Sharon Rider (@ridersharon) är professor vid Filosofiska institutionen på Uppsala universitet. Här tar hon sig an frågan: vad är filosofi?

Vad är ”filosofi” egentligen? Ett samlingsnamn för en viss genre, en kanon av teorier, begrepp, distinktioner och problemformuleringar samt vissa konventioner (teknisk terminologi, formalism i argumentation t.ex.)? Eller för den mer sociologiskt sinnade, kanske ett paraplynamn för rådande normer, hierarkier och modus operandi hos de akademiska institutioner som ryms under namnet (ämnesavdelningar, tidskrifter, forskningsprojekt m.m.)? Yrkesfilosofer hänvisar gärna till ett tankesätt (systematiskt, analyserande, abstrakt, begreppsligt), och dess förhållande till andra ämnen (kritiskt granskande, grundläggande, syntetiserande).

Författaren Robert Pirsig myntade ordet “filosofologi”, som ska låta precis så tråkigt, otympligt och onödigt som han ansåg det akademiska ämnet i praktiken var. Liksom filosofen Sören Stenlund skilde mellan filosofi och ”filosofivetenskap”, beskrev Pirsig filosofologi som ett avlett fält som parasiterar på det levande tänkandet samtidigt som den uppfattar sig själv som auktoritet och grund för det som den ger sig ut att förklara och grundlägga. I analogi med hur ”litteraturvetenskap” livnär sig på att det finns diktning eller romanskrivande, ”konstvetenskap” på att bildkonstnärer målar eller ”musikvetenskap” på att symfonier skrivs och körsång sjungs, förutsätter filosofologi att det finns att filosofiskt utövande, folk som ägnar sig åt tänkande. Det finns dock en sak som är utmärkande för filosofi. En avhandling i musikvetenskap är inte ett stycke musik, en essä om måleri är inte en tavla. Men hur är det med en uppsats i kunskapsteori eller metaetik? 

Trots att ämnets kärna har skiftat i litteraturvetenskap, musikologi, konsthistoria m.m., har det funnits en skiljelinje mellan att undersöka en estetisk verksamhet och att utöva den. Av det skälet hade estetiska utbildningar fram till nyligen egna akademier i stället för att höra till universiteten. Musikkomposition, måleri eller kreativt skrivande har sina verktyg, metoder, tekniker och t.o.m. ”fakta” som ska bemästras för att studenten ska kunna utveckla sin förmåga att måla, skriva, eller musicera. Men om diktning och litteraturvetenskap är skilda ting, är förhållandet mellan utövning och undersökning inte lika tydligt när det gäller filosofi. Kan man i analogi med konstnärliga utbildningar tänka sig en träning som odlar konsten ”att filosofera”, att utöva tänkande på hög nivå, där bemästrande av tekniker, begreppsapparat och kanoniska texter är medel och inte mål? 

Det finns förstås träning i tänkande i dagens filosofiundervisning, men huvudsakligen ägnar vi oss primärt åt filosofivetenskap. Men hur förhåller sig filosofologi till ett filosoferande som syftar till att komma till klarhet med och genom det egna tänkande och bruka sin egen omdömesförmåga, oavsett vad som är etablerat och ”lärs ut” vid universitetet t ex? Ja, ett sådant filosoferande innebär ett friare förhållande till filosofiämnets praktik och normer, dess ”best practice”. Kanske det är här skon klämmer. Filosofi i denna mening har sedan dess begynnelse och även idag betraktats som flummig, farlig och oförskämd. Den har ansetts även bland filosofivetare vara något som underminerar vetenskapliga standarder, ja, rationalitet som sådan.

Men är det möjligen tvärtom? De flesta vetenskaper och akademiska discipliner växte fram ur landvinningar inom ”den filosoferande filosofin”. Filosofins utmaningar idag är på så vis en produkt av dess tidigare framgångar. När vetenskapen demokratiserades genom utvidgningen av gymnasiets och högskolans uppdrag har den stora massan fått i sig en hel del ”tillämpad filosofi”.  I och med internet kan de använda denna kunskap på oanade sätt, utan någon som kontrollerar vad de gör med den, eller vilka slutsatser de drar. Massutbildning i kombination med ett okontrollerat informationsflöde och åsiktsutbyte har skapat en minst sagt rörig, för att inte säga labil, epistemisk situation. Vad ska filosofiämnet kunna göra åt den?

Det är tveksamt att kontroll över vad som ska räknas som filosofiämnets ”prima vara” genom normering, poängsättning, rankningar och examina är till någon större hjälp. Att någon kan visa upp certifierade ”kompetenser” som hon själv kanske har ringa användning för i sitt liv och ingen arbetsgivare efterfrågar är knappast ett vinnande recept, vare sig för institutionens fortlevnad eller för vetenskaplig utveckling i andra ämnesområden, eller för att bidra till ett mer nyanserat offentligt samtal. Däremot kan filosofi som ett sätt att tänka, begrunda och resonera, öppet och utan förutbestämda gränser för var detta tänkande ska börja eller vart det ska leda, vara en ypperlig förberedelse för… ja, vad då? Inte för något särskilt yrke, utan för den enskildes liv, i all dess komplexitet: det professionella, sociala, moraliska, intellektuella, estetiska, politiska och personliga. 

Filosofologer ser sig ofta som experter i kognitiv renhållning, och filosofiska institutioner som ett slags enheter inom statens myndighet för kunskapssanering. En annan idé om filosofins huvuduppgift är att stimulera den tankemässiga mognaden genom att erbjuda så många som möjligt en mångfacetterad palett av begreppsliga verktyg och material för att hen ska kunna utöva, utveckla och kontrollera sitt eget tänkande efter bästa förmåga. Bakgrund, ursprung, tidigare utbildning ska inte begränsa hur eller vad någon tänker, inte heller facit satt av andra. Inga tankar eller idéer ska förutsättas, uteslutas eller premieras från början. Filosofi som aktivitet varken bygger eller förstärker gränser, utan den tänjer och ibland spränger dem. Rätt koncipierad, kan filosofivetenskap tjäna denna utövning av den intellektuella autonomin.

  • Sharon Rider

    Professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet.