vara som de är; därför har de inte fri vilja och är inte ansvariga för sina handlingar.

Distinktionen mellan frihet och fri vilja är ofta suddig i dessa resonemang. Det är också ofta otydligt om de som framför dessa skeptiska argument tror att val eller handlingar, som ett psykologiskt fenomen, undermineras av dessa strukturella förklaringar, eller om det är valens och handlingarnas etiska betydelse – som rättfärdigande grund för vissa attityder, som klander, till exempel – som ifrågasätts av förklaringarna. Fri vilja är onekligen ett komplicerat begrepp.

Därtill verkar det, redan från denna korta överblick, inte helt solklart att ”frågan” består i kompatibiliteten mellan determinism och fri vilja, som traditionellt utgjort den filosofiska diskussionens skiljelinje. Som Bernard Williams påpekat verkar det snarare handla om kompatibiliteten mellan tre komponenter: naturalistiska förklaringar (fysiska, psykologiska, eller kulturella), vissa psykologiska element (handlingar, val), och vissa etiska element (ansvar, klander, förlåtelse). När denna strukturella ombeskrivning av frågan är gjord ökar det möjligtvis betydelsen av den första distinktionen – mellan frihet och fri vilja – för frihet är onekligen ett etiskt begrepp, först och främst.

Oklarhet om vad som egentligen rör den psykologiska respektive etiska dimensionen till frågan om fri vilja kan kanske förklaras av oklarheter i hur vi ska göra just denna avgränsning av frihet. Slutligen kanske vi ska fundera på om det är rimligt att hoppas på ett svar på frågan; överväga om problemet att förstå oss själva och vårt etiska liv i en naturlig värld kanske inte kräver ett svar, eller ens en lösning, utan är ett problem vi helt enkelt får leva med.

%d bloggare gillar detta: